Vi minns: Bengt Åkerblom
För tjugo år sedan skedde något som lämnade en hel bygd i chock, sorg, och tomhet.
Det var en kväll som kom att förändra en hel generation av hockeyspelare, supportrar, ledare, lagkamrater, vänner, familj, och utomstående.
De ofattbara som inte fick ske, skedde i lilla Mora en mörk och kall höstkväll 1995. En sådan där kolsvart höstkväll där den bitande vinterkylan gör entré och varje andetag svider.
En helt vanlig träningsmatch mellan Mora IK och Brynäs stod på menyn i dåtidens orenoverade Smidjegrav. Säsongen 95/96* stod runt hörnet och på ordinärt maner hade ett hundratal personer letat sig ner till hallen för att ta del av årets upplaga av Mora IK.
I början av tredje perioden jagade en Moraspelare intensivt pucken ner mot offensiv zon, men fick en hård tackling vid entrén till spelargången och tappade balansen. Kroppen föll bakåt över sargen och med det sköt skridskorna rakt upp i luften. En ont anande Bengt Åkerblom svepte förbi och med maximal otur fick han spelarens skridskoskena över halsen. De scener som sedan utspelade sig inför en stum ishall fylld av supportrar, vänner, familj, spelare, och ledare skulle komma att etsa sig fast våra minnen för evigt.
Den stunden knöt sig som en mörk paus i samtliga invånares liv. Alla vet precis var de var. Alla vet precis vad de gjorde den kvällen. Med stor tomhet, fruktansvärd chock, och en oerhörd sorg, vaknade Mora upp till en tyst stad nästa morgon.
De dagar som följde var fyllda med stillsamhet. Många samlades för att få prata. Vissa för att inte behöva vara ensamma. Knatte och juniorlagen hade minnesstunder och erbjöds all den support de kunde få. Ledningen placerade en tröja och ett foto på mittcirkeln där man kunde tända ljus. De kommande veckorna var varenda vrå av Mora var upplyst i mörkret till skenet av levande ljus. Det var en sammansvetsad liten landsortsbygd som samlade delade sin förtvivlan och frustration.
De följande matcherna kunde man ta på den spända stämning och det krampaktiga försök att försöka gå vidare. Men det inte gick. Från den dagen blev Bengt en del av vår stad. Han blev en del av vår klubb. Men framför allt blev Bengt en del av oss som person. Vi alla har vårt minne av honom som medmänniska, vän, spelare, eller familjemedlem.
Vi är många som minns den tiden. Konversationerna. Upplevelserna. Känslorna. Hur man försökte förstå. Hur man försökte inse vad som egentligen skett. För de flesta av oss var det första (och förhoppningsvis enda) gången vi fick erfara en tragedi. Det var en sån grej som inte fick hända en så fin person. Våra tankar är nu som då med Bengts familj.
Det är på tiden att Mora IK lyfte upp Bengts tröja. Det var inte en dag för tidigt. Och det var en emotionell Jan Simons (Mora IK`s dåtida ordförande) som försökte hålla tal före matchen mot Pantern. Men det höll inte. Och det gjorde det så mycket vackrare. Tack Janne för att du var på plats igår kväll.
Vi är många som saknar Bengt, det är därför det är så viktigt att komma ihåg alla de fantastiska saker som gjorde honom till den människa och hockeyspelare han var.
Bengt Åkerblom, saknad-men aldrig glömd.
*Anledningen till att man fortfarande spelade träningsmatcher halvvägs in i oktober var på grund av en pågående kommunalstrejk.
