Gästkrönikan: SM-guld 2004!
Vilken lättnad och otrolig glädje, detta var i-n-t-e Hv71s sista, lita på det!
Så var det dags, ärofyllt värre, min första guldkrönika kan väl börja ta fart.
Jag måste börja med att säga att jag är djupt imponerad av detta lagbygge som tog ett helt välförtjänt guld. Och det vanns med en otrolig glädje, efter nio års väntan var det dags igen för guldskrik i Jönköping, och med stor sorg så var jag inte på plats. Jag kan trösta mig med att 6236 andra tokiga fans var där och hejade fram Hv. Eller kanske inte alla, Wolfpack visade ändå sitt stöd till FBK. Det fina samarbetet klackarna emellan haft tog där slut för den här gången. Och som bland annat Aftonbladets Mats Wennerholm skrivit lär det bli fler toppmatcher lagen emellan även i framtiden.
Det är inte längre "det enda guldet", och för första gången vann man utan att vara bubblare, 1995 var det ju trots allt som sista slutspelslag man tog vägen mot segern. Vad har hänt under dessa nio år, vad har gjort att man nu börjat etablera sig som ett topplag?
En hel del saker.
Som supporter lägger man nog gärna svart på vitt, men jag tycker ändå att HV har imponerat stort trots motgångar i flera års tid i såväl press som på tv.
Bilden av laget som kämpar för slutspel sitter kvar alltför väl i skribenternas rutinerade fingrar, och det känns som att det behövs rätt mycket för att en så kallad expert ska tro på Hv.
De som dock trott på Hv har istället mottagits som hjältar, så har jag känt det. Men det är ju jag. Albert Svanberg började säsongen med att notera allt det som Hv plötsligt har och tidigare inte haft, och slutade säsongen med att bekräfta vad han tidigare trott.
Challe Berglund har tidigare varit bortblåst och inte haft något vettigt att säga, nu tycker jag plötsligt att han på senare tid blivit ganska klyftig. Kan detta kanske ha att göra med dessa två herrars inställning till Hv71? Jo, så är det nog.
Och så då min tumme ner till Johan Edlund, fast det var ju lite kul med hans kommentar efter match 5, "Då slipper vi åka ner till Jönköping igen", jag tyckte mig ändå se honom i finalen tidigare ikväll, men om han var där eller ej låter jag vara osagt. Det får han svara på själv.
Ja som sagt, under slutspelet har man hört många dumma kommentarer från Tv4s kommentatorer. Det håller nog de flesta med om, men nu i final 7 så konstaterade faktiskt någon av herrarna Persson eller Perlskog just att Pär Mårts lyckats få grabbarna att förstå att de är bra när de vinner, det är inte motståndarlaget som är dåligt.
Där har vi en stor skillnad, det tror jag har betytt otroligt mycket för laget.
Nu har man gett svar på tal och nu kanske hockeySverige kan acceptera Hv71 som ett topplag? Vi får hoppas på det.
Men vad är det då mer som lett till dessa framgångar? Större delen av mitt minne innehar information om Hv71 på nionde, kanske tionde plats, då man verkligen hoppades på slutspel. Men vänta ett tag nu, är det inte förståeligt att pressen då också håller kvar vid det?
Nej, för pressen har haft en tendens till att bara rikta in sig på motståndarlaget och helt enkelt glömma bort Hvs insats. Fast jag ska inte spika fast att det är så, kanske är det så man känner som supporter, och då är dumt att fastställa att det är på ett visst sätt.
Det gör så många andra ändå.
Nåja, man har svårt vara missnöjd, det blev första seriesegern någonsin, man slog Modo med 4-2 i matcher, Frölunda likaså och vann final 7 med förkrossande 5-0.
Man har visat ett enormt hjärta och en stor bredd på truppen. Tittar man på grundserien i år hade HV71 två spelare med på topp 25, Kalle Sahlstedt på en femteplats tätt följd av Johan Davidsson på en niondeplats.
Trots detta gjorde man flest mål av alla lag, kom på en förstaplats fem poäng före tvåan Färjestad, och det var väl rättvist att slutspelet slutade som tabellen.
En annan sak är lugnet, Pär Mårts har aldrig visat på oroligheter och de svackor laget annars dragits med under föregående säsonger syntes inte till.
Fast jag är säker att samtliga Hvfans fick rysningar efter julas då man förlorade fem raka, men Hv visade att det knappt var någon svacka och fortsatte säsongen som man tidigare spelat.
Det finns en stolthet och kämpatakt i Hv71 som är otrolig, och vilka spelare sen!
Stefan Liv - är alltid med glimten i ögat också en otroligt duktig målvakt som knäppt kritiker på nosen. Fem nollor i ett slutspel, fyra av de i finalerna mot Färjestad. Grymt är ordet.
Johan Davidsson - vinst eller förlust, han kan ändå skämta till det och visar ett enormt hjärta, Davidsson har tagit plats hos många hjärtan, Linda Lampenius har gjort ett kap.
Björn Melin - vilken enorm fart denne forward fått upp, har glänst i slutspelet och visade vägen med sitt viktiga 1-0-mål i den sjunde och avgörande matchen.
Och så Niskanen, Loponen, Huusko, Jämtin och alla andra. Helst hade jag nämnt allihop då detta inte var en skörd av individers skicklighet, detta var till 100% ett lagbygge som däremot spetsades av enskilda prestationer, det är precis så här det ska vara!
Att guldet därför landade i Jönköping och inte Karlstad ser jag som viktigt för framtiden, nu fick man de framgångar som ledningen jobbat oerhört bra med.
Jag avslutar med att konstatera min enorma glädje men också mitt medlidande med Färjestads Per Hållberg som nästintill prenumererar på SM-silver. Pressen trodde att han skulle få sin tur nu, men frågan kvarstår. När är det hans tur?
Med Hv mot nya framgångar!
