Intervju med Johan Davidsson Del2
Här kommer fortsättningen av intervjun med HV71s lagkapten Johan Davidsson.
Hur ser en vanlig matchdag ut för dig?
– Det är rätt så tråkigt faktiskt om man tänker efter. Jag äter frukost sen åker jag upp till arenan. Om det är hemmamatch så tränar man på morgonen, en halvtimme ungefär. Sedan så duschar vi och byter om och har vi en teori genomgång om upplägget och taktiken inför kvällen. Efter det går vi och äter på Scandic. Efter det åker man hem och då har man kanske två-tre timmar ledigt. Då sover man nästan hela tiden, eller jag gör det. Det är nog många som inte gör det men de flesta sover nog. Och så kliver man upp kanske 2 ½ timmar innan matchstart och så är man på arenan två timmar innan. Då har man också slängt i sig ett mellanmål. Sen är det lite stretching och en del spelar fotboll. Det är liksom ganska personligt vad man gör innan matchen. Själv stretchar jag bara lite och får lite massage, sedan är det bara ut och köra.
Känner du att du kan tillföra mer på isen som ny lagkapten?
– Egentligen ska jag inte kunna göra det. Jag tjatar ganska mycket på domarna oavsett om jag är kapten eller inte. Jag tjatar ganska mycket på mina lagspelare också. Det är klart att man får en viss roll och man måste kanske speciellt som nu när det går väldigt tungt för oss. Det är då man egentligen behöver göra något som lagkapten. Det blir lite möten och så här. Man får föra talan för laget och kanske för föreningen till laget. Man blir en mellanhand. Annars när allting rullar på då behöver man inte göra så mycket.
Känner du att du får med dig laget?
– Ja, jag tycker väl att det har fungerat. De klagar jämt på mig men det har de gjort sedan första dagen jag blev vald till lagkapten. De kallar mig maktmissbrukaren.
Vi har hört att det är Stefan Liv som kallar dig maktmissbrukaren?
– Ja, det är han. Han gnäller på allt jag gör. Det finns ingenting som duger åt honom.
Saknar ni den glöden och lagandan som ni hade i början av säsongen?
– Ja, viljan finns att vinna men utförandet visar inte detsamma. Det finns ingen i laget som vill mer än att vinna nu för att bli av med allt snack. Det är ganska mycket påtryckningar just nu. Alla vill ju, det går inte att ta miste på det. Det är liksom bara inte att trycka på en knapp och så spelar vi bra igen. Just nu vill vi väldigt mycket men vi är oroliga och därför ser det lojt ut. Det ser som om vi bara åker runt på isen och glider och struntar i det. Istället för att tänka vi ska vinna så tänker vi att vi inte får tappa mer nu. Då gör man inga mål.
Det är rädslan att förlora?
– Ja, den är väldigt stor nu. Viljan att vinna är väldigt het före matchen men när man väl åker ut på isen så tar rädslan överhand.
Känner ni en för stor press att visa hemmapubliken vad ni kan?
– Lite kan det nog vara så. Det är många som känner att man måste göra en snygg passning istället för en enkel, för att det ska se bra ut. Så kanske de inte hänger på mig efter matchen och skäller på mig typ. Det är väl det som är det viktigaste och vi måste skita i det och köra vårt egna race. Sen för man hoppas att det räcker. Alla är så underbara, vi uppskattar publiken hur mycket som helst och vi vill verkligen ge dem någonting. Ju mer vi vill det desto sämre blir spelet, desto sämre blir resultatet också.
Har du någon förståelse för de i publiken som påstår att ”det kan vi göra bättre”?
– Sådan kritik förstår man sig inte på. Det bästa som finns är att själv sätta sig och klaga på en match, det finns inget bättre. Om man fattar att den här personen förstår sig på hockey, han har en annan åsikt än mig, men han förstår sig på hockey då respekterar man det. Om det är en 75-årig gubbe som står där uppe och säger att det var bättre förr när vi spelade och blablabla. Då vill man bara sjunka igenom golvet. Sån kritik när man hoppar på personen i fråga om hans intelligens och så här va, det är trots allt ett jobb. Även om man är kass ute på isen så kanske man är världens bästa person utanför ishallen. Personliga påhopp och sånt det tycker man inte om. Så länge det är helt okej kritik då köper man det även om det gör ont.
Vad krävs för att bli en bra lagspelare?
– Det var som jag sa innan. Innerst inne måste man vara lite egoistisk för att lyckas, man måste pusha på sig själv. Man bygger upp som man kallar ramar innan säsongen så ska man hålla sig inom dem. För det har vi som lag satt upp som målsättning. Så länge man kämpar för laget, jag gör mitt bästa för att göra mål men det får inte vara på andras bekostnad. Till exempel om jag åker upp till rödlinjen och fyra spelare sliter som djur nere och så plockar jag lösa puckar och åker ner och sätter den. Sen åker jag till klacken och säger att det var jag som gjorde det. Det får inte ske. Jag hatar att förlora så oavsett om det är jag eller Kalle Sahlstedt som gör mål så blir jag nästan alltid lika glad.
Vi har hört på hockeytimman att du är väldigt fåfäng, stämmer det?
– (skratt) Det är hemskt. Jag har fått ta mycket faktiskt men det får man bjuda på. Vi har ett ganska skönt gäng. Nu på slutet har det varit jobbigt för oss men ändå försöker vi hålla uppe humöret så gott det går. Det har varit mycket pajkastningar fram och tillbaka. Jag är själv en som har legat bakom mycket och då får man också väldigt mycket tillbaka. Sen blir det också jag och Stefan (Liv), som är de enda singlarna i laget, så då blir det vi som får ta all skit. De vågar inte anklaga varandra de andra, tjejerna blir så arga på dem.
Mats Sundin har en gång sagt att man är ingen riktig hockeyspelare förrän man har slagit ut sina framtänder. Så har du slagit ut några tänder?
– Jag har slagit ut den ena framtanden, så jag är väl halvvägs. Det har nog rykt en fyra tänder men en satte de tillbaka så jag har tre fake. Man får vara glad så länge de sitter kvar. Jag sa det att efter karriären är det lika bra att ta bort allihopa och skicka in en ny tandrad, så att det ser snyggare ut.
