Krönika: Norrlandshockeyns status – utmaningar och möjligheter
Trots att Norrland täcker över halva Sveriges yta (59,6%), har flera anrika hockeyföreningar och flertal orter med stark hockeykultur samt fått fram stora talanger och legendarer finns det idag endast tre av fjorton lag från Norrland representerade i SHL.
Oskarshamn uppgång betyder Timrås nedgång och det är bara att lyfta på hatten för Smålands tredje lag i SHL. En fantastisk saga för ett lag som har spelat Hockeyallsvensk hockey under lång tid.
Men som en medborgare norr om Dalälven fäster man lätt ögonen på de norrländska lagen och hur SHL ser ut idag gör mig ändock bekymrad.
Det är alltså endast tre av fjorton lag i SHL som tillhör Norrland (Brynäs, Skellefteå och Luleå), ett område som täcker över halva Sveriges yta.
Jag ser gärna ett SHL som finns över hela Sverige och som inte blir för centrerad till södern. Varav jag anser att det är synd att de norrländska lagen tycks ha tappat mark de senaste tio åren. Asplöven åkte ur Hockeyallsvenskan 2015, Sundsvall tog sig upp till Hockeyallsvenskan men det blev en kort sejour. Modo föll ur SHL 2016 och trots att Timrå lyckades komma tillbaka till SHL blev man nu nedtryckta av Oskarshamn.
Under efterkrigstiden var det ofta bruksorterna som blossade upp starkt i svensk ishockey varav Norrlandslagen fick framgångar med såväl Modo, Brynäs (Strömsbro, GGIK, IK Huge också från Gävle) Wifsta/Östrands (som senare blev Timrå IK), Björklöven, Skellefteå och senare Luleå in på 80-talet etc.. etc..
Idag ser det annorlunda ut.
Enligt hockeyforskaren Tobias Stark sker en klubbs framgångar ofta samtidigt som orten har en lyckad period av ekonomi- och teknikutveckling. Varav vi på senare tid fått fram lag som Linköping, Växjö, Örebro etc… utifrån denna ståndpunkt är Oskarshamn nu dock ett undantag.
Men har verkligen Norrland sämre förutsättningar än södra Sverige?
I mångt och mycket ja. Det finns ett brett missnöje över de norrländska landskapen där de stora tillgångarna ägs av staten, varav de lokala orterna inte får ta del av den rikedom som skulle kunna få deras lokala samhällen att blomstra mer än vad det gör idag. Begränsad satsning på infrastrukturen gör det också svårare för lokala företag eller organisationer att växa och urbaniseringen har lett till att befolkningen i Norrland har minskat på flera orter samtidigt som många sökt sig söderut för bättre jobbmöjligheter eller utbildningar.
Vi ser idag att det postmoderna samhället slår ut bruksorterna och de lokala bruken och fabrikerna slås bort i våra orter som en tornado över landet. Istället är det teknikens- och tjänstemannasamhällets tid vi lever där mindre kommuner får svårare att konkurrera och de medelstora bruksstäderna som till exempel Gävle och Sundsvall tvingas göra en total omställning där de tunga fabrikerna fasas ut och ersätts med något annat. Vi såg under den senaste finanskrisen att arbetslösheten blev störst i just dessa typer av städer där hela Gävleborg fick högst arbetslöshet i Sverige under ett antal år.
Utan att vara expert i frågan tänker jag mig att det har en direkt påverkan på den lokala sponsringen som klubbarna får – som gör navet i ekonomin. När dessa intäkter inte blir tillräckliga för att klara den ökade omsättning som en SHL-klubb behöver idag, och de större aktörerna är få tvingas kommunerna till att rädda ett av sina största varumärken – hockeylaget. Krispaket tas fram trots att det i bästa av världar aldrig skulle behövas och det ordnas en massa Quick fix som i längden inte är hållbart.
Ibland fungerar det, ibland inte men oftast är det alltid någon som blir upprörd.
En landmassa som täcker över halva Sverige har därför inte bredare förutsättningar än att hålla några få stora varumärken i svensk hockey medan en liten plätt som Småland, eller Skåne (läs södra Sverige) klarar av att ha flera lag. Detta trots att det i alla tider har blossat fram stora hockeytalanger från Norrland och flertal av städerna och orterna norr om Dalälven har starka anrika hockeykulturer som sträcker sig generationer bakåt i tiden.
Det finns dock starka krafter kvar i de norrländska skogarna.
Västernorrland är ett starkt hockeyfäste där Modo från Örnsköldsvik i Ångermanland och Timrå i Medelpad är de stora hockeyvarumärkena.
Modo, som enligt uppgifter kommer att redovisa på svarta siffror den här säsongen har lagt upp en strategi och plan att ta sig tillbaka till SHL. Senast jag hörde var det tal om en treårsplan där man numera ser ljusare på framtiden som en slagkraftigare aktör i Hockeyallsvenskan för att sedan ta klivet framåt.
Timrå, som nu nedgraderas kommer behöva omorganisera sig för Hockeyallsvenskan och rimligen behöver det något år innan man stabiliserar sig på nytt. Men ingenting talar egentligen för att Medelpads stolthet inte skulle kunna kraftsamla sig på nytt inom något år.
Vidare är Björklöven ett klassiskt lag som många gärna ser i SHL just för den rivalitet som finns med övriga klubbar i norr. Ska vi dessutom se till vad forskningen säger bör Björklöven långsiktigt i takt med universitets- och handelsstaden Umeås geoekonomiska område ha all potential till att bygga upp en framgångssaga över tid.
I SHL går Luleå från klarhet till klarhet där ett långsiktigt arbete har lönat sig och är i år en guldkandidat att räkna med.
Trots att Skellefteå kanske har tappat sin status som en "sportslig stormakt” i SHL har förening en mycket god ekonomi och förutsättningar för att fortsätta att slåss med topplagen om direkta slutspelsplaceringar, och eventuellt guldet kommer att fortsätta finnas.
Brynäs som sportsligt har haft två tunga säsonger ligger också på god potential där de ekonomiska förutsättningarna finns för att åter ta en högre hierarkisk plats i SHL.
Jag vill som sagt se ett SHL som täcker hela Sverige. Jag tror att det är bra för svensk hockey. Vidare vill jag också poängtera att det är bra att hockeyn är så pass stark även i södra Sverige. Vi behöver intresset i hela landet så att fler barn ska vilja att börja spela ishockey, både pojkar och tjejer. Det vinner vi på långsiktigt.
Norrland tycks ha under det senaste decenniet tappat lite mark i de högre ligorna. Men visst bör det fortfarande finnas potential till fler norrlänningar i toppen?
