Krönika - Frustration, tomhet, saknad och lite glädje...
Jag har befunnit mig i Lindab Arena under samtliga hemmamatcher i årets serie (inklusive träningsmatcherna) och det man har sett och upplevt har förvånat mig, snarare än gjort mig förbannad.
Många klagade tidigt på Mathias Tjärnqvists dåliga prestation och gnällde på att han överhuvudtaget vågade visa sig i Rögletröjan igen.
Jag funderar mer på varför man värvade honom när man aldrig verkade vilja spela den typ av spel han är bäst på?
Jämför med Mikael Gath. Tänk om inte han hamnat brevid bröderna Abbott en säsong. Då hade hans, inte alltid snabba åkning, märkts på ett helt annat sätt. Nu minde Gath forcera rakt fram, utan risk att gå offside (Abbottarna var alltid först in i zon), parkera sig framför mål och antingen bara skymma eller styra in pucken.
sammasorts spel är Mathias Tjärnqvist duktig på. Göra sig jobbig framför mål. Stå upp. Ta stryk.
När spelade Rögle den sortens spel att han kunde ta plats där? Det är knappt att det har hänt i powerplay den här säsongen!
En spelare alla verkade hylla inför (och om man ska tro vissa kommentarer på hd.se, fortfarande hyllar) är Daniel Sondell. Varför då? Vad är det han gör som får honom att verka bra? N pratar jag inte om att han borde göra extraordinära finter och vara seriens bästa målskytt för att jag ska anse honom som duktig. Jag syftar på att hans jobb är att spela back i ishockey. Då borde försvarsspel ingå som en ganska storl del i den arbetsuppgiften. Kanske dags för Sondell att "göra en Erkgärds" - bli forward.
Om Sondell "gör en Erkgärds", så kan Jakob Johansson "göra en Enström" - bli back. För där har han tillhört en av dom bästa i laget. Tveklöst, hävdar jag.
Men om man blickar tillbaka på säsongen som gick, var gick det då fel?
Jag tror att en stor del av felet sitter i väggarna i Lindab Arena och sättet man driver klubben på där alla verkar känna alla och det stundtals riskerar att bli lite för mycket kompisbeslut.
Jag är övertygad om att Tangnes, Jönsson och Gath tidigt såg underprestationen hos många så kallade stjärnor i laget, var på väg att bänka dom, men tog det bekväma beslutet för stunden att låtandes köra på och hoppas att det skulle lossna snart, eller nåt sånt. När det sen gått 20 omgångar, skeppet redan börjat sjunka och stjärnorna inte presterat, samtidigt som man börjat knäcka uppåtgående spelare genom att oförklarligt bänka dom, då var läget sådant att man "måste spela dom mest namnkunniga spelarna".
Man satte sig alltså i en nedåtgående spiral av felaktiga beslut som bara kunde sluta på ett sätt - Allsvenskan!
Jag är övertygad om att (ja jag vet att gissningar inte hjälper, men det är ändå kul att få göra), om vi efter 15-20 omgångar fått in en ny huvudtränare och en ny assisterande tränare som hade en spelidé, en förmåga att motivera spelarna, men framförallt som inte brydde sig det minsta om vad du eller dina släktingar heter eller jobbar med, eller hur länge eller hur lite du spelat i klubben, d.v.s. ett ledarteam som vågat bänka vems som helst, när som helst och på dennes plats satt in någon som vill mer och presterade bättre! Då hade läget sett helt annorlunda ut nu och vi kanske till och med hade kunnat nå slutspel.
Men var finns då glädjen i det hela, kan man fråga sig? Jo i att man nu nästa säsong kan få gå och titta på hockey i Lindab Arena och faktiskt tro och hoppas att vi ska kunna vinna matcher igen. Det har man inte rikigt gjort den gångna säsongen.
Ni vet vad som gäller.
Seriösa kommentarer, utan påhopp o.s.v...
