Villkorslös kärlek och gemensamt lidande
Villkorslös kärlek. Gemensamt lidande. Och förr i tiden, njutande. En känsla av tillhörighet, stolthet och delad med och motgång. Enorma toppar och de djupaste dalar. Att inte alltid tro, men aldrig ge upp. Att alltid ge sitt yttersta från läktaren till tv-soffan. Ett liv som många runtom valt att leva, älska och hata. Att vara supporter.
Att uppleva guldmål på övertid -95, -08, -10 och -17. Genomlida sjunde avgörande matcher genom slutspel och genom negativa kval. Att bli relegerad och uppflyttad. En känslostorm där klubben alltid är större en enskilda spelare.
Från 2021 och framåt har HV71s prestationer kantats av osannolikt svaga insatser. Man har haft dyrast trupp för respektive serie varje år sedan man åkte ur. Resultatet av det? En degradering, två negativa kval och en mirakelupphämtning ifrån ytterligare ett kval. Plus en säsong i Hockeyallsvenskan. En förening som fallit som en sten och som numera befinner sig längst ner i näringskedjan på SHL-nivå. Typ. Det är den nya verkligheten att förhålla sig till som supporter.
Efter 1-6 hemma mot nykomlingen Brynäs och ex antal uppradade förluster, hopar sig molnen över Jönköping ytterligare en gång. Den långsiktiga lösningen och hoppet som skulle gjuta mod i föreningen och fansen, lämnar för NHL efter säsongen. En grund man skulle börja bygga på, ryktes undan under fötterna på alla. Känslan är på den absoluta botten.
Om man ska strö ytterligare salt i de vidöppna såren så är det alla kontrakt HV sitter med. Ikväll diskuterade jag till och med med en bekant om det bästa vore att åka ur igen. Det handlar inte om att det är bäst för ekonomin, ens egna känslor eller bara för att. Men känslan är att klubben är bakbunden av en hel del dyra kontrakt som aldrig skulle ha skrivits. Vi behöver inte nämna några specifika spelare, men vissa/många är extremt överbetalda. Känslan runt HV71 är, trots den högre kravställan man skulle se, att man är ”fat and happy”.
Jag vet inte hur många nystarter som kommer krävas. Eller om det rätta är att bara låta Anton få tid och fullt förtroende. Låta han sköta detta säsongen ut och hoppas på en ljusning i spelet. Jag har inte gett upp hoppet om Anton. Däremot har jag gett upp hoppet om vissa spelare. Som tur är så sitter inte jag med detta beslutet. Jag vet ärligt talat inte vad som är rätt eller fel.
Jag vill hävda att jag vet att:
HV71 betalar alldeles för mycket pengar till vissa spelare i laget. Kontrakt som framförallt skrevs innan Abbotts inträde men även efter.
Den defensiva strukturen håller inte för att vara ett mittenlag i SHL. Det är för ihåligt, virrigt och inkonsekvent.
De individuella misstagen MÅSTE minskas. HV71 ger nu bort mål på ett så pinsamt enkelt sätt så det liknar ingenting.
HV71 måste råda bot på de två sista sakerna innan kvalet inleds. Kvalet kommer med allra största sannolikhet innehålla Modo och HV71. Jag kommer inte sluta tro att HV71 till slut, via kval, kommer reda ut det här. Men för att behålla den tron kommer vi tillsammans behöva enas som fans för föreningens bästa. Vi är Sveriges trognaste publik, har en av seriens absolut bästa målvakter och ett vasst powerplay. Vi har ekonomi och faciliteter. Alla förutsättningar för att etablera sig högre upp. Nu måste man bara visa att man kan göra nåt med det här.
HV71 är i ärlighetens namn en sovande jätte. Det krävs bara rätt folk, på rätt plats över tid för att få maskineriet att tugga igång. Om vi så ska harva i Hockeyallsvenskan i flera år framåt så finns krafterna i föreningen. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen. Låt oss aldrig sluta drömma om större tider. Ljusare tider. Det finns där långt framme. För alla oss som tror. Tillsammans.
