Kärleken till två lag - del 1.
Kan man älska två hockeylag? Är man coach för Team NBS går det inte att göra annat.
Team NBS är North Bank Supporters egna hockeylag som bildades för fyra år sen efter att föreningens innebandylag något år tidigare lagt ner sin verksamhet. Intresset bland de medlemmar som själva hade lirat hockey i sin ungdom växte och som dåvarande ordförande, försökte jag att segla medlemmarnas önskemål i hamn. Övriga styrelsemedlemmar övertygades och HV71 köpte idén. Någon behövde vara ansvarig och lotten föll, inte då men senare, lyckligtvis på mig. Åtskilda gånger första året tänkte jag: "Vad fan har jag gett mig in på?"
Men under mina tretton år som aktiv medlem i North Banks kan jag utan tvekan så här i efterhand säga att Team NBS är bland det klart bästa som hänt mig under den resan. Nu ska jag försöka förklara varför.
Frågar någon vad jag har för befattning i laget säger jag att jag är coach och GM. De flesta tror att jag spelar själv, då skrattar jag högt. Dels för att jag är extremt liten och att bilden av mig själv flyga som en vante upp på läktaren vid en tackling är extremt rolig, men också för att damhockey inte står på min lista över sevärdheter.
General manager är en självutnämnd titel som jag "tog" efter att jag blivit smått avundsjuk på när Ola Thorwalls fick sin i HV71. Jag titulerar mig som coach för att lagledare inte låter speciellt roligt och för att det dessutom låter som att jag har koll på läget.
Men faktum är att jag är rätt kass på att vara hockeytränare.
Dels beror detta på att jag saknar noll erfarenhet (förutom Team NBS), men också för att vi spelar max fyra matcher per säsong. När man väl fått lite hum vart nånstans killarna fungerar bäst på plan och minnet är tillförlitligt nog att komma ihåg vilka alla ska byta med, är säsongen slut. Ringrostigheten infinner sig inom loppet av en månad och så står man där i båset ett halvår senare, helt grön igen och får börja om. Till denna säsongen har vi dessutom sexton nya killar i laget.
Men jag gör mitt bästa som lagledare och gör mitt yttersta för att finnas där för killarna i alla lägen. Jag och min högra hand, Marina Möller tillika assisterande tränare och materialare, peppar, plåstrar om, fyller på vattenflaskor, bokat in matcher, hänger upp svettiga matchtröjor (och skryter att vi blivit experter på att hålla tillbaka kräkreflexer) på tork. Vi har koll på lagkassa, medlemsavgifter samt inköp av diverse nödvändiga ateraljer ett hockeylag behöver. Vid match brukar vi även slå till varje spelare på axeln (dom vi når upp till, de andra får ett slag i magen istället) och lika ofta utbyter våra blickar efteråt: "Det här gör så jävligt ont". Men vi slår ändå, för att det uppskattas. För att killarna inte bara ska känna sig som riktiga spelare, utan för att dom för mig och Marina är det just det, riktiga spelare - våra spelare.
Vi har ett blandat lag med killar födda mellan 71-95, där snittåldern är cirka 23 år. Ett gäng killar som de flesta en gång har lirat hockey, men som också innefattar ett fåtal som aldrig spelat. Vi har skickliga puckförare, starka skidskoåkare, open-icetacklingsexperter, stabila backar och väggar till målvakter. Team NBS består av en salig blanding av bagare, tallbarr, myggor och träcyklar, GT-älskare, frassar och Duracellkaniner till kungar. Det de har gemensamt är vinnarskallar som man kan lukta sig till på hundra meters avstånd. Killarna hatar att förlora, tur i oturen har de en liksinnad coach.
Men förluster kommer alltid nångång och dom tas oftas med ro. Efter några kastade vattenflaskor, väl valda ord och nån knäckt nyköpt klubba, blir de påminda om varför de väljer att spela i just Team NBS. Stämningen i och runtormkring vårt hockeylag är svaret till varför några väljer att spela med flera lag och varför truppen för varje år växer. Vi spelar hockey för att det är kul, för att vinna, men utan krav, vilket gör vårt lag attraktivt på marknaden. Nu måste man självklart även i vårt lag lämna återbud vid träning, betala sin medlemsavgift och visa respekt för med- och motspelare etc, men laget blir aldrig uttaget på grund av att man inte är tillräckligt bra. I mina ögon är alla killar bra, på sitt sätt och utan samtliga pusselbit har man inget pussel.
Min vision för laget var tydlig från början. I vårt lag är alla delaktiga vid beslut och alla får spela. Jag är övertygad om att detta stärker lagbygget och den personliga utvecklingen. Den dagen killarna inte längre trivs i Team NBS pga att man känner sig utanför eller dålig, är jag inte längre lagledare.
Jag skulle kunna rabbla alla killars fina sidor men då somnar ni och troligtvis dom också. Därför väljer jag att avsluta med en kortare kärleksförklaring till det lag som kommit att bli en av mina finaste "ägodelar": Killar, ni är helt fantastiska! Varje träning är en fröjd, inte bara för ögat när ni gör bort er, men också för själen. Jag är så tacksam att jag får lära känna er och ta del era minnen och erfarenheter. Det är genom er jag lär känna mig själv.
Två veckors ledighet är ikväll över och inga ord kan beskriva hur mycket jag ser fram emot att plocka fram era tröjor och sätta små stjäror bredvid era namn i min hemliga coach-bok igen. Jag har saknat era konstiga ritualer i omklädningsrummet och tugget i bået, på plan och efter träningen då skratten avlöser varandra. Om några timmar ses vi äntligen! Saknas gör ikväll och alla andra kvällar framåt vår allas "PPK".
Och slutligen till två andra "coacher": Släpp sargen och kom in i matchen. Det är dags att växa upp och för era egna killars skull, gör det 2014. Puss på er.
