Summering av säsongen 2002/2003
Den här säsongen blev en besvikelse med tanke på att man inte kom längre än fjolårets semifinalplats. Allt för många HV-spelare har varit för anonyma.
Med tanke på det högklassiga spelarmaterial HV hade att presentera inför säsongen var förväntningarna om ett andra SM-guld med all rätt väldigt stora. Det var tänkt att spelare som den finska poängkungen Jani Hassinen skulle bli den målskytt som HV länge saknat, en ny Esa Keskinen. En förhoppning som knappast kom att slå in, en större besvikelse får man väl egentligen leta efter.
Desto mer positiv insats har Pasi Määttänen stått för. Han har stundtals briljerat med sin fina teknik och har tillsammans med Johan Davidsson bildat ett mycket vasst radarpar. Johan Davidsson har utan tvekan haft sin bästa säsong hittills i karriären. I match efter match har han slitit som ett djur och har alltid varit ett exemplariskt föredöme för hela laget. En kille med ett riktigt HV-hjärta, något som för övrigt verkade saknas hos merparten av laget.
Apropå HV-hjärta, Pelle Gustafsson comeback är bara att applådera för. När han kom tillbaka efter sin tunga skada som gjorde att han missade större delen av säsongen fick laget ett riktigt lyft. Iklädd rollen som isens rutinerade fältherre ingav han ett lugn och stabilitet i det ditintills oroliga försvaret. Helt plötsligt vågade man satsa mer framåt, dessvärre blev ineffektiviteten framför mål alltför avgörande. Han har inte endast varit en klippa för laget i stort utan också spelat en stor betydelse för backen Daniel Ljungqvists positiva utveckling.
Få spelare har egentligen hållit måttet den här säsongen, tänker då främst på norrmannen Per-Åge Skröder som tagit ett gigantiskt kliv tillbaka efter den minst sagt lyckade fjolårssäsongen.
En godkänd insats är att ge till målvakten Stefan Liv, dessvärre inte mer. Detta med tanke på hans instabila spel i kassen och brist på självförtroende. Det råder ändå ingen tvekan om att Liv är en framtidsmålvakt inom svensk ishockey, men den här säsongen har han inte alls kommit upp i den kapacitet han besitter, något som speglat av sig på resten av laget. Nu ska man heller inte glömma att Stefan inte fått den hjälp en målvakt har rätt att kräva av sina backar. Ett stort minus måste ändå ges till Jouni Loponen, vars tabbar ofta blivit ödesdigra.
HV började säsongen på bästa möjliga sätt. Efter tolv omgångar var man fortfarande obesegrade, något som inget annat lag mäktat med. De spelade med ett stort självförtroende och trots att man inte var det bästa laget vann man ändå matcherna. När väl första förlusten inkasserats föll HV ihop som ett korthus och man fick absolut ingenting att stämma.
När ledningen insåg att laget möjligen skulle kunna missa slutspel var man tvungna att agera, man valde att ersätta assisterande tränaren Arto Ruotanen med förre HV-spelaren Fredrik Stillman. Tränarbytet var något tveksamt men laget lyckades ändå ta sig samman och knipa en slutspelsplats och undvika ett totalfiasko.
I kvartsfinalen ställdes HV mot mesta mästarna Djurgården. Det blev en rafflande matchserie där Djurgården till slut var det vassare laget när det väl gällde. HV-spelarna hade allt i sina egna händer när de på hemmaplan hade chansen att avgöra, men istället tappade man spelet fullständigt och Djurgården kunde enkelt vinna. I den avgörande och det som kunde bli den sista matchen för säsongen hade man inget att sätta emot och man vek ner sig fullständigt.
Säsongen var till ända och det vore väl att hyckla om man inte erkänner att besvikelsen var väldigt stor och detta med tanke på det spelarmaterial man förfogade över var betydligt bättre än fjolårets, i alla fall på pappret.
