Sandvikens IF - Dalkurd FF3 - 2
Kollektiv UberKollaps
Jag skrev inför matchen att våra fem tillfrisknade spelare kunde få det tufft om Modospelaran tog personligt ansvar och bestämde sig för att åtminstone bevisa att de är bättre än förra året. Det gjorde de - men inte HV.
När Modo fick 1-0 efter en sekvens där en kunde tagit en fasthållning- oller en trippingutvisning på Modospelare sekunderna före målet kände jag att - det är okej. Om jag var Moidoit skulle jag njuta extra mycket av att få ett sånt mål med sig.
När Modo tidigt i andra perioden gjorde 2-0 på en skymd ensam Ersberg tänkte jag - bra. Nu vaknar vi och trampar igång benen.
Istället gör Modo 3-0 och nu börjar jag bli nervös. Vad gör vi? Varför är den enda som åker skridskor en tjurig Tedenby? Var är Öneruds snabba vassa avslut?
Jag såg dimmigt på när Modo lätt stänkte in 4-0 och 5-0. Jag satt hemma i soffan och förstod plötsligt hur HV-spelarna måste känna. Precis som jag. Synskärpan hade på något sätt tagit semester. Pulsen var hög och andingen pressad - luften nådde inte ner i lungorna utan stoppades av en seg illaluktande klump i halsen.
Jag tyckte det var svårt att se på matchen som jag mådde. Om jag skulle försökt prestera väl på en hockeyrink hade jag sett ut som Hedman i närkamp med sargen.
Det är okej att förlora ibland. Om man lär sig av det.
Lindbom ville inte lyfta fram någon spelare som inte gjorde bort sig ikväll. "Det är kollektivt vi förlorar." summerade han.
Jag håller inte riktigt med - Pettersson-Wentzel kan inte beskyllas för torsken - inte heller Campoli, Berglund, Karalahti, Pilut, Thörnberg eller Laine.
Det är faktiskt kankse lite mitt fel också - jag hade råkat lägga min matchtröja i tvättkorgen - Grattis Modo.
