Ett långsamt farväl
Alla människor måste genom livet lära sig konsten att bearbeta olika typer av sorg. Med tiden lär man sig vad som brukar fungera för en själv. Några bearbetar sin sorg genom att prata med andra, några genom att tänka i andra banor, några genom att fokusera på de positiva sakerna man har i sitt liv. Jag har alltid tyckt det varit lättast att prata om det, eller i vissa fall skriva om det. Så i ett försök att påbörja någon typ av läkningsarbete kommer här några rader skrivna direkt från hjärtat, utan några allt för djuplodade analyser.
I den mörkaste av världar, där ingen tur eller medvind existerar, i mina hemskaste mardrömmar, kunde jag inte ens föreställa mig en verklighet där HV71 skulle spela sig ur SHL säsongen 2020/2021. Hela säsongen har bara varit en enda lång väg kantad av motgångar, underprestation och rent helvete. I denna den mörkaste av säsonger, när hjärtat slitits ut ur kroppen, fick man aldrig ens chansen att på något sätt kunna påverka detta genom att elda på spelarna i Husqvarna Garden. Man kunde bara sitta på sidan om och se allt hända. Det är det som gör ondast i mig.
Musik och låttexter har också påverkat mig på ett sätt jag inte tidigare känt av. Genom kvalet har Lisa Nilssons låt, ”långsamt farväl”, berört mig djupt. Eller vad sägs om följande textrader: ”Jag önskar jag kunde säga, det är en fas vi går igenom, att allting kommer ordna sig till slut. Och jag önskar jag kunde säga, att vi klarar det tillsammans, att allting kommer ordna sig till slut”. Varje gång jag lyssnat på den låten har tårarna börjat fylla mina ögon, samtidigt som sanningen kommit närmare för varje dag av kvalet som passerat. När till sist det stod klart att vi degraderades så etsar sig den sista raden i refrängen fast i mitt huvud. Den där raden om ett utdraget kval som spelades var tredje dag. Den där raden om det lidande man genomgått under hela säsongen och framförallt sista veckorna. Den där raden som sätter ord på sanningen. ”För vad vi än kallar det, så är det bara, ett långsamt farväl”.
När Oula Palve stänkte upp den där returen i krysset som förkunnade att Brynäs spelar kvar i SHL, kände jag mig totalt likgiltig. Det kändes som att hela insidan av min kropp försvann, vändes ut och in, förstördes, you name it. Att sedan se tårarna rinna ner för kinderna på förstörda spelare, att höra hur det brister för Lillis i intervjun och verkligen känna vad de känner. Det går knappt sätta ord på vad man känner.
Ingen vann det här kvalet. Det var bara ett lag som förlorade. Genom en säsong fylld av osäkerhet, ekonomiska jätteförluster, klubbar som går på knäna och mitt i detta en pandemi som tar människors liv runt om världen. Denna fruktansvärt orättvisa skitsäsong var det vi som blev de stora förlorarna. Det kunde lika gärna varit Brynäs, eller Malmö, eller Linköping, eller Oskarshamn. Nu blev det vi.
Att lära sig leva med det faktum att HV71 spelar i hockeyallsvenskan nästa säsong kommer ta veckor, kanske månader att vänja sig vid. Men oavsett om klubben faller längre, stannar kvar eller studsar tillbaka direkt, kommer kärleken alltid bestå. HV71 kommer leva vidare. Tårarna gör det omöjligt att komma mycket längre idag då smärtan känns för stor för att skriva vidare. Men genom allt, i med och motgång står vi alltid: #TillsammansförHV71
