Den som uppfattar framtiden som motvind går åt fel håll
"Jag skulle vilja påstå att tillfälligheter är ett slitet uttryck för en förklaring till varför det ser ut som det gör. Tittar man lite närmare på hur matcherna sett ut hittills i år så ser jag en annan inte lika skev bild av händelserna ute på isen", skriver Kent Fredriksson.
Sju omgångar in i serien och det är fortfarande relativt jämt i botten av tabellen. Ingen är avhängd och det är tre poäng upp till en mittenplats. Ser det då bra ut för SSK? Njae, SSK har två segrar hemma och ett kryss med förlust i sudden. Bortaspelet har varit just det, borta. 2-8. 1-3, 1-3 och det är ingen rolig läsning angående borta spelet. 4-14 talar ett tydligt och bryskt språk, där tillfälligheter spelat oss ett spratt enligt en del supportrar. Jag skulle vilja påstå att tillfälligheter är ett slitet uttryck för en förklaring till varför det ser ut som det gör. Tittar man lite närmare på hur matcherna sett ut hittills i år så ser jag en annan inte lika skev bild av händelserna ute på isen.
Efter att ha vunnit första matchen mot Linköping i någon sorts glädjerusigt vårliknande scenario, likt knoppar som brister, så bar det iväg upp till Luleå. Väl där så hade vi glömt ta med oss de mest grundelementära i ishockey, energi och styrka. Efter Luleåmatchen har vi lyft oss rejält utan att få med oss poäng som vi önskat. Vi är bara en kort bit in i denna säsong men jag kan skönja ett väldigt naivt spelande SSK. Många har sågat föreningen rejält och liknat oss vi något katten släpat in. Att trots det ha spelat ishockey med fart och entusiasm har rört om del och definitivt tvättat bort byken av "tråkiga SSK". SSK spelar inte tråkig hockey, den är bara oerhört naiv och stundtals lyser orutinen igenom på vissa håll. Rutin kan man bara få om man får speltid, för det kommer inte per automatik. Våra juniorer får speltid och kommer att lyfta, ge det tid. Vi kommer inte kunna spela ut nåt lag i år, utan vår chans är att slipa bort det naiva spelet och sen snickra till det som spelet går ut på. Nämligen att göra mål. Just denna grundtes har varit och fortfarande är, en akilleshäl för SSK, om vi bortser från krossen hemma mot Modo. Det skapas chanser som en blind person skulle kunna peta in, men pucken är oss ingen vän utan den hånskrattar där den liggen i säkert förvar, blockerad av motståndarnas målvakt.
En riktigt hemmablind supporter anser att alla målvakter gör monstermatcher mot oss varje gång vi inte presterar mål. Vill man se det mer nyanserat så är det ju så att SSK har ingen utpräglad målskytt. Ni vet den där killen som bara är där pucken till slut hamnar och på nåt sätt bara sprätter upp den i nättaket. Inte tänker så mycket utan ryggmärgsreflexen gör sitt till och så ringer det bakom målvakten. Vi saknar just den spelaren för närvarande men jag hyser en smula förhoppning att, sett till de senaste matcherna, Linus Videll har fått smak på målproduktionen. Just denna förhoppning och det sätt vi spelar hockey på i år gör att vi kommer att lyfta oss i kragarna och göra att poängen trillar in i en mer strid ström. Varför inte visa redan på tisdag att vi minsann visst kan prestera på bortais. Då möter vi Frölunda, ett lag som förlorat de fyra senaste matcherna och har säkert duktigt med huvudvärk. All press på dem, och gör vi dessutom det första målet på durkslaget Holmqvist så vet man inte vilka tankar som rusar genom Frölundaspelarna.
Inspiration är inget man kan ösa ur en källa, det måste man skapa själv utifrån sina egna små demoner. Det finns ingen hemlig formel att skriva ut utan säg till dig själv att tusen och åter tusen spelare, inte särskilt intelligenta och absolut inte mer intelligenta än de flesta av oss, har klarat av problem som varit lika svåra som de nu plågar dig.
