Trion som sänkte Huddinge - och sedan värvades hit...
Artiklar på Svenska Fans är riktigt snygga nu i den nya designen, tycker undertecknad, som har återupptäckt och läst om en del gamla alster de sista dagarna. Tanken dök därför upp att "bumpa upp" en och annan gammal artikel så att en del nya läsare kan få ta del. Och så får ju denne Pemer ta sig i kragen och skriva lite mer av det här slaget någon gång, det är alldeles för länge sedan sist. Denna artikel blir hur som helst den första som "bumpas"!
Huddinge värvade under 90-talet tre olika spelare som vid var sitt tillfälle hade gjort ett i någon bemärkelse väldigt signifikant mål mot Huddinge i en motståndartröja...
En av dem var i år på väg att lägga skridskorna på hyllan efter sammanlagt fem säsonger i Huddinge, men har just tänkt om och fortsätter åtminstone ett år till.
Målen de tre herrarna gjorde mot Huddinge stack ut på lite olika sätt. Ett drabbade Huddinge på ett direkt negativt sätt, ett var ett segermål mot ett Huddinge som ändå kunde notera en mycket märklig effekt av just den förlusten, och det tredje var helt enkelt motståndarnas enda tröstmål med bara sekunder kvar av en väldigt stor seger för Huddinge.
Vi börjar säsongen 1988/89. Huddinge kommer bedrövligt snett in i division 1 östra under hösten, men kommer till sist igång och missar inte allsvenskan definitivt förrän i näst sista matchen borta mot Uppsala AIS. I sista grundserieomgången slår man IK Tälje som man förlorade premiären mot borta och går om dem på målskillnad, och får börja vårserien som tvåa efter Väsby. Ett Väsby man raskt går om och man vinner vårserien med tretton segrar och bara en förlust, mot S/G Hockey i Gavlerinken i elvte omgången.
Play off-spel var därmed räddat, och kanske Huddinge kunde gå långt denna säsong, trots missad allsvenska? Som etta i östra ställdes man detta år mot tvåan i norra, som var dagens elitserielag Timrå. Som ju Huddinge hade vunnit mot med 10-1 hemma och 9-1 borta sist man möttes, i allsvenskan tre år tidigare. Och Huddinge vinner första matchen i Björkängshallen med 6-0!
Returen spelas tre dagar senare, den 26 februari 1989. På dagen tre år efter den grymma sudden-förlusten i första finalmatchen mot Skellefteå 1986. Och historien skulle visa sig upprepas. Även denna gång är det Timrå som räddar oavgjort och till sist vinner i sudden. Dessutom efter så lång förlängning att matchen då blev den längsta som dittills spelats i Sverige. Ove Öström slog in 5-4 1.14 in på den tredje förlängningsperioden. Med detta kantrade matchserien totalt från den ena vågskålen till den andra och Timrå vann tredje avgörande matchen i Björkängshallen med 4-0!
Huddinge hade haft ledningen uppe i Timrå med 1-2, 2-3 och 3-4 större delen av andra och tredje perioderna och hade bara varit sex (!) sekunder från att gå vidare till play off 2 med 2-0 i matcher när stockholmaren Jerry Friman kvitterade till 4-4. Sju år senare låg inte detta honom i fatet när han värvades från Södertälje till Huddinge. Och faktum är att han 1994 var med på Red Tigers årsfest, tillsammans med gamle Bajenpolaren Mini Berg som hade vunnit Red Tigers Trophy.
Vi vrider klockan tillbaka till tiden för Jerrys play off-mål mot Huddinge för Timrå igen. En ny säsong började till hösten, för Huddinges del med en klar förlust 6-2 borta mot tippade toppkonkurrenten Väsby. Den andra toppkonkurrenten Hammarby vann allt direkt från starten, och när Huddinge och Hammarby möttes första gången som tionde match i serien för båda lagen vann Huddinge med 7-3, och båda lagen parkerade på arton poäng av tjugo möjliga. Men Hammarby ledde serien på målskillnad.
Matchen skulle ha spelats i åttonde omgången, men då hade en finländsk domartrio råkat bli dubbelbokad och uteblev, så att omkring 1200 ishockeyintresserade fick vända hem från Björkängshallen. Nytt matchdatum blev när första halvan av serien var avslutad, och omgång tio med returmatcher från premiärmatchen också hade avverkats. Där för övrigt Huddinge tog revansch på Väsby med samma 6-2 man hade förlorat med borta.
Efter matchen Huddinge-Hammarby 7-3 följde en omgång till med segrar för båda lagen, och så kom den minnesvärda märkliga förlusten. Huddinge mötte Nacka och verkade ha avgjort med sina två mål redan i första perioden. Matchuret tickade in på 59:e matchminuten och orden "Två minuter återstår av matchen" ljöd i hallen, givetvis besvarad på några håll på läktarna med raljerande "Vilken j-a match?", vilket jag den gången tyckte var en oberättigad kommentar, för nog sjutton hade det varit match på plan.
Och precis samtidigt gav Nacka de belackarna svar på tal genom att reducera till 2-1 efter 18.05. Det var definitivt match igen, och snart tog man ut keepern och satsade på kvittering och det fick man också, redan efter 19.14. 2-2 vid full tid och nu skulle alltså förlängning i max fem minuter vidtas, där fortfarande ett lag kunde bli vinnare och ta två poäng och ett lag förlora den poäng man så här långt hade. Så fungerade "sudden max five"-regeln vid denna tid, sedan säsongen 1986/87. Men 1989/90 blev den sista säsongen med det systemet.
Fyra minuters ganska jämnt spel följde. När klockan passerade fyra minuter kom Nacka i ett nytt flygande anfall, och Ari Turpeinen prickade in 2-3 efter 4.08. På sex minuter hade Nacka vänt underläge 0-2 till seger 3-2.
Eländes elände för serietvåan Huddinge att förlora så snöpligt... Eller? Nej, vänta... titta på resultattavlan! Serieledande Hammarby har också förlorat på hemmaplan, 0-6 mot Väsby.
Vilket innebar att Huddinge hade lyckats med konststycket att förlora sig upp i serieledning!
Och Nackas segerskytt fick fem år senare ta på sig huddingetröjan som tack.
Huddinge var nu inne i en serie mycket framgångsrika säsonger med ständiga seriesegrar i ettan på hösten och lyckosamma allsvenska äventyr där man många gånger låg riktigt högt i tabellerna. 1989/90 fyra förluster i ettan på hösten, allsvenskan ledde man två gånger och låg större delen av serien fyra som sämst. 1990/91 obesegrade i grundserien och slutlig tredjeplats i allsvenskan. 1991/92 en enda förlust i ettan (Tumba-Huddinge 6-5!) och slutligen sexa i allsvenskan pga uselt bortaspel denna säsong. Hemma slog man däremot bl a självaste Leksand med 3-2.
Och så följde då allas vår favoritsäsong 1992/93. Då blev det två förluster på hösten, bägge mötena med SSK, och slutlig andraplats i allsvenskan. Hur säkrades den allsvenska platsen? Jo, med den fullkomligt osannolika målkavalkaden i omgångarna sexton och sjutton. Först Huddinges nya segerrekord som ännu står sig, 18-1 i Scaniarinken mot IK Tälje, och i nästa match 14-0 hemma mot Arvika, samtidigt som Grums klippte till och säkrade allsvenskt spel för Huddinge genom sina 4-1 mot Södertälje.
Och den där egendomliga onsdagskvällen i Scaniarinken, den glömmer inte direkt vi som var där och gladdes med Huddinge. De som spelade med Tälje hade knappast lika roligt. Men en av dem skulle tre år senare få se Huddingematcher ur ett annat perspektiv. 1996 värvades Tommy Leinonen, då närmast från Haninge. Efter en sejour i M/B återkom han sedan vid den allsvenska comebacken 2001 och gör till hösten sin sjätte säsong i Huddinge totalt.
Och det var "Leino" som spräckte nollan för Tälje, när Huddinge var mindre än en minut från att vinna med 18-0.