Berg och dalbanan SSK och Janus återkomst.
Södertälje, mardrömmen att möta i ett slutspel? Janus återkomst och SuperMacke-E.
Ja jäklar. Det här laget blandar och ger. SSK måste vara någon form av mardröms motståndare för alla i detta slutspel. För det är helt omöjligt att veta vilken version av Södertälje Sportklubb man kommer att möta period för period. Ikväll kommer man ut och gör en katastrofal första period, stort sett. Kalmar kommer in under skinnet på Södertäljespelarna som tappar fokuset helt på spelet.
Tuohimaa bjuder Kalmar på första målet denna match också och ser lite nervös ut över stora delar av matchen. Nolan Stevens och Andrew Nielsen står och muckar gräl och brottas på offensiv blå när kalmar gör 0-2. Det är inte mycket som går rätt i första perioden, passningsspelet är under all kritik och så även Powerplay-spelet.
När andra perioden tekas igång så vänder Janus, den romerska guden på huvudet och SSK kommer ut som en mardröm för Kalmar. Först bröstar Sebastian Dyk in 1-2 i mål. Sen gör Marcus Eriksson 2-2 på pass från Miikka Pitkänen. Sen säger det bara smack smack så har Nolan Stevens levererat en passning fram till Nicolai Meyer som styr upp 3-2 i målet. SSK dominerar totalt denna period och massakerar Kalmar totalt.
Sen har vi den avslutande tredje perioden där man fortsätter spela burdust och hårt mot Kalmar. Hank the Tank går dock lite för hårt mot Kalmars Vanderbeck och trycker honom i sargen med ansiktet före in i plexit. Tacklingen resulterar i ett matchstraff för Hank the Tank. Vanderbeck ser ut som en plattnosad hund efter den tacklingen och ligger och vrider sig på isen. Dock så ställer Vanderbeck upp i tekningen direkt efter denna situation och då hörs Marcus Eriksson skrika från SSK´s bänk "Oh my god, you were just dead?".
Kalmar kvitterar i powerplayet på fem minuter till 3-3 och sätter lite nerv på matchen. Dock så drar Kalmar på sig en utvisning efter att ha trippat Harlestam i slottet. Markus Eriksson får då sista ordet när han spelar in pucken framför mål och Sebastian Dyk styr in pucken i mål till 4-3 som blir slutresultatet.
För en SSK supporter så var denna matchen en ren berg och dalbaneupplevelse. Man vrids mellan uppgivenhet och eufori genom hela matchen. Det kanske är en framgångssaga för SSK att spela så här. Men det kommer straffa sig rejält när man möter bättre motstånd om man startar matchen som man gör idag. Jag vill ändå trotts denna katastrofstart på matchen, ge laget en stor eloge för hur man vänder på detta i period två.
Några utropstecken under matchen som bör nämnas är först och främst Marcus Eriksson som levererar och levererar och levererar gång på gång. Sen har vi också William Wiå, lagets minsta men starkaste Pansarvagn. Han är en riktig hårding på isen och tänder laget i många stunder. Att Viktor Liljegren går rakt in i tolv forwards är dock inget jag förstår mig på, att sedan det blir Jacob Dahlström som får sätta sig på läktaren till förmån för Viktor Liljegren är ju riktigt märkligt.
Med facit i hand så är det Viktor Liljegren som ska sitta på läktaren nästa match, gärna med Amil Krupic då också. För SSK skulle nog behöva Ludvig Hedström på isen när det är så här grinigt som det är i denna matchserie.
