Inför HV71 - Leksand: En tro som aldrig dör
Ikväll gäller det igen. Ett slutsålt Husqvarna Garden, en desperat kamp för överlevnad och supportrar som aldrig viker sig och ger upp. För vissa är det galenskap, för oss är det kärlek.
Idag gäller det. HV71 kliver återigen ut på isen i ett slutsålt Husqvarna Garden, inför de hängivna, envisa och hopplöst trogna supportrarna. Vad skulle egentligen få dem att sluta dyka upp? Iallafall inte en match där ångest, spänning och förtvivlan smälter samman en februarikväll.
Vid den här tiden på säsongen, i en situation som känns smärtsamt bekant år efter år, handlar allt om stolthet, överlevnad och den desperata kampen för att undvika det där fruktade negativa kvalet. Det där kvalet som får experterna i TV4-studion att entusiasmeras och inspireras mer än vilket annat SM-slutspel som helst. Sorgligt nog får den negativa bottenstriden mer uppmärksamhet än toppstriden och kampen om slutspelsplatserna i diverse media, och ännu mer sorgligt är det att HV71 återigen är ett lag det talas mycket om i sammanhanget, igen.
Men det handlar inte om vad som sägs i TV-studion, eller vad som sägs i alla femhundra hockeypoddar om SHL, och det handlar inte heller om alla spaltmeter som skrivs om hur och varför HV71 hamnat här igen. Det handlar inte om teorier, analyser, XG hit och A-chanser dit, inte heller om vilka spelare som borde ha värvats och vilka som inte borde ha värvats. Det handlar om något mycket enklare och samtidigt så väldigt mycket större.
Det handlar om klubben i hjärtat som gör oss alldeles galna och som får våra närstående att ifrågasätta oss om varför vi ägnar oss åt detta självskadebeteende. Vi har alla varit där och frågat oss själva just den frågan, flera gånger. Det handlar om att stå där, i med och motgång, match efter match. Att skrika för att Ang skulle ha fått med sig en utvisning och bli fullständigt galen för att han inte fick det, att vråla ut sin glädje när Borgström hänger den i första krysset i PP och att få sin kväll förstörd efter en 4-2-förlust en torsdag.
Men ändå är vi där igen nästa match, hoppas och önskar att vi får se vårt lag stå segrande efter 60 minuter trots att vi innerst inne vet hur smärtsamt det är när de inte gör det. Vi slutar inte dyka upp. Vi slutar inte tro. Nu handlar det återigen om att bära färgerna med stolthet, oavsett om vi ligger i toppen eller i botten. Och ikväll, när HV71 än en gång ställs mot ett Leksand som gärna skulle sparka undan benen för oss, är det vi som ska bära laget framåt. Även om det skiter sig ikväll igen, står vi där nästa match ännu en gång och undrar varför vi utsätter oss för det här. Ännu en gång svär vi över ett PP som inte fungerar, en tappad ledning och en domare som favoriserar det andra laget. Men vi är där ändå. För att vi inte vet något annat sätt. För att HV71 är en del av oss, oavsett tabellplacering.
Det enda vi kan göra är att stå där, sjunga högre, hoppas mer, svälja besvikelsen och vänta på den där kvällen när allt vänder. Kanske är det ikväll. Kanske inte. Men det spelar egentligen ingen roll.
För vi slutar inte dyka upp. Vi slutar inte tro. Och vi slutar aldrig vara HV71.
