Är inget av det gamla värt att bevara?
Mitt idrotts-, och då inte minst ishockeyintresse, har svalnat med åren. Varför? Ja, det finns såklart flera olika anledningar till det men utvecklingen inom svensk ishockey - eller kanske mer rätt; den vägen svensk ishockey har tagit/har valt att ta - är definitivt en.
Jag har ju åtskilliga gånger i olika forum de senaste drygt fem åren skrivit att jag är en konservativ gammal gnällgubbe.
Ibland får jag mothugg.
Ibland får jag medhåll.
Och, ja, att jag är gammal och gubbe - det kan jag åtminstone inte komma ifrån.
Gnällig?
Ja, i vissa Kristianstads IK-kretsar har jag fått epitetet "en KIK-negativ jävel", så lite gnällig är jag nog allt...
Ja, så pass (KIK-)gnällig att jag, när jag skrev om KIK på KIKs hemsida var så gnällig att jag från dåvarande KIK-ledningshåll ombads att inte skriva så negativt - och då beslöt att "starta eget" som från Kristianstads IK helt fristående.
Konservativ?
Ja, det erkänner jag utan omsvep att jag är.
Och det är min konservativitet jag ska granska lite närmare nu.
Jag började skolan redan i slutet av 1960-talet och i min ungdom har jag provat på/utövat ett stort antal idrotter.
Däribland ishockey.
Vi var ett tappert gäng elva-tolvårsgrabbar som på helgerna transporterades från Markaryd (min uppväxtort) till Glimåkra för att träna och även spela några matcher.
Men intresset att lira hockey i lite mer organiserad form ebbade ut efter en säsong.
Sedan blev det att jag "bara" lirade hockey spontant på sjöis och på fotbollsplanen som vintertid förvandlades till en isbana.
Men hockeyintresset, att följa hockey på TV, var stort.
Mycket stort.
Jag följde Tre Kronor.
Jag följde NHL - via text-TV, där det första jag gjorde varje morgon var att kolla hur många poäng Wayne Gretzky levererat när jag låg och sov.
Jag följde IF Troja(-Ljungby), mest att jag läste i tidningen (Smålänningen) hur många mål Kennert "Sutarn" Andersson gjort.
Och jag följde Elitserien.
Varje torsdags- och söndagskväll var hockeyhögtidsstunder för en ung och även lite äldre Melin när jag satt som klistrad framför TV-n i föräldrahemmet och såg alla målen från senaste omgången.
Det var tider det!
Ja, det var verkligen tider det för en ung hockeyintresserad grabb (och även tonåring)!
Men på den tiden fanns det bara SVT och dess två kanaler.
Och ishockeyns olika serier hade sina fasta speldagar.
Och man/jag visste att de spelare som inledde säsongen i ett lag även spelade kvar/tillhörde laget vid säsongens slut.
Ja, inte bara att spelarna var klubben lojal och trogen under säsongen.
Utan det var även inkluderat försäsongen.
Då, på den tiden, var det ett gäng hockeyspelare som från säsongens allra första barmarkspass till säsongens allra sista match höll ihop, som då svetsades samman i deras gemensamma strävan efter att nå det uppsatta målet.
Då kunde man, om man ser till Elitserien, varje torsdag och söndag följa de olika klubblagens väg mot att försöka uppnå respektive lags uppsatta mål.
De olika lagen fick en identitet.
Jag, som hockeynörd på den tiden, visste vilka - ja, alla - spelare som tillhörde de olika lagen.
Jag lärde, via TV-rutan, känna (igen) spelarna i de olika lagen.
Jag gjorde listor med mina egna Elitseriematcher, matchresultat och, av det, egna tabeller och poängligor med mera.
Idag...?
Nej, idag är det mycket, väldigt mycket, som är annorlunda.
Ja, jag inser att en (hel) del måste vara annorlunda.
Det har skett en, i de allra flesta fall, nödvändig modernisering/utveckling av pucksporten.
Men nostalgiska och konservativa jag saknar mycket av så som det var förr och känner mig vilsen i hockey-Sverige av idag.
Alla lån av spelare hit och dit...
... spelare som lämnar och tillkommer under pågående säsong...
... spelare som hinner byta klubb både en och två gånger innan ens första försäsongsmatchen är spelad...
Och (innan seriespelet drog igång fastlagt) spelschema som det som KIK hade säsongen 2021-22 där det dröjde länge, länge innan KIK hade mött alla 13 HA-konkurrentlagen.
Förr i tiden visste man att, om jag tar nuvarande HA som exempel, alla lagen hade mött varandra en gång efter 13 omgångar = man kunde lätt(are) göra en avstämning av styrkeförhållandena lagen emellan.
Så, om jag då ska (försöka) knyta ihop den här nostalgi-/det-var-bättre-förr-säcken;
Jag inser att jag inte kan leva kvar i det förgångna, att de idealen jag här ovan har relaterat till är omöjligt/svårare att leva upp till idag.
Dagens genomkommersiella samhälle och där allt fler spelare har ishockeyn som sitt yrke (och levebröd) har gett helt andra förutsättningar.
Vi har nu en rörlig/helt annan spelarmarknad.
Jag förstår att spelarna måste ha möjlighet att få byta klubb.
Men i min värld byter man, om man så önskar, klubb efter en färdigspelad säsong och inför nästkommande.
Inte detta bytande flera gånger under en säsong och inte alla dessa korttidslån hit och dit.
Nu vet man ju - lite tillspetsat och provocerande skrivet men ändå med (viss) sanningshalt - inte från den ena matchen till den andra vilka spelare ens favoritlag ställer upp med.
Eller vilka spelare som ingår i motståndarlaget.
I vissa - enligt mig mycket märkliga och komiska (eller hur man nu ska uttrycka det) - (HA-)fall har det ju varit så att spelare byter klubb och i nästa match ställs mot de spelare han gick in i säsongen med och kämpat och svettats tillsammans med under barmarksträningen, träningsmatcherna och ett antal seriematcher.
Ja, ja, de säger till och med på jobbet att jag är konservativ och vill ha allt i min lilla box, att allt ska vara precis som vanligt.
Sambon säger att jag måste utmana mig själv, inte alltid göra saker på det sätt som jag alltid har gjort, prova nya vägar, att utveckla mig.
Ja, ja, inte lätt att lära en gammal hund att sitta...
... inte en gammal gnällig gubbe heller...
Men just nu är - tyvärr, det är bara att erkänna - mitt hockeyintresse inte där jag vill att det ska vara.
I princip inget kvar av ishockeyn som den var när jag växte upp.
Måste det vara så?
Eller mer rätt formulerat/frågat;
Måste allt vara nytt?
Finns det inget av det gamla som är värt att bevara/sträva efter att behålla (åtminstone lite av)?
