På med blåstället och släpp puckhelvetet – NU KÖR VI!
Ett steg bak och två steg fram. Det här är min öppningskrönika inför säsong 13/14 som tar oss tillbaka främst till match fyra mot Cluben den 19 mars. En krönika om att hur det känns att bli förnedrad och hur man återigen ser fram emot att domarjäveln släpper pucken en seriepremiär.
Tisdagen den 19 mars 2013
För andra dagen i rad vaknar jag med påtaglig ångest. En alltför realistisk mardröm gästade min annars harmoniska sömn och talade sitt tydliga språk: Kvällens fjärde drabbning mot ärkerivalen LHC, kommer att gå åt helvete.
Det är klart att HV kan vända ett 2-1 underläge, men det gör man inte utan flyt. Allt k a n ju hända i hockey men flyt får man inte, det förtjänar man. Är det något HV dock är bra på är det just att kriga till sista blodsdroppen, i underläge. Eller rättare sagt, det v a r det, i alla fall för några år sen, innan de två tidigare utslagningarna.
Jag sätter mig upp i sängen, tittar ut genom fönstret och tänker att kvällarna börjar bli varmare, precis som de ska när man avancerar i ett slutspel.
Verkligheten kommer snart ikapp både mardrömmen om en tredje utslagning och tankarna om hopp. Det är dags att börja ladda för ännu en kamp om en semifinalplats.
För tredje året i rad är HV71 på väg ut ur en kvartsfinal. Denna gång är HV sämre än någonsin. Serien har hittills varit relativt jämn, men det är något som saknas.
Vad talar egentligen för HV? ”Allt kan hända i hockey”. Klyschan som får en att vilja kräkas i sådana här lägen? Nä, det ynka hopp om att HV kan plocka fram allt som inte fungerat hittills är det enda som kan vända denna serie till HV:s fördel.
Men jag kliver på en supporterbuss till Linköping i hopp om att spelarna kan göra underverk.
Fler än jag på bussen kämpar med ångesten, fler än jag hoppas på underverk. Supportrar slits mellan förtvivlan och tron på högre makter.
Jag vill egentligen åka hem igen, slippa se vänners och spelarnas lidande vid en förlust. Slippa känslan av förnedring från ett lag jag inte unnar någon framgång. Men jag är supporter och stannar kvar, att lida tillsammans med vänner och spelare är en del av mitt liv. En förlust ikväll och det är kört.
Väl i Linköping tar det som vanligt för lång tid att ta sig in i arenan. Kön till visitationspersonalen växer i takt med att flera bussar anländer. Att vara tjej vid en visitation tar ännu längre tid.
- Vill du att en kvinna ska visitera dig?
- Nej, det behövs inte.
- Är det säkert? Du får en om du vill.
- Nej, det är lugnt, skulle du kunna visitera mig nu?
En annan matchvärd kommer fram och säger att alla tjejer måste visteras av en kvinna.
Jag kollar på klockan, 10 minuter kvar till nedsläpp. Trots att jag vet svaret är jag dum nog och frågar varför. Svaret kommer märkbart irriterat: - För att ni inte ska kunna anmäla oss män för sexuella trakasserier. Såklart!
Jag skiter fullständigt fan i vilket kön publikvärden har som visiterar mig, så länge jag kommer in snabbt och smidigt på arenan. Och nej, jag har inte gömt en bengal i BH:n, dom är dessutom inte rektangulära, det är min mobiltelefon jag har i bakfickan. Och nej, mitt Lypsyl är inte heller någon bengal. Fem minuter kvar till nedsläpp, får jag komma in nu?
Det ynka hopp som etsats sig fast i min kropp försvinner med Linköpings seger i sudden.
Jag hör inte ens slutsignalen, jag och mina vänner kommer för tredje året i rad falla ner i en avgrund, en avgrund där det är svårt att andas. Jag kliver in i min skyddsbubbla, bort från verkligheten och kliver ut igen när löpsedlarna om kvällens och sista matchens öde byts ut mot Kicki Danielssons.
Några spelare kommer fram och tackar oss, vilket känns patetiskt just i den stunden.
Supportrarna tackar tillbaka.
Vi har precis blivit förnedrade och vi tackar varandra för att vi blivit det tillsammans.
Lördagen den 14 september 2013
Jag vaknar med nyfikenhet och ett ton av iver. Det är elitseriepremiär (och ja, jag är medveten om att det numera heter SHL, men det låter lojt så elitserien får följa med ett tag till)! Kriget där varje poäng är avgörande börjar om ett par timmar. Sista bilderna av matchen mot Linköping som slutade 1-6 på hemmaplan, blåste bort i augustivindarnas jämmer.
Det sägs att man har lätt att bli nykär under våren. Själv blir jag det under sensommaren, när hösten gör sig påmind i ens vardag, alltså nu. Att man svävar gladeligen på gråsolkiga moln även regniga dagar, är för mig liksom många andra, inget konstigt alls.
Den långa sommaren har i år varit mer välbehövlig för tankar som kunnat bearbetas och hopp som återuppbyggts, än någonsin. Försäsongens resa till Wien och Bratislava för ET-matcherna där, gjorde mig återigen lugn och trygg i själen. Det var inga bra matcher, men laget har potential att kunna göra något stort, vilket är en vanlig känsla inför varje säsong. Men någonting känns annorlunda om man jämför med fjolåret. Kanske har kanadensarnas intåg i truppen och Stillmans mer frekventa närvaro kring laget, mer inverkan än vad vi tror nu?
Att ha målsättningen att minst nå semifinal, är det inget snack om. Når HV längre, kommer ett femte SM-guld att bärgas i april, var så säkra. Ett extra öga håller jag säsong 2013/2014 koll på Sterling, Brithén och Pilut.
På med blåstället och släpp puckhelvetet – NU KÖR VI!
