Juniorkronorna blickar framåt: ”Vi har inte vunnit något än”
Ett sansat svenskt JVM-lag nöjer sig inte med att ha besegrat USA.
Det som i mitten av den tredje perioden såg ut att bli en bekväm transportsträcka in i finalen gick snabbt och blev en rysare. Två amerikanska mål inom några minuter tog matchen till 2-4 och tätt därefter fick jänkarna dessutom ett powerplay.
- Man har ju sett några sjuka comebacks genom åren och jag såg Malmö mot Skellefteå här för någon dag sedan. Då stod det också 4-0. Det är klart det ringde några klockor i huvudet och man blev lite smånervös, berättar Lias Andersson för SvenskaFans efter matchen.
- Man ska hålla ut till det är mindre än 30 sekunder kvar, då vet man att man oftast klarar det. Man gör inte två mål på 30 sekunder. Det var mest att hålla ut bara. De har några jätteskickliga spelare, Mittelstadt och det gänget, men man måste få ut dem i hörnan och chippa ut pucken, säger målvakten Filip Gustavsson om slutminuterna.
Det blev bara två reduceringar och Sverige höll alltså undan. Nu är man i JVM-final för första gången sedan 2014 och har chans på det första guldet sedan 2012.
- Det är därför man spelar hockey, för de här matcherna. Det är det bästa som finns. Vi ser fram emot i morgon och är verkligen laddade, säger Andersson.
”Vi har inte vunnit något än”
Efter jublet på isen var det lugna och sansade spelare som kom ut i den mixade zonen och mötte media. Direkt efter matchen hade man samlat sig och påpekat att större uppgifter väntar.
- Vi får glömma det som har varit och bara blicka framåt. Vi har inte vunnit något än. Vi har vunnit lika lite som USA. Vinner man inte guld så spelar det ingen roll för mig. En brons- eller silvermedalj som hänger uppe på väggen hemma… det gör inte mig stoltare. Det är bara guldet som räknas, förklarar Lias Andersson.
- Det är kul för alla de här 98-killarna som har varit med hela vägen… Moverare, Lindström, Boqvist, Nylander, Pettersson. Vi har varit tillsammans i flera års tid så det är kul att få göra det här med dem, och alla fantastiska yngre killar som kommit upp och drar ett tungt lass. Man blir nästan lite rörd när man pratar om det, fortsätter han.
”Axeln får gärna ramla av”
Lias Anderssons skadeproblem är väldokumenterade. Han såg märkbart störd ut under kvartsfinalen mot Slovakien, vilket också tydliggjordes när man studerade hur hans istid sjönk genom matchen. Men i semifinalen tog han ett stort steg i rätt riktning.
- Jag har bara läkarna att tacka för det, det hade inte gått utan dem. Det såg mörkt ut ett tag och jag trodde knappt på det själv. De har behandlat lite och gett mig lite magi, berättar Andersson.
- Det räckte med tabletter idag. Det går framåt för varje dag och jag tror det kommer kännas ännu bättre i morgon. Det går åt rätt håll, fyller han i.
När man möter nordamerikaner med en halvskadad nyckelspelare och lagkapten kan man rimligtvis vänta sig en hård uppvaktning. Att dela ut tjuvnyp här och där, försöka snacka omkull honom och trycka lite extra i tacklingarna borde vara standard, men Lias Andersson stördes inte så värst mycket av det.
- Jag fick några efter mig som sa att de visste att jag hade lite ont. Men det är bara kul att de fokuserar på det istället för spelet. Det var bara bra. I ett par situationer fick jag någon extra smäll, men det var inget värre än så, berättar han.
- Man tänker inte så mycket på det i en VM-semi, och nog inte i en final heller. Axeln får gärna ramla av om det är så. Vi ska bara ut och kriga, avslutar den svenska kaptenen.
