Alltid saknad, aldrig glömd
Förväntningens vindar blåste i hockeyvärlden. September månad var här och för många är det signifikativt för starten av en hockeysäsong. En onsdag i september 2011, den sjunde för att vara specifik, stod KHL-premiären för dörren. Men den här onsdagen skulle inte bli som alla andra premiärer. Denna onsdag blev istället en svart dag som för alltid finns inringad i hockeyns kalender. En dag då 44 människor miste livet i en av de största idrottskatastrofer någonsin.
Stefan, tillsammans med sina lagkamrater i Lokomotiv Jaroslavl, satte sig till rätta på planet som skulle ta dom till Minsk i Belarus, för premiären av KHL-säsongen 2011/2012. Kort efter start lyckades planet inte komma upp i hastighet och höjd och istället för att flyga mot en efterlängtad premiär, störtade planet och ett rent helvete var ett faktum.
Nyheterna om olyckan började spridas världen över. På vägen hem från skolan hörde jag nyheten på radion i bussen och stelnade till. Till en början var de fåordiga uppgifter som nådde ut men ju längre dagen gick bekräftades uppgifterna som initialt sade att Stefan var ombord på planet. När det stod klart att ett helt hockeylag bragts om livet inkluderat en av mina favoritspelare, brast jag ut i gråt. Stefan var inte bara en favoritspelare pga hans hockeykunnande, utan även personen han var. Men vi ska försöka lämna denna tragedi och istället fokusera denna text mer på att hylla en av svensk ishockeys finaste människor och mest folkkära personligheter.
Stefan började sin fantastiska karriär i HC Dalen. Redan tidigt upptäckte HV hans talang och plockade in honom för att låta honom utvecklas i de egna leden. Stefan fick debutera i A-laget säsongen 99-00 och därefter var han mer eller mindre förstavalet i 10 år framöver. 2004 blev han den enskilt största nyckeln till guldet efter att ha hållit nollan i 4 av 7 finalmatcher mot ärkerivalen Färjestad. Ytterligare 2 SM-guld hann Stefan med 2008 och 2010 innan resan till KHL gick av stapeln. Väl där stod han för en fantastisk första säsong och blev uttagen till KHL all star game.
På landslagsnivå vann han VM-brons 2002 och 2009, VM-silver 2004, VM och OS-guld 2006. Han blev årets målvakt i Elitserien 2002 och Elitseriens bästa spelare 2008. Hans spelarmeriter är fantastiska och något Stefan alltid hyllats för. Men vad som etsat sig fast mest hos alla runt om i hockeysverige är Stefans personlighet. Hur han var och alla citat han myntat samt hur han påverkat alla som fick äran att träffa honom.
2010 vann HV71 guld mot Djurgården. En finalserie där var och varannan match gick till sudden. Efter finalserien stod Stefan där som en vinnare igen och i segerintervjun pratade han om hur man borde dela guldet för det andra laget är minst lika värda det. Att i det läget, efter ett suddenavgörande ge en sådan intervju bekräftar hur fin han var som människa. Men Stefan har stått för fler fantastiska intervjuer genom åren.
På frågan vad han tänkte när hårdskjutande Hannes Hyvönen laddade för skott svarade han: ”Jag skiter i om det är Hyvönen eller Gretzky. Jag är här för att stoppa puckar.” Eller när han gick med armen i en sele efter en skada frågade en reporter hur han såg på den närmaste tiden framöver. Svaret? ”Jag kommer i alla fall inte kunna bowla på ett tag”.
Detta var Stefan Liv. En frispråkig, öppen och ärlig människa. En genuin person som gick rakt in i hjärtat på oss fans.
Direkt efter den brutala tragedin hissades Stefan tröja till taket i Kinnarps Arena. Där får tröjan hänga, jämte bästa vännen Johan Davidssons tröja. Stefans minne kommer alltid leva vidare.
10 år har gått, men Stefan; du är alltid saknad och aldrig glömd
