Krönika: Mina ögon svider
Stolt Grön & Vits krönikör Carsten Juldorf, till vardags bosatt i Malmö, är en av flera supportrar som fått nog av att se Rögles usla hemmaspel.
Förlustsviten blir allt längre för Rögle. Senaste tiden har jag sett flera matcher på plats men nu har jag beslutat mig för att inte se fler matcher live, i alla fall inte förrens kvalserien sätter igång. Det svider helt enkelt för mycket att se Rögle förlora gång på gång. Sitter man framför en TV kan man välja att stänga av maskinen eller zappa över på något mera lättsamt. Är man på plats i en ishall blir nederlagen emellertid så mycket verkligare och hårdare.
Den andra januari gick jag förväntansfull in i Scandinavium tillsammans med ett gäng göteborgare. Där fick jag se ett tafatt Frölunda mer eller mindre köra över ett ännu mer intetsägande Rögle. På läktarna applåderades det när Frölunda gjorde mål och längst bort i hallen stod en mindre skara människor, varav en slog på en trumma. ”Donk, dodonkdonk… donk dodonkdonk” ekade bort längs långsidorna. Jag skulle nog vilja påstå att stämningen på läktarna var sämre än när Malmö invigde sin nya arena mot Leksand för ungefär ett år sedan. Ju fler mål Rögle släppte in, ju mer oförklarligt blev det för mig hur mitt Rögle kunde förlora mot en så dålig motståndare, i en stadion var det uppenbarligen inte sitter någon som helst form för hockeykultur i väggarna.
Nu väljer jag att sitta hemma i soffan och se på när Rögle förlorar. Som jag ser det är ett huvudsakligt problem att Rögle överlag är för svagt på backsidan. Att man som back är långsam eller mindre spelskicklig har inget att göra med att motståndare får styra och ställa framför eget mål. Hade jag varit Penker senast mot Skellefteå hade jag troligtvis gått av isen i ren protest. Penker gjorde ett riktigt bra jobb i mål men var ändå tvungen att släppa förbi sig tre, i stort sett otagbara puckar.
När backarna inte vågar kliva upp i plan försvagas också anfallarnas möjlighet att göra något konstruktivt. I uppspelsfasen tycker jag ofta att just backarnas osäkerhet är ett problem. Backen startar bakom mål och går upp förbi förlängd mållinje. När backen nått linjen tvingas han, möjligtvis på grund av sviktaden självförtroende, att släppa ifrån sig pucken. Det betyder i sin tur att att en forward som är påväg ner mot eget mål tar emot pucken och att anfallet inleds således med att en anfallare åker mot eget mål i försvarszon, eller i gränsen därtill.
All kritik ska dock inte läggas på backarna. Jag har de senaste matcherna börjat irritera mig på frånvaron framför motståndarmålet. Rögle har börjat bli experter på att dribbla ner i hörnen och stanna där, för att till slut slänga in en puck mot mål. När pucken skjuts från dålig vinkel stoppas den ofta upp av en back. Gör den inte det, så står det hugget i sten att det inte står en Rögleanfallare framför mål som kan ta emot eventuella returer.
I dag har jag spytt ovanligt mycket galla över det lag jag håller så varmt om hjärtat. Vad som är viktigt att komma ihåg är hur tacksam jag är över att Rögle spelar i Sveriges högsta serie. När det väl kommer till kritan är jag troligtvis inte så principfast som det kunde verka tidigare. När Rögle ”skrällt” ett par gånger, backarna börjar följa med upp i anfallen och anfallarna gått rakt på mål en gång eller två, då är jag nog inte heller sen att besöka Lindab Arena igen. Den dagen är dock ännu ej kommen och jag tänker därför fortsättningsvis njuta av skånsk elitseriehockey ifrån soffplats.
