Det är nu hjältar föds
När spelschemat för SHL släpps är det vissa matcher man ringar in i sin kalender. Vissa matcher som man inför säsongen ser extra mycket framemot. Matcher som är extra sköna att vinna och ännu jobbigare att förlora. Mötena med Linköping är de första jag letar upp och ringar in.
Att mötet med LHC igår kväll skulle handla om vilket lag som skulle ligga sist efter slutsignalen, var inget jag kunde drömma om i de värsta av mardrömmar, men så var fallet igår. En match som handlade om så mycket mer än ”bara” rivalitet och 3 poäng. En match där seger kändes livsviktigt.
I Linköping har mycket handlat om en målvaktskarusell, en långskadad målkung och underpresterande finländare. I HV71 om ett undermåligt försvarsspel, en ifrågasatt ledning och ett 5 mot 5 som verkar sakna förmågan att göra mål på ett fotbollsmål. I Saab Arena skulle det göras upp om vilket lag som skulle fylla på ångestbägaren och vilka som skulle ta ett första stapplande steg upp mot det där dödsdömda strecket som alla vill undvika att placera sig under, efter 52 spelade omgångar. En match med en tung, blöt filt av ångest som bredde ut sig över hela arenan.
I 40 minuter spelade HV ett grymt starkt försvarsspel. Man gjorde det svårt för LHC att skapa farligheter samtidigt som Wedin med sin fart och finurlighet sett till att sno pucken av Holös och ge HV en 1-0-ledning. I tredje perioden tappade man lite i koncentration och stabilitet i egen zon, men då klev en i raden av kritiserade spelare fram – Jonas Gunnarsson.
Om jag skulle beskriva Gunnarssons insats så är det som ligger närmast till hands en riktig ”håll-käften-insats”. Inför matchen och under säsongen har Gunnarssons fokus ifrågasatts. Efter att han blev pappa till tvillingar har det varit aningen svårt att känna igen den annars stabila målvakten, men igår kväll visade han precis varför man valde att gå med honom i kassen. Gunnarsson höll nollan och HV kunde lämna Linköping och jumboplatsen i SHL med 3 oerhört viktiga poäng samtidigt som man skickade ner LHC i botten av tabellen.
I och med segern har HV nu 3 segrar på de 6 senaste matcherna. Kanske kan detta vara starten på en klättring mot säkrare mark.
27:29. Kanske säger inte de siffrorna något, eller berättar de det mesta. 27:29 var nämligen speltiden som HV71s överlägset jämnaste back spelade mot Linköping. Defensivt har han för det mesta varit majestätisk och offensivt toppar han den interna poängligan med 26 poäng på 34 matcher. Redan nu har Eric Martinsson krossat sin poängbästa säsong i SHL och spelar man nästan halva matchen så visar det på vilket förtroende han har.
I ett HV71 som gjort allt annat än levererat har Martinsson gjort raka motsatsen. Den 28-åriga backen spelar sitt livs hockey och har varit en av de största anledningarna till att HV71s powerplay ligger i toppen av SHL. När Lillis tagit över har man också satt ihop Martinsson med Kinnvall igen. Att detta inte gjorts tidigare är för mig lite av en gåta. Tillsammans bildar de ett av SHLs bästa backpar och skapar mängder med chanser när de är på isen.
Många skriker efter tillskott och nyförvärv. Självklart är jag inte emot det. Men det kommer inte komma någon frälsare som ensam kan svänga runt den här säsongen. Truppen som man förfogar över måste lösa detta tillsammans med Lillis och övriga ledare i båset. I matchen mot Skellefteå såg jag mer känslor än jag gjort på övriga 32 matcher tillsammans. Mot LHC fick vi se prov på ett HV som kan vinna en match samtidigt som man håller nollan, för första gången på runt ett år.
Många signaler tyder på att man fått en nytändning. Att man jobbar hårdare, smartare och vill visa alla tvivlare att laget har potential. För potential finns och med rätt ledarskap kan man förädla detta till en slutforcering som gör att man får fira 50 år i SHL istället för i Allsvenskan.
Kalla mig obotlig optimist, men jag har och tror fortfarande stenhårt på det här laget. Gunnarsson blev hjälte igår, nästa match kliver någon annan fram. Det har varit en extremt tung säsong men det är nu hjältar föds!
