Krönika: Förändra - eller välkomna kvalserien
"Det måste till en förändring, och en fot behöver sättas ner i omklädningsrummet. Om ingen gör det snart, kanske det måste bli sportchef Roger Hansson", skriver Rögleredaktionens Andreas Holm i en krönika.
Rögle äntrade Scandinavium som förlorare, och när slutsignalen ljöd gled laget av isen – som förlorare. Likadant har det varit otaliga matcher den här säsongen, inte minst på hemmais. Publiken väntar på förändring, men inget händer. Det är som när man väntar på att margarinet ska mjukna för att inte hela brödet ska gå sönder när man brer på. Men det blir inte ett dugg mjukare. Det enda Gunnar Persson, Rögles tränare, gör är att ta av locket, hivar ut några klyschor, och sedan sätter på locket igen.
Klyschorna har bara haglat från Gunnar Persson. Allting har handlat om ”dyra misstag”, ”kommer inte upp i nivå”, ”vi är med men ändå inte”. Oftast har han rätt, men varför ska Röglesupportrarna tvingas läsa samma mening efter vareviga nederlag. ”Vi är med men ändå inte” - det är för mig ett otydligt citat. Antingen vinner man, eller så gör man det inte. Det finns inga mellanting.
Samma sak gäller spelarna. Antingen ger man allt, eller så gör man det inte. De som är främst skyldiga är spelarna som börjar komma till åren. Peter Högardh, Jakob Johansson, Daniel Glimmenvall med flera lyser ofta med en nonchalans och lathet under matcherna. Trots detta är hårt kämpande spelare som Mario Kempe, Simon Hjalmarsson och Tommy Enströms istid högst begränsad.
Gunnar Persson är en bra tränare, och jag är inte säker att lösningen på Rögles ofta usla prestationer är att sparka tränarduon, men det måste ske något under matcherna. Mot Frölunda stod sportchef Roger Hansson med i båset, men det var samma visa. Mot Frölunda fick inte Christopher Liljewall och Andrée Brendheden spela ett enda byte, trots att Rögle var långt ifrån med i matchen och att de båda är spelare med stort hjärta för laget. Gunnar Persson är ingen matchcoach och besitter inte den förmågan att förändra matchbilden, åtminstone har han inte bevisat det.
Visst var det sällan Peter Johansson tog time out i sina matcher, men Gunnar Persson har vid ytterst få tillfällen visat upp T-tecknet för att få en matchförändring. Istället görs det förändringar värda att fylla en psalmbok mellan matcherna, och med en sådan bristande kontinuitet blir det sällan lyckosamt.
Skillnaden behöver inte nödvändigtvis vara att ledaren numera är Gunnar Persson och inte Peter Johansson, utan kanske snarare att det är Daniel Glimmenvall – och inte Kenny Jönsson. Glimmenvall är inte den kugge i laget som Kenny var, och har inte alls i närheten av den rutin, erfarenhet och framförallt förmågan att ändra matchbilden på egen hand. Många påstår att Daniel Glimmenvall inte är en värdig kapten, men det valet ligger inte hos honom – utan hos tränarduon.
Det måste till en förändring, och en fot behöver sättas ner i omklädningsrummet. Förhoppningsvis har ledarna redan försökt men varken Gunnar Persson, Tommy Sjödin eller Daniel Glimmenvall har lyckats. Om ingen gör det snart, kanske det måste bli sportchef Roger Hansson.
