Lagbanner
Olympiska Ishockeyhistorien: Fram till det andra världskriget

Olympiska Ishockeyhistorien: Fram till det andra världskriget

Tjugotvå OS-guld i ishockey har delats ut, Canada har 8 guld och Sovjetunionen/OSS har lika många, USA och Sverige har två guld var medan Storbritannien och Tjeckien har var sitt OS-guld i ishockey.

Trots att det bara varit tjugotvå Vinter-OS så gör ishockeyspelarna i Sotchi (jag har valt den engelska stavningen) upp om det tjugotredje OS-guldet genom tiderna.

Eftersom jag i vanliga fall skriver på NHL-sidorna (om Montreal Canadiens och NHL historia) så är den här första delen och de kommande tre delarna skrivna ur ett lite annat perspektiv än vad som är vanligt i svensk media. Jag har visserligen skrivit mer om Sveriges OS-resultat än jag hade gjort om den här OS-historiken bara publicerats på NHL-sidan men huvudfokus ligger på resultatet i turneringen och eventuella NHL-spelare. Det första internationella mästerskapet i ishockey var EM som spelades för första gången 1910, när det längre fram tillkom OS år så fick det bästa europeiska landet i OS titeln europamästare.

Första världsmästerskapet spelades 1931 och OS-turneringarna 1920, 1924 och 1928 har i efterhand fått status som VM. Från och med 1972 så slutade OS turneringen vara VM, från och med nu spelades OS och VM i separata turneringar. EM guld gavs till bästa europeiska lag i OS fram till 1968 och till bästa europeiska lag i VM fram till 1991. Eftersom IIHF gärna vill ha ett årligt mästerskap vore det kanske inte fel att återinföra EM med spelare från de europeiska ligorna det år då det är OS istället för att envisas med att ha VM samma år. Det kommer en medaljförteckning för OS, VM och EM sist i den här första delen..

Anledningen till att ishockeyn (precis som konståkningen) har fler OS än resten av grenarna i Vinter-OS beror på att den var med i sommar-OS 1920 i Antwerpen. Från och med 1924 då vinter-OS tillkom har ishockeyn funnits med som en vintergren, lite konstigt när man ser att flera andra lagidrotter som huvudsakligen spelas på vintern är grenar i sommarvarianten av OS. Precis som ishockey så spelas basket, handboll, volleyboll och även fotboll (utom i Sverige och ett fåtal andra länder) under höst – vår och borde rimligtvis också vara vinteridrotter.

När jag började med de här artiklarna upptäckte jag flera spelare från ishockeyns barndom som rimligtvis borde vara medlemmar i IIHF:s Triple Gold Club dvs spelare som vunnit VM, OS och Stanley Cup. Eftersom de tidiga OS-turneringarna i efterhand givits VM status av IIHF så borde de erkänna att de spelarna som vann OS de åren också vann VM och då finns det sex kanadensare som vunnit alla de tre turneringar som krävs. De är Frank Fredrickson, Haldor Halderson, Bert McCaffrey, Dunc Monroe, Hooley Smith och David Trottier.

Sommar-OS i Antwerpen 1920
Ishockeyturneringen spelades mellan den 23 och 29 april och genomfördes efter ett system som liknar det som används i brottning och en del kampsporter där de som förlorat mot segraren får en andra chans. Systemet användes felaktigt i Antwerpen vilket bland annat resulterade i att Sverige spelade sex matcher och vann tre av dem medan Tjeckoslovakien bara spelade tre och vann en av dem (mot Sverige vilket gav Tjeckoslovakien brons och Sverige en fjärdeplats i turneringen). Sveriges lag bestod till största delen av bandyspelare men det fanns två spelare i laget som spelade ishockey i Tyskland för Berliner Schlittschuh Club och Berliner Sport Club nämligen Nils Molander och David Säfwenberg.

I Sveriges första match så blev det ganska uppenbart att de svenska spelarna inte kunde reglerna, deras försvarsspel bestod helt enkelt av att de slog ned motståndaren som hade pucken, i halvtid kallade den kanadensiske domaren till sig den svenske målvakten och förklarade några av reglerna (varför målvakten undrar ni, svaret är lika enkelt som självklart, han var den ende i det svenska laget som kunde göra sig förstådd på engelska).

Sju länder deltog i turneringen: Belgien, Canada, Frankrike, Schweiz, Sverige, Tjeckoslovakien och USA. Tyskland fick inte delta efter det första världskriget annars hade lagen troligen varit en utmanare till bronsmedaljen. USA skickade ett All Star team med spelare från tre olika lag medan Canada skickade Allan Cup mästarna Winnipeg Falcons. Canada gick fram som en slåttermaskin och vann sina tre matcher med 15-0 över Tjeckoslovakien, 2-0 över USA och 12-1 över Sverige. USA vann silvret genom att besegra först Sverige med 7-0 och sedan Tjeckoslovakien med 16-0 och Tjeckoslovakien vann sedan bronsmatchen mot Sverige med 1-0. Schweiz blev femma, Frankrike sexa och värdnationen Belgien blev sjua.


Winnipeg Falcons som representerade Canada spelade i den här landslagströjan.

Winnipeg Falcons bestod av antingen isländska immigranter eller ättlingar till islänningar och var så framgångsrika i Winnipeg att de ”engelska” lagen i staden inte lät dem delta i turneringar i staden och delstaten Manitoba, Falcons startade då 1915 en egen liga tillsammans med andra lag som inte ansågs "fina" nog för att spela mot de "engelska" lagen och vann sedan de kanadensiska amatörmästerskapet Allan Cup 1920. I Winnipeg spelade bland annat Haldor Halderson som senare vann Stanley Cup med WCHL-laget Victoria Cougars och framförallt legendaren Frank Fredrickson som också vann Stanley Cup 1925 med Victoria Cougars. Fredrickson som bland annat gjorde 12 mål under OS-turneringen (sju mot Sverige) står också felaktigt med i Boston Bruins laguppställning från 1929 på Stanley Cup pokalen (Fredrickson tradades till Pittsburgh Pirates innan slutspelet började och tillhörde därmed inte Bostons segrande lag).

Fredrickson som egentligen hette Sigurdur Franklin Fridriksson gjorde sin sista NHL-match 1931 med Detroit Falcons och blev 1958 invald i Hockey Hall of Fame efter 170 mål och 266 poäng på 324 proffsmatcher i PCHA, WHL, WCHL och NHL. I det amerikanska laget spelade Moose Goheen som 1952 blev invald i Hockey Hall of Fame efter en framgångsrik amatörkarriär, han nobbade bland annat erbjudanden från både Boston Bruins och Toronto Maple Leafs i NHL. För USA spelade dessutom Joseph McCormick som kom att spela för Portland Rosebuds i WHL, han kunde dessutom skryta med att han hade tradats mot legenden Eddie Shore. Gerry Geran som också spelade för USA spelade för Montreal Wanderers under NHL:s första säsong 1917 men blev amatör igen när laget lades ned. Han blev proffs igen 1925 när han skrev på för Boston Bruins. Geran har gått till historien som den förste NHL-spelaren som var född i USA.

Vinter-OS i Chamonix 1924
Åtta länder kom till spel: Belgien, Canada, Frankrike, Schweiz, Storbritannien, Sverige, Tjeckoslovakien och USA. Lagen var uppdelade i två grupper där de två främsta gick vidare till slutspelet. Från grupp A gick Canada och Sverige vidare och från grupp B så gick Storbritannien och USA vidare. Medaljerna fördelades sedan efter en serie där alla mötte alla (resultaten från den första omgången räknades inte) och Canada var fullständigt överlägsna och tog sitt andra guld efter att ha slagit Storbritannien med 19-2, USA med 6-1 och Sverige med 22-0, i gruppspelet vann de sina matcher med 30-0 över Tjeckoslovakien, 22-0 över Sverige och 33-0 över Schweiz. Sverige blev fyra, Storbritannien trea och USA tog hem silvret, Sverige var chanslösa mot USA och förlorade med 0-22 men hotade Storbritannien som man förlorade mot med 3-4. Sveriges resultat i grundomgången var: 9-0 mot Schweiz, 0-22 mot Canada och 9-3 mot Tjeckoslovakien.

Canada representerades av Toronto Granites som vunnit Allan Cup två år i rad 1922 och 1923, i Granites spelade två spelare som valts in i Hockey Hall of Fame, Hooley Smith som vunnit Stanley Cup två gånger och Harry Watson som slutade efter OS. Harry Watson satte ett oslagbart rekord under OS-turneringen med 36 mål, Watson blev invald i HHoF 1963 och i IIHF:s Hall of Fame 1998. Hooley Smith vann Stanley Cup med Ottawa Senators 1927 och Montreal Maroons 1935 och valdes in i HHoF 1972. Dunc Munro och Bert McCaffrey spelade också i det kanadensiska laget och bägge har vunnit Stanley Cup. McCaffrey vann Stanley Cup med Montreal Canadiens 1930 och spelade i NHL för Canadiens även 1931 men var nedskickad i farmarlaget när Canadiens vann Stanley Cup för andra året i rad, Munroe vann Stanley Cup med Montreal Maroons 1926 och han var också medlem i University of Toronto som vann Memorial Cup 1919 då turneringen spelades för första gången.

Även i USA:s lag fanns en blivande NHL-legend Clarence ”Taffy” Abel som spelade 8 säsonger i NHL för New York Rangers och Chicago Black Hawks, han vann Stanley Cup tillsammans med Chicago 1934. Abel var en jätte på sin tid, han var drygt 185 cm lång och vägde över 100 kg när de flesta spelare bara var ca 175 cm långa och vägde under 80 kg.

Vinter-OS i St. Moritz 1928
I St. Moritz deltog 11 nationer och Canada behövde ej delta i grundserien utan gick direkt in i medaljspelet och eftersom USA inte deltog så öppnade sig nya möjligheter för de europeiska lagen. De tio länderna delades upp i tre grupper: Grupp A vanns av Storbritannien före Frankrike, Belgien och Ungern, Grupp B vanns av Sverige före Tjeckoslovakien och Polen, Grupp C togs hem av Schweiz före Österrike och Tyskland. Sverige besegrade tjeckerna med 3-0 och spelade 2-2 mot Polen vilket räckte för avancemang tack vare att Tjeckoslovakien besegrade Polen med 3-2 i den avslutande matchen.

I Slutspelet mötte alla lagen varandra och som väntat så var Canada lika oslagbara som vanligt, Canada vann sina tre matcher med 11-0 över Sverige, 14-0 över Storbritannien och 13-0 över Schweiz. Sverige tog hem silvret efter segrar över Schweiz med 4-0 och 3-1 över Storbritannien medan Schweiz tog hem bronset. Det blev med andra ord två nya länder som fick OS-medaljer och Sverige vann EM för första gången.

Sveriges lag bestod av Carl Abrahamsson, Emil Bergman, Birger Holmqvist, Gustaf Johansson, Henry Johansson, Nils Johansson, Ernst Karlberg, Erik Larsson, Bertil Linde, Sigfrid Öberg, Wilhelm Petersén och Kurt Sucksdorff. Canada representerades det här året av ett universitetslag från Toronto ”The Varsity Blues” som vunnit Allan Cup två år i rad. Varsity Blues innehöll bland annat Louis Hudson som vann OS-guld för andra gången eftersom han var med redan 1924 och David Trottier som sedan blev NHL-stjärna i Montreal Maroons som han vann Stanley Cup med 1935.

Universitetslaget coachades av legenden och Toronto Maple Leafs ägare Conn Smythe som 1926 fått sparken från New York Rangers innan laget spelat en enda match i NHL. NY Rangers vann Stanley Cup 1928 med ett lag som Smythe byggt upp men Smythe hade redan under våren 1927 köpt majoriteten av Toronto St. Patricks som han omedelbart döpte om till Toronto Maple Leafs.

Amatör- och universitetslaget coachades i OS alltså av ägaren till ett NHL lag, i början var det si och så med hur viktigt det var med amatörismen i alla fall när det gällde ishockey. Flera av de svenska silvermedaljörerna beskrivs som proffs som spelade för klubbar i Tyskland, framförallt var det Berliner Schlittschuh Club som hade svenskar i sin laguppställning. Det var inte så noga med nationalitet heller, Nils Molander som deltog i det svenska laget i OS i Antwerpen 1920 spelade flera ishockeylandskamper för Tyskland och deltog i EM i skridsko som dansk. Det är efter det andra världskriget som det verkliga hyckleriet när det gäller amatörer och proffs inom ishockeyn börjar.

Vinter-OS i Lake Placid 1932
I Lake Placid deltog bara fyra nationer och lagen mötte varandra två gånger, följande lag deltog: Canada, Polen, Tyskland och USA. Canada hade den här gången betydligt svårare att hamna överst på prispallen, USA lyckades spela en oavgjord match mot Canada och den andra matchen lagen emellan förlorade USA först efter förlängning. USA tog givetvis hand om silvret medan Tyskland tog hand om bronset. 1931 lyckades USA bli den första nationen som besegrade Canada när de vann med 2-1 efter förlängning då de tog hem VM-guldet i Prag (Canada coachades då av Toronto Maple Leafs blivande ägare Harold Ballard).

Canadas resultat under turneringen: USA 2-1 OT, Tyskland 4-1, Polen 9-0, Tyskland 5-0, Polen 10-0 och USA 2-2 OT. Den här gången representerades Canada av en av landets äldsta ishockeyklubbarna, Winnipeg Hockey Club spelade sin första match redan 1890. Winnipeg som vunnit Allan Cup 1931 innehöll bland annat Vic Lindqvist som blev invald i IIHF:s Hall of Fame 1997 och en kort tid även var svensk landslagstränare under 1935-36, men inga av lagets spelare tog sig till NHL. Det här var första gången som Sverige inte deltog, Sverige är tillsammans med Canada det land som deltagit i flest olympiska ishockeyturneringar, de båda länderna har missat två turneringar var.

Länk: Filmklipp med dåligt ljud från OS i Lake Placid med lite ishockey mot slutet

Vinter-OS i Garmisch-Partenkirchen 1936
Nu är det dags för en turnering med bråk och kontroverser, inte bara för att Nazi-Tyskland hade både Sommar och Vinter OS samma år. Om vi börjar med Tyskland så blir Rudi Ball uttagen i den tyska truppen efter att flera andra tyska spelare hotat att stå över spelen om han inte blev uttagen. Rudi Ball blev därmed den ende judiske deltagaren i den tyska truppen till det här årets vinter-OS, Ball som vann en bronsmedalj med Tyskland redan 1932 blev invald i IIHF:s Hall of Fame 2004.

Det stora bråket handlade om de brittiska och franska trupperna som innehöll nästan bara spelare som var födda eller uppväxta i Canada. Storbritannien som blivit trea respektive fyra i de två föregående olympiska spelen hade inför den här turneringen bestämt att de inte skulle ha med några spelare födda i Canada men istället var laget fyllt av spelare som flyttat med sina föräldrar till Canada som småbarn och därmed vuxit upp med hockeyn. Canada protesterade framförallt mot två spelare som tidigare representerat Canada vid olika tillfällen. IIHF (egentligen hette man inte det än, se 1948) beslutade enhälligt att stänga av de två brittiska spelarna Alex Archer och James Foster men efter påtryckningar från IOK så drog Canada tillbaka sin protest och de båda britterna fick delta i turneringen. Speciellt USA var upprörda efter IOK:s inblandning men även flera europeiska länder var irriterade.

Femton lag deltog i turneringen och de delades upp i fyra grupper där de två bästa lagen gick vidare till nästa steg. Följande lag deltog: Belgien, Canada, Frankrike, Italien, Japan, Lettland, Polen, Schweiz, Storbritannien, Sverige, Tjeckoslovakien, Tyskland, Ungern, USA och Österrike. Redan under de inledande matcherna inträffar en jätteknall när Italien besegrade USA med 2-1 men USA tog sig ändå vidare till mellanrundan.

Canada, Storbritannien, Tyskland och Ungern hamnade i grupp A medan Sverige, Tjeckoslovakien, USA och Österrike hamnade i grupp B. Från grupp B gick USA och Tjeckoslovakien som väntat vidare som etta och tvåa men i grupp A blev det betydligt jämnare, Storbritannien besegrade Canada med 2-1 i sin första match men i den andra var de illa ute mot Tyskland men lyckades klara 1-1 efter förlängning. Eftersom de övriga matcherna slutade som väntat gick Storbritannien vidare som etta och Canada vidare som tvåa från gruppen. Resultaten i de inbördes matcherna mellan USA och Tjeckoslovakien respektive Canada och Storbritannien räknades in i det avslutande seriespelet vilket innebar att Canada var borta från guldet efter att Storbritannien vunnit över Tjeckoslovakien och spelat oavgjort mot USA. USA kunde bli guldmedaljör om de besegrade Canada i den sista matchen men Canada vann avslutningsmatchen med 1-0 vilket gav landet silver medan USA fick nöja sig med brons. Storbritannien blev därmed historisk när de som första nation vann EM, VM och OS.

Canada representerades av Port Arthur Bearcats som vunnit Allan Cup 1925, 1926 och 1929 men för först gången så skickade Canada alltså inte de regerande mästarna. Port Arthur coachades av Albert Pudas som gått till historien som den förste finländske spelaren i NHL när han spelade fyra matcher för Toronto Maple Leafs säsongen 1926-27 (när Pudas spelade för laget hette laget fortfarande St. Patricks men i februari 1927 bytte laget namn till Maple Leafs). Två av spelarna i Canada tog sig till NHL men varken Jim Haggerty eller Bill Thomson spelade mer än en handfull matcher i NHL. Mest känd av spelarna i Canada det här året är Kenneth Farmer som var ordförande för den kanadensiska olympiska kommittén mellan 1953 och 1961. I USA:s lag fanns Frank Shaughnessy Jr., Shaughnessy hade dubbelt medborgarskap och blev trots att han spelat för USA höjdare i den kanadensiska olympiska kommittén där han bland annat var en av bossarna under Sommar-OS i Montreal 1976. Sveriges OS blev ganska misslyckat med förluster mot Storbritannien med 0-1, Tjeckoslovakien med 1-4 och mot USA med 1-2. Man besegrade endast Japan som man slog med 2-0 och Österrike som besegrades med 1-0 och blev delad femma i turneringen tillsammans med Tyskland.

 Länk: 25 sekunder från Canada mot USA i Garmisch-Partenkirchen

Medaljligan OS herrar
Canada 8 4 2
Sovjetunionen 7 1 1
USA 2 8 1
Sverige 2 2 4
Tjeckien 1 0 1
Storbritannien 1 0 1
OSS 1 0 0
Tjeckoslovakien 0 4 4
Finland 0 2 3
Ryssland 0 1 1
Schweiz 0 0 2
Tyskland 0 0 1
Västtyskland 0 0 1

Medaljligan VM
Canada 24 13 9
Sovjetunionen 22 7 5
Sverige 9 19 16
Tjeckoslovakien 6 12 16
Tjeckien 6 1 5
Ryssland 4 2 2
USA 2 9 6
Finland 2 6 3
Storbritannien 1 2 2
Slovakien 1 2 1
Schweiz 0 2 8
Tyskland 0 1 2
Västtyskland 0 1 0
Österrike 0 0 2

Medaljligan EM
Sovjetunionen 27 5 2
Tjeckoslovakien 12 20 17
Sverige 10 19 18
Schweiz 4 6 8
Storbritannien 4 2 1
Böhmen* 3 1 0
Tyskland 2 3 7
Österrike 2 3 4
Belgien 1 1 4
Frankrike 1 1 0
Polen 0 2 0
Finland 0 1 4
Västtyskland 0 1 0
Norge 0 0 2
Östtyskland 0 0 1

* Böhmen hade visst självstyre före det första världskriget, när Tjeckoslovakien bildades efter det första världskriget så ingick Böhmen som en region i den nya nationen.

Medaljligan OS damer
Canada 3 1 0
USA 1 2 1
Sverige 0 1 1
Finland 0 0 2

 

Dan Augustssondaug4663@gmail.com@DaugHabs2014-02-05 14:00:00
Author

Fler artiklar om OS 2014