1 – 3 och 1 – 3, Vilken deprimerande dumhet!
Inte nog med att Linköping leder kvartsfinalserien med 3 – 1. På fyra matcher har vi gjort ett mål i PP. Det är dåligt. På samma fyra matcher har Linköping gjort 3 mål i boxplay. Ur ett småländskt hjärtas perspektiv är det besinningslöst dåligt. Vi har gjort bortslarvade ledningar till en konstform. Linköping har gjort det bra; de har kämpat. Men vi måste erkänna att de gjort merparten av sina mål på grova missar från vår sida.
Matchrapporterna har blivit skrivna men tyvärr inte publicerbara - vreden är övervällande och texterna svarta. Vi kan peka ut enskilda situationer där spelet brustit, men händelserna är så många hela protokollet är prickigt av anmärkningar. Vi kan inte lägga ansvaret på taktik, upplägg eller förberedelser från våra ledare. Det är en kollektiv kallops.
Hinner vi reda denna soppa? Tyvärr tror jag inte det. Men jag vill se Gunnarsson vakta kassen till femte matchen. Wesslau har räddat oss många gånger under säsongen, men tydligt är att han inte är den fantom vårt spel kräver av honom. Han är nybliven pappa, har vi gett honom möjligheter att vara 100% utvilad till match?
– Tyvärr tror jag inte det.
Låt G-sson stå, en av de bästa reserver elitserien har, och vi vinner hemma i kyrkan på torsdag om han får den hjälp varje keeper kan kräva av sitt lag. Samtidigt får Gustaf vila, så storspelar han i 5 – 0 vinsten på lördag. Vem som ska stå i sjunde avgörande får avgöras av lillvesslan.
Att tvingas väcka laget gång på gång är dock ingen väg till långsiktig framgång. För varje match är jag mer och mer övertygad om, att ska vi peka på ett enda misstag, en enstaka händelse som lett fram till detta upprepande av kollektiva kvartssjälvmord, var när psykologen Pär Pettersson fick lämna utan att ersättas.
HV71 har inte den mentala styrkan att hantera motgångar och behöver distans och kyla i avgörande lägen. Dahlén är en ambitiös och nogrann tränare men att med videoanalyser visa på vad vi borde ha gjort förändrar inte slutresultatet. Dahlén talar om att vi ska spela desperat när det grundläggande spelmässiga problemet är att vi fattar felaktiga beslut och vill för mycket. Överambitionen och prestationsångesten är lagets största fiende. Så fort vi får powerplay så förvandlas spelarna till rädda hönor och man försöker fly scenen. Istället för att våga och gå in på mål så rör sig samtliga spelare ute vid sargerna i powerplayspelet - man försöker gömma sig. I fem mot femspelet är det tvärt om - alla ska upp och avgöra. Backarna söker smarta, långsökta, lösningar istället för de enkla och snabba. När man har möjlighet att täcka hemåt försöker man sig istället på fräcka stötbrytningar i sin vilja att gå framåt eller lämnar ett hav av yta mellan sig själv och målet.
- Nej, det är inte tid för desperation Dahlén, tiden har kommit för kyla och "ett uns smartness."
