Slutspel med skräckblandad förtjusning
Förra säsongen var Rögle riktigt bra. Bättre än någonsin tidigare. Denna säsong är Rögle minst lika bra. Då är väl allt frid och fröjd? Nej, inte bara. Vad händer när ett lag, som nästan alltid varit nederlagstippat, presterar bra över lång tid och sen eventuellt inte är bäst när det gäller? Jag hoppas att vi slipper uppleva detta.
Februari är här och Rögle är i toppskiktet av tabellen i SHL. Naivt nog trodde jag att jag som supporter då skulle få känna något slags lugn.
Det där lugnet jag hoppades få känna för att Rögle äntligen är uppe på den nivån där jag alltid velat se dem. Det har inte infunnit sig. Utan istället är det en ny typ av oro, en ny typ av ångest. Jag ställer nya frågor. De orosmoln som brukar handla om säkrat kontrakt i den högsta serien är förvisso borta. Istället är det en helt ny typ av orosmoln som hopar sig.
Det är väl så det känns när klubben man följt i cirka 30 år numera spelat sig till högre förväntningar och större krav. Jag hade kanske bara utgått från att Rögle först skulle etablera sig, sedan bli ett stabilt mittenlag och till slut kanske jobba sig upp till toppen. Jag hade kanske utgått från någons slags period på flera år där jag sakta kunde vänja mig vid tanken att vi har ett lag som kan gå långt. Jag hade nog behövt lite mer tid att vänja mig vid dessa nya krav som jag inte bara kan släppa. Jag tror definitivt att Rögles spelartrupp är redo för pressen men har det gått för fort för oss grönvita supportrar? Jag tror kanske det.
Säsongen 18/19 slutade Rögle, med sina 75poäng, på en nionde plats. Vi supportrar var tillfreds. Vi slapp framförallt det ångestfyllda kvalet som vi vid det laget kände till, alltför väl. HV71 blev sedan ett par nummer för stort i play-in och säsongen tog slut redan den artonde mars. Den omtalade blommande krokusen i Skåne fick inte uppleva så mycket hockey som den var van vid. Vad hände? Det är ju när krokusen blommar som Rögle är som bäst.
Förra säsongen, 19/20, slutade Rögle trea och då beskedet kom att slutspelet skulle ställas in så kändes det som att vara ett litet barn och få veta att julafton inte blir av. Vi skulle ju få uppleva slutspel. Rögle hade ju producerat ett vägvinnande spel och såg starkare ut än någonsin. Vi kanske till och med kunde ta oss långt. Det är ju när krokusen blommar som Rögle är som bäst.
Det normala, om vi ska vara brutalt ärliga, är att vi Röglesupporter denna tid på året brukar titta på den Hockeyallsvenska tabellen för att se vilka det blir som ska tampas med oss om de där åtråvärda platserna i högsta serien. Istället sitter jag här, i mitten av februari och tittar på en tabell. En serietabell som visar Sveriges högsta liga, i ishockey. Jag tittar på den och jag känner stolthet och glädje men jag vill också på något sjukt sätt slippa alla de förväntningar som laget faktiskt numera förtjänar. Om ändå det kunde vara möjligt att man fått ha kvar de gamla kraven men i kombination med de nuvarande resultaten? Ett klassiskt fall av att äta kakan men samtidigt ha den kvar, kanske?
Det finns fler faktorer som spelar in i denna oro. Om bara en liten stund börjar Beijer Hockey Games. Rögle har inte mindre än fem spelare med i Tre Kronors trupp. För inte så många år sedan så var det lite utav en chock när Röglespelare togs ut, det hände i princip aldrig. Nu är vi den toppklubb vi är och det är givetvis helt rätt att de blir uttagna. Samtidigt finns nu oron över att de kommer hem med skador. Sådant slapp vi förr.
Det ryktas om flyttar i slutet av säsongen. Ja, förvisso har vi som omtalat jojo-lag som åkt ur högsta ligan eller inte klarat av att ta oss upp efter en satsning en vana vid att laget rensas på de bästa spelarna. Dock har detta varit på lite andra grunder. Nu kan vi förlora spelare till NHL och andra ligor där pengarna är bättre. SHL-klubbarna vet sin plats i näringskedjan och som @röglepodden i Helsingborgs Dagblad sade här i veckan ”Spelarna har bara en karriär”. Detta får man absolut ha förstående för. Det känns också bättre det än att tappa toppspelare till andra svenska klubbar men det kräver samma ombyggnation av truppen inför nästa säsong om dessa rykten blir till verklighet. Hur ska det gå? När vi väl vant oss att vara i toppen, kommer vi supportrar att acceptera att vi eventuellt inte är där nästa säsong?
Så vad försöker jag säga med detta raljerande? Jag vet inte. Jag antar att jag fösöker säga att alla scenarion vi supportrar ställs inför har sin charm och sina utmaningar. Jag vet att det inte går att ha kvar samma kravbild som jag alltid haft och att samtidigt uppleva Rögles nutida framgångar och det är väl egentligen det som är det fina med livet som supporter. Vi vill ju inte heller vara det där utfyllnadslaget i serien som bara guppar med, i vågorna, utan chans på på guld och utan risk för nedflyttning. Jag kanske har fel men tror i alla fall att jag mycket hellre upplever det vi upplever nu men även det vi upplevt genom åren.
Det är väl det som är charmen. Så jag säger: Bring on the slutspel. Låt det gå som det går. Det är genom känslorna man verkligen får veta att man bryr sig.
Sen vill jag gärna att alla grönvita systrar och bröder tar med sig Cam Abbott’s mantra som han verkar ha lyckats föra vidare till gruppen.
Tänk gärna på dessa ord samtidigt som vi skänker en liten tanke på var vi befann oss, som klubb, för 3-4 år sedan...
”You’re never as good as you think you are and you’re never as bad as you think you are”
(och ja, det är ju när krokusen blommar som Rögle är som bäst)
Tack för att ni läste!