Sundsvall slog Kiruna i Lombiahallen
Ett hemmalag med självförtroende tog sig an, ett på slutet tungt gående Sundsvall. En match där tyngden och kylan blev det avgörande.
Team Kiruna visade tidigt i matchen att lagets sjävförtroende nästan stod på topp. Trots placeringen i serien, trodde Kiruna på sig själva, framförallt känner man att topplagen går att störa.
Sundsvall spelar en fysisk ishockey, i kombination med snabba spelvändningar. En hockey som i längden, skulle visa sig vara ett vinnande koncept. Skotten 6-5 i bortalagets favör, speglar första perioden väl. Men siffrorna 2-0 till Sundsvall kändes aningen missvisande...
I den andra perioden tog Sundsvall kommandot i matchen, och dirigerade tillställningen på banan. Framförallt var det femman med Vavroch som anförare och med Polasek - som tillsynes ser flegmatisk ut, men besitter oanade talanger så som teknik och spelsinne - som visade vägen.
Kiruna kom aldrig riktigt in i matchen efter den första perioden. Laget skapade ingen bra målchans under de två följande perioderna. Sundsvall utmanövrerade, nitiskt arbetande Kirunaspelare på ett mästerligt sätt. Kiruna försökte, men bortalaget agerade auktoritärt, och samspelt. Ett kompakt försvar varvades med skickliga kontringar.
Sundsvall vinner i en inte alltför välspelad match. Där Kiruna, trots att man förlorar, strider. Laget saknar rutin det märks. Man förvandlas ofta från statister till aktiva aktörer. Ett spel som genomsyrat Kiruna hittills under seriespelet. Alltså, ett varierande uppträdande, likt Dr Jekyll och Mr Hyde.
Sundsvall var ett av det lag, som jag inför säsongen trodde på skulle tillhöra den "fina" skara, som spelar Super Allsvenskan efter jul. Laget har stora kvalitéer, så för mig är det underligt att laget ligger där dom gör. Spelare som bröderna Romö saknades och Wiklund. Ändå spelar man så här pass bra! Hur månne blir det med en skadefri trupp?? Men visst, än finns chansen för "ett av det lagen som jag trodde på"!