AIK – Döende.
AIK är föreningen som gjorde allting rätt. Med en allsvensk budget 10/11 tog man sig till slutspel och mosade HV71 i fyra raka. Man hade ett lag med hjärta och kloka ledare. Tyvärr fick man aldrig någon publik.
Först; tunnelbanevagnen är oroväckande tom på vägen till match. Inför matchen har jag hört från en bekant med insyn i föreningen att det varit så lite som 500 personer i publiken. Det låter fullständigt osannolikt. Vi matchstart räknar jag: 80 personer på en av de mest välfyllda sektionerna på andra sidan, betydligt fler där AIK-klacken står. Svårt att bedöma hur många som är i gångarna, restaurangen och på den egna sidan – men hur jag än försöker räkna, ta ut marginaler så har jag svårt att få det till mer än tusen personer på plats.
– Jag hoppas att jag räknar riktigt uselt.
På jumbotronen basunerar man ut att nu är det allvar. Man visar en nästan helsvart bild där man kan skönja AIKs sköld. Budskapet handlar inte om att det är upp till kamp, att AIKarna ska sluta sig samman inför kvalserien som är varje riktig supporters våta mardröm. Den nionde cirkeln i supporterskapets förbrödrande helvete.
Istället framstår budskapet som ett tiggarbrev för att få ihop pengar till begravningen.
– Jag kan inte föreställa mig hur det måste kännas för de supportrar som faktiskt var på plats igår och såg sitt lag vinna.
AIK är en förening vars ledning är i kris. Man har inte haft en sexig men däremot genuin ”produkt” i AIK-hockey. En underdog som slitit med seriens sämsta förutsättningar. För tio år sedan sålde man tegelstenar för att finansiera ungdomshockeyn. Det är klart att man kan klandra ledningen för att man inte använda sig av de framgångar man hade, men jag tror att sanningen är enkel; Stockholm är ingen hockeystad.
Föreningarna får hopplösa förutsättningar om man jämför med andra lag ute i landet. I kombination med det så har AIK länge fört en tynande tillvaro utanför finrummet och AIK är förknippat med fotboll. Stockholm är fotboll och arenaboom medan Hovet möglar.
Stockholmsderbyn mot Djurgården kunde väckte liv i en del supportrar men enorm badwill från media och helgalna polisinsatser satte effektivt stopp för det. Ett och annat rötägg till ”supporter” bidrog såklart också. Sedan brakade Djurgården ur serien.
– Jag tror att det finns utrymme för mer än ett hockeylag i Stockholm, men jag tror inte att det finns utrymme för AIK.
Att bli AIKare är ett statement. En identitet. Den identiteten är idag inte förknippad med hockey, draghjälpen från AIK-identiteten tror jag är marginell. Däremot är den ett kraftigt hinder för hockeysupportrar att följa AIK. AIK hockeys supportrar är begränsade till hockeyintresserade AIK:are snarare än Stockholms potentiella hockeypublik. Hade det funnits supportrar hade man slutit samman i en tid som denna – HV underpresterar långt mycket värre än AIK i förhållande till förutsättningar men har ändå fullsatt på hemmamatcherna.
Jag hoppas att Djurgården kan ta sig till kvalserien, det kan bli en ekonomisk räddningsplanka för AIK. Prestige kan tvinga folk till matchen. Sportsligt måste AIK överprestera något enormt för att klara en kvalserie. Men om inte HV kapsejsar totalt och följer med AIK nedåt i seriesystemet så tror jag att igår var sista gången jag såg lagen mötas på Hovet.
AIK är dödsdömt. Det finns ingen större publik. Det finns inga större sponsorer. Och utan pengar kan inte ens en kompetent ledning göra något.
Det är otroligt sorgligt och jag tycker att föreningen förtjänade bättre efter den resa man gjort.
