Krönika: Det är match i hallen
Johan Svensson skildrar en toppenkväll i Ängelholms Ishall - både på isen och läktaren.
Man är väl förberedd och vet att det kommer bli ett härligt tryck samtidigt som spelarna är laddade till 1000 inför toppmatchen. Det här kommer bli en höjdare. Spänningen stiger för varje minut som går och när man befinner sig utanför hallen vet man att "snart smäller det, det är äntligen dags för en av säsongens höjdpunkter". Man öppnar entrédörren och visar upp biljetten samtidigt som ramsorna hörs i hallen. Stegen blir raskare och man tänker att "det här kommer bli något utöver det vanliga". När man väl kommer fram till ståplatsläktaren är det "knögafullt". Hur ska man nu ta sig upp, för upp till klacken ska man till varje pris. Man börjar lite smått försöka hitta någonstans att tränga sig förbi och till slut kommer man äntligen upp. Man börjar med att hälsa på grabbarna ("stammisarna" som aldrig missar en hemmamatch). I kväll vet man att halsen ska få sig en rejäl omgång och motståndarna ska veta att de får det hett om öronen. Både på isen och läktaren. Det är trångt, riktigt trångt i klacken men det är sånt man får ta - för det är ju vårt kära Rögle som spelar och matchen är jätteviktig. Ramsorna blir högre för varje minut som går och man vill bara "skrika sönder" halsen. När spelarna åker av isen efter uppvärmningen så ska de känna stödet i ryggen. Det är vi (AIA) som ska ge grabbarna på isen stödet. Om det skulle bli ett baklängesmål så är det vi som ska se till att det vänder. Spelarna ska känna att de har hemmaplan och där är det ingen som rubbar oss.
Motståndarna kommer ut på isen och får ett hett välkommande i form av en massa burop och visslingar. Sedan är det dags för våra grönvita hjältar att ta isen i besittning. Den stora flaggan kommer upp och sedan smäller det. Spelarna åker in och "Champion" ekar i hela hallen. Nu är det äntligen dags. Det här har man gått och väntat på i flera dagar. Det blir dags för nationalsång och man är laddad till 1000 på läktaren. Atmosfären är så ruggigt härlig, sångerna avlöser varandra och det är total dominans på läktaren. Det blir 1-0 till Rögle och jublet vill aldrig ta slut, alla - och då menar jag verkligen alla - hoppar och sjunger. Nu är det drag i hallen och det är bara början. Ljudnivån fortsätter att vara hög i hallen och ledningen utökas till 2-0. Nu är det tryck. Frågan är om halsen verkligen ska palla? Då ska man betänka att det bara gått 15 minuter, så det här kommer bli en tuff kväll. Perioden är slut och vårt grönvita Rögle går till pausledning med 2-0.
Det är dags för en välbehövlig paus för halsen, man snabbar sig ner till kiosken och köper en dricka. Efter att den har slunkit ner känner sig halsen lite bättre igen och det ska inte bli sämre drag i andra perioden. Mittenakten startar och trycket fortsätter på läktaren, men helt plötsligt trycker motståndarna in 2-1 och en djup suck dras på läktaren. Det är nu spelarna ska känna att vi är där och halsarna ska få sig en omgång. Sången bli högre och spelarna får förnyad fart och då kommer även 3-1-målet varpå jublet blir stort. Nu kan man andas ut lite igen. Vem ska göra nästa mål? Om det blir Rögle så är matchen i stort sett punkterad, men om motståndarna gör 3-2 så blir det match på allvar igen. Det är tack och lov Rögles kväll: 4-1-pucken sitter och nu sjungs det återigen på läktaren. Andra perioden tar slut och Rögle har en säker ledning, nu ska bara tredje perioden "spelas av".
När den väl drar igång så gör Rögle ett tidigt mål och punkterar matchen totalt, resten av perioden blir en transportsträcka. Ytterligare ett mål faller; Rögle trycker in 6-1. Sången på läktaren vill aldrig ta slut och just nu så står man bara och njuter. Efter matchen står hemmapubliken upp och ger ovationer till Rögle-spelarna. Gåshud var ordet! Spelarna åker runt och tackar för stödet och gör vågen. Hyllningarna vill aldrig ta slut, men är det redan dags att åka hem? Nej, för vi vill ju vara kvar och ge spelarna mer hyllningar. Vi vill helt enkelt ha ut Rögle på isen igen. Sången drar igång direkt efter att laget lämnat isen och nu är det bara de trogna som stannar. Efter 5-10 minuters sång på läktaren öppnas äntligen dörren och spelarna kommer ut på isen, ett oförglömligt ögonblick. Spelarna gör vågen igen och hyllningarna vill aldrig ta slut.
Men nu är det väl dags att bege sig hemåt, eller? Jo, hem och vila upp halsen till nästa match - för en sak som är säker är att halsen kommer "må riktigt dåligt" i morgon. Men vem bryr sig, det blev ju seger den här underbara kvällen. När man väl lämnar ishallen är det med ett leende på läpparna, vilken underbar atmosfär det är i Ängelholm och man längtar redan till nästa match.
Jag hoppas få uppleva något liknande flera gånger den här säsongen i Ängelholms Ishall. Kanske redan på fredag när topplaget Bofors står för motståndet?