Tålamod, tillit och tacksamhet.
Två matcher in på säsongen och jag är redan helt slut. Jag hade förväntat mig att Växjö skulle vara det hetare laget trots hemmapremiär och Petrasekfirande. Däremot hade jag inte förväntat mig att HV skulle vara så totalt uddlösa.
Om hockey hade varit boxning så hade Växjö vunnit på teknisk knockout innan andra perioden var slut. HV har tränat för att bli snabbare under försäsongen - trots detta var Växjö ständigt etta på pucken.
- Även i de fall HVspelarna hade rejäla försprång.
Visserligen är vi bara två matcher in i säsongen. Me jag tycker att vi kan förvänta oss någon form av tendens till spelidé. Den enda tendens jag såg i HV spel var scenflykt - så fort man närmade sig motståndarzonen vek man av ut till sargen. Där fastnade HVspelarna som klistrade flugor.
Vad hade HV för gameplan? Av Dahléns framträdanden i HV-All Access gissar jag på "fucking fuck the puck."
- Fuckat var ordet.
När HV inte lyckades något vidare med att fucka pucken tog Dahlén sin sedvanliga timeout och kastade om i femmorna.
Jag beundrar Dahlén för att han vågar förändra och ge unga chansen. Men hur ska vi någonsin kunna spela ihop ett lag om man aldrig vet vem man spelar med? HV-spelarna får aldrig pucken i fart genom mittzon och det tror jag inte bara är en fråga om taktik utan också en vana. Man behöver veta var man har varandra om passningarna ska hitta klubbladet.
Förra året hade vi en ihopspelad kedja när slutspelet startade.
HVs mest framgångsrika trio någonsin; Voutilainen-Davidsson-Thörnberg fick mycket tid tillsammans. De visste var man hade varandra och Davidsson kunde hitta Jukka på offensivblå med en volleypassning från den egna mållinjen.
Jag förstår att Dahlén som ledare vill agera, men ibland kan man agera genom att inte förändra - spelare behöver förtroende och tillit för att växa. Särskilt som många nya spelare är ovana vid den europeiska rinken behöver de få tid - inte bänkningar som signalerar att man inte räcker till.
Det enda vackra med den här matchen var att Wesslau hittat formen och att William Karlsson visade att han kunde bära laget på egen hand (med viss hjälp från Carlssons fot och Nilsons idoga kämpande).
Tålamod och tacksamhet över två poäng. Nu hoppas vi att Dahlén visar tillit till det lag han varit med och byggt.
