Låt oss hoppas på ett trendbrott så den unga tjejen inte tappar sitt hockeyintresse
Läser på twitter (om) ett brev från en ung tjej till en hockeyspelare där hon skriver att han "är världens bästa hockeyspelare" och att hon ofta kollar på hans lags matcher. Ett sant och genuint ungt supporterskap som värmer mitt gamla idrottsklappande hjärta - och en befriande kontrast till ett supportersvansbeteende som gör mig bedrövad.
Jag ska börja med att skriva att jag ett antal gånger har betett mig, diplomatiskt uttryckt, mindre bra som idrottssupporter men det har då allt som oftast handlat om att det - i ett melinskt frustrerat, uppgivet, ja, ibland även ilsket tillstånd - en och annan svordom har kommit ur min mun från läktarplats.
Det har också hänt, ska medges, att jag i ord och tal i officiella sammanhang har uttryckt mig på ett mindre lämpligt och ej respektfullt sätt.
Men det som nu, de senaste dagarna, har skett...
... jag finner inte ord...
... det är så tråkigt, och för mig så intressedalande, att läsa om;
1) att en ledare och en ledande spelare tillhörande samma förening har blivit utsatta för hot och haft hembesök nattetid av ett gäng maskerade män som har stått och bankat på ytterdörren och där då deras respektive familjer med barn blir inblandade och påverkas.
2) att en supporter efter en bortamatch, på väg mot bilen för att resa hem och vid då uppkommet tumult, har blivit stickskadad, förmodligen orsakat av en kniv, i ryggen.
Till detta kan läggas textmässiga utspel där droppen för min del blev efterspelet på sociala medier/twitter till Niederbach-Videll-händelsen där tonen med rejäl råge passerade anständighetens gräns, vilket föranledde mig att, den 6/3, publicera SvenskaFans-inlägget "Känslosamt att vara idrottssupporter men jag manar till besinning hur man uttrycker sig offentligt".
Till detta kan även läggas knallskottet under en pågående match i Kristianstads Ishall i höstas.
Ja, händelserna här ovan är bara några konkreta exempel på när det har gått på tok för långt, när gränser har överträtts, under/i anslutning till/i efterspel relaterat till ishockeymatcher.
I en del av fallen, som vid exempelvis ovannämnda stickskada respektive knallskottsincident, handlar det om enskilda individer som (troligen) inte har någon reell koppling till någon förening, eller är supporterrelaterat, utan handlar mer om vilsna själar som söker sig till platser där det finns mycket folk samlade och där och då går över alla gränser inte bara i idrottssammanhang utan även gränser i allmänna samhälleliga sammanhang.
Dock blir det ett idrottsrelaterat problem i och med att händelserna inträffar under/i anslutning till idrottsevenemang.
Beträffande de ovälkomna besöken hemma hos en ledare och en ledande spelare så är de högst sannolikt direkt kopplade till den berörda klubbens representationslags prestationer och utsatta/prekära läge.
Med andra ord supporterrelaterat.
Absolut att man som supporter kan känna frustration och vill ha svar på varför det går som det gör/varför läget är som det är, men att ge sådana uttryck - i form av hot och att blanda in ledares/spelares respektive familjer - för sin besvikelse/frustration/aggression/ilska över sportsliga motgångar är helt oacceptabelt.
Och det är något som jag definitivt inte vill kalla supporterskap.
Nej, enligt mig är ett sant och genuint supporterskap att i såväl med- som motgång stötta sin förening/sitt favoritlag.
Sedan då det här med hur man uttrycker sig på sociala medier.
Tyvärr finns det en del som, exempelvis, skriver på twitter som saknar alla spärrar och uttrycker sig på ett helt oacceptabelt och totalt respektlöst sätt.
Sammantaget gör alla ovan relaterade händelser att mitt intresse för idrotten och dess supporterskap får sig en rejäl törn.
Därför är det så uppfriskande, så glädjande, så välkommet att också på twitter få se och ta del av det brev som en ung idrottsintresserad tjej skrev till sin favoritspelare i sitt favoritlag (se ingressen).
Det är för mig ett genuint supporterskap.
Det är för mig ett sant supporterskap.
Det ger mig flashbacks till när Max började intressera sig för ishockey och vi tillsammans började gå på (framförallt) KIKs representationslags matcher och heja fram KIK-spelarna där Max snabbt lärde känna igen alla spelarna ute på isen.
Det är sådana stunder man som idrottssupporter, ung som gammal, vill uppleva.
En fartfylld och kul/spännande match inramad av en härlig atmosfär och stämning på läktarna.
Och där man såväl under pågående match som, inte minst, efter matchen kan ge uttryck för sin glädje eller besvikelse/frustration men (i synnerhet) vid det sistnämnda känsloläget ändå besinna sig så pass mycket att man håller sig inom acceptabla och anständiga gränser för hur man beter sig och uttrycker sig.
Men under de 20 åren som har gått sedan Max och jag började följa hockeyn/KIK tillsammans har supporterkulturutvecklingen, enligt mig, tyvärr gått åt fel håll och går åt fel håll.
Låt oss hoppas på ett trendbrott så att, inte minst, den unga tjejen (som jag relaterar till i ingressen) och andra hockeyintresserade barn/ungdomar inte - av, exempelvis, olika ovan nämnda orsaker - tappar intresset för/skräms bort från att följa sitt favorit(hockey)lag.
