Krönika: MODO:s fall - Percys fel?
Henric Larsson har plitat ner ytterligare en intressant krönika.
I början av 1990-talet hade en man en dröm: Percy Nilsson ville ha ett ishockeylag att först spendera pengar på och sedan tjäna pengar på. Nilsson inledde samtal med Mats Hallin, Raimo Helminen, Peter Andersson och Pekka Lindmark för att sedan förstärka med ytterligare ett antal stora spelare och kröna sitt penningstinna bygge med två SM-guld. Sedan föll Nilssons dröm sakta men säkert, men det spelade mindre roll - för Nilsson visade att med övertalningsförmåga och en fet plånbok kan man komma nästan hur långt som helst. Visserligen tog Malmö under dessa år fram en hel del duktiga spelare, men de överskuggades tämligen rejält av de stora inköpta spelarna.
Kanske var det just den tanken som MODO:s ledning hade i bakhuvudet när säsongen startade? NHL-lockouten skulle innebära kalas för hela Örnsköldsvik och med redan kontrakterade Peter Forsberg och Tommy Salo på plats skulle laget uträtta stordåd, men så blev det som bekant inte. Laget fann sig aldrig riktigt tillrätta, trots ett lag som på pappret skulle kunna matcha flera av fjolårets NHL-lag. Dan Hinote kunde inget göra, inte heller Adrian Aucoin eller "Sedinarna". Nej, MoDo är ett levande bevis på att det är i princip omöjligt att sätta ett gäng storstjärnor i ett klubblag och förvänta sig att alla ska dra åt samma håll.
MODO - som tagit fram flest talanger av alla klubblag i Sverige de senaste tio åren - borde förstås ha vetat bättre. Det är trots allt lätt att stirra sig blind på NHL-statistik och det är också förståeligt, men man kunde ha gjort på ett annat sätt och förnyat lite försiktigt, istället för att slänga in fler och fler stora spelare när resultaten uteblev.
Nu imponerade inte Markus Näslund i slutspelet och om MODO hade haft honom i toppform hade situationen sett betydligt annorlunda ut. Dessutom måste pressen ha spelat in över hela säsongen. Laget sattes under konstant medialt tryck redan i inledningen och kallades för hockey-Sveriges svar på Real Madrid. Jag tycker synd som spelarna som säkert gjorde så gått de kunde. Det är inte deras fel att slutspelet blev så kort. Jag tycker också synd om fansen som med all rätt förväntat sig stordåd denna säsong.
Kanske är det inte Percy Nilssons fel att MODO inte lyckats uppnå sina högt uppsatta mål, men det har nog i alla fall spelat in. Det kanske är bra för lag i framtiden som tänker likadant som MODO:s ledning gjorde i höstas att sånt här sker.
Vad beträffar min krönika i går så går det inte att förneka att de som slutit upp bakom SSK i slutspelet känner mer hockeysug vid slutspel jämfört med en grundserie. Självklart är det ingen höjdare att bara snitta cirka 4300 personer på hemmaplan, men nu är det slutspel och det är då det gäller och det är också därför jag tycker att man ska kunna sluta upp bättre bakom sitt lag i en match som kan vara avgörande. Jag tycker därför också att det var väl berättigat att höja rösten mot Linköpings dåliga läktarinsats i går kväll.
