HV71 i Helrenovering.
Från tre raka sm-finaler och två guld till tre raka slutspelsfiaskon. 0-4 mot AIK. 2-4 mot FBK. 1-4 mot LHC. Det har gnällts mycket. Jag har gnällt. Andra supportrar har gnällt. Spelarna har gnällt. Media har gnällt. Ledningen har gnällt. Med omställningen från succé till fiasko är det ganska förståeligt.
En enkel sanning; ett lag som inte utvecklas avvecklas – det finns inget mellanläge.
Pär Mårts byggde HV71 under fyra säsonger; 2003-2007. Vi vann bara år 2004, men laget och spelet befann sig i utveckling – föreningen gick mot sin storhetstid. Kenta Johansson tog över efter Mårts, hans första säsong krossade HV71 allt motstånd, tog hem serien med 107 poäng och vann SM-guld. Året efter gick det trögare i serien men man tog sig till SM-final. Sedan kom Janne Karlsson – guld igen.
– Ja, det här vet vi ju redan – eller hur?
Under denna storhetstid kunde HVs största stjärnor ha lämnat för utlandet, men Stillman knöt upp dem med långa kontrakt. Vi behöll våra stjärnor men hade en lång avbetalning för att kompensera den snabba avkastning som de nobbade utlandskontrakten hade gett.
Problemet med vår epok var att efter Mårts kom tränare som förvaltade istället för att utveckla spelet. Kenta Johansson byggde sin framgång på att matcha förstakedjan extremt hårt och lät Davidsson bära laget. Under Janne Karlsson hackade spelet men en fenomenal förstakedja, ett farligt powerplay, Stefan Liv och Elitseriens bredaste trupp fällde avgörandet hans första säsong.
– I spelet såg man under dessa säsonger ingen större förändring utöver att försvarspelet med Janne blev mer passivt; ”vicka på höften i mittzon” för att citera en HV-spelare om Jannes spelidé. Det Karlsson sedan efterlämnade kan bäst beskrivas som ett avsnitt av fuskbyggarna.
Under samma period har lag som Luleå och Skellefteå byggt upp sitt spel och blivit extremt särpräglade, med en dogma lika hård som FC Barcelonas. Ett annat lag som är på gång åt samma håll är Melins Linköping.
Vi är inne i en generationsväxling och karaktärspelarna som skulle bära oss igenom; Falk och Sundh – är flyktade. Vi har försökt lappa ihop vår sargade trupp med ersättare vars spelartyp ska påminna om storhetstiden; men talangflykten till NHL och KHL gör att HVs för elitserien stora ekonomiska muskler inte ger mycket hjälp. Resultatet av de nya förutsättningarna har blivit lönetaksliknande – laget med de talanger som blommar ut vinner.
De bästa spelarna föredrar mycket istid som ett avstamp mot en karriär utomlands där de riktiga pengarna finns – så HV kan inte fylla laget med förstakedjematerial längre.
Vart är vi då på väg?
Framgången har minst sagt uteblivit under Ulf Dahlén. HV har förlorat samtliga matcher av vikt och det som en gång var vändningarnas lag har inte stått att känna igen.
Spelidén kan beskrivas; ”mycket skridskor” men vi har inte haft backarna för det. När Fantenberg blev skadad förra året försvann mitt hopp om att vi skulle nå ända fram.
Vårt powerplay har inte alls fungerat och blivit sämre ju längre säsongerna lidit.
Däremot har istiden fördelats jämnare över laget. Unga talanger har fått chansen och inte ens de mest etablerade har gått säkra från petning.
De senaste två åren har vi tydligt unnat se en ny värvningsstrategi. Även om etablerade namn dyker upp så jagar Stillman unga talanger och spelare vars karriärer stannat av och vill använda HV som en plattform för att komma tillbaka på rätt spår mot NHL. Stillman har lyckats locka stortalanger som Brithén och Karlsson till klubben och behållit Sandberg, Fantenberg och Williamsson.
Spelare som vi tagit till oss och lärt oss älska; Sundh, Ledin, Vuotilainen har försvunnit. Nu har vi nya namn som Sterling och Holzapfel. Innan säsongen drar igång tillkommer säkerligen ytterligare ett namn som vi inte kommer att känna igen. European trophy har förvandlats till paketöppning.
Många frågetecken
Vi går mot en av HVs mest spännande säsonger någonsin. Ska vi få se en utpräglad spelidé? Ska vi få ett powerplay som inte ser ut som en usel karaokeversion av det från guldepoken? Ska laget kollapsa till följd av spelaromsättningen och brist på spelare som kan leda både på och vid sidan av isen? Kommer Wesslau lyfta sig och blir elitseriens bästa målvakt efter slutspelsdebaklet? Har Mårts fått fason på Jämtin åt oss? Hittar William Karlsson en till dimension i sitt offensiva spel? Är Brett Sterling en smutsig spelare?
Jag har tänkt på HV varje dag i nästan tjugo år, om säsongen 2013/14 lag vet jag väldigt lite. Men jag vågar utlova en spännande resa som kan bli början på en ny epok – eller slutet på ett mellanspel av firma Dahlén/Stillman.
