Jubiléet kom av sig
Det som var menat att bli en jubileumsfest under gårdagskvällen i Kinnarps Arena byttes snabbt ut till en besvikelse och vi fick tidigt in i matchen se ett lamt HV71 bli utspelat av rivalerna Linköping.
Matchen i sig bjöd inte på något riktigt skönspel från något av lagen och trots att hemmalaget spelade i 85/68-års dräkter gav inte detta något jubileumseffekt. Gästerna kontrollerade i stort matchen redan från första släppet och efter att Garrett Roe gett Linköping ledningen 09.59 i den första akten, gav man aldrig HV71 någon egentlig chans.
Men i mittakten skulle hemvändaren Oscar Sundh kvittera gästernas ledning, då han var påpassligt framme på Niklas Hanssons fina pass mitt i slottet. Hv71 gjorde en betydligt bättre mittakt, men trots detta lyckades man inte komma närmare. I stället gav Andrew Gordon gästerna återigen ledningen med endast 4.49 kvar av perioden.
Den tredje perioden blev ett riktigt sömnpiller och HV71 sökte få till en kvittering. Men både stolpar, skridskor, klubbor och en duktig LHC-målvakt var i vägen för pucken.
Sett till hela matchen var det ingen höjdare och den där derbykänslan infann sig riktigt aldrig. Varken på läktaren eller på planen. HV71 har just nu problem och då tänker jag inte bara på de skador som drabbat laget. Spelet hakar sig, man saknar fart över banan, man saknar pucktempo i powerplay och man missar återigen att hjälpa sina målvakter.
Det två problemen som undertecknad anser ligga HV71 till last, är backbesättningen som är långsamma, otimade och för puckkära. Med undantag för en spelare, Emil Johansson. Det andra bekymret är offensiven. Var gång är det en fröjd att se Hvs' just nu vassaste spelare leverera, Filip Sandberg. Offensiven har låst sig och man saknar energi och fantasi.
Ska man lyckas att besegra lag som Linköping måste man höja sig betydligt samt att laget måste bli helt.
