Krönika: Medgångssupportar och kämpatag
Man ska stå bakom sitt lag. Man ska stå bakom sitt lag även om det går dåligt. Man ska stå bakom sitt lag även om laget skämmer ut sig - först då är man en riktig supporter. Efter kvällens avgörande kvartsfinal har LHC bevisat att man har ungefär 40 äkta supportrar. Grattis!
Det faktum att en klubb som slutar tvåa i grundserien inte ens kan fylla hälften av bortaståplatssektionen i Scaniarinken är pinsamt, men det bevisar ju bara hur lite tradition det finns i Linköping ishockeyliv. Visst, publiken i Södertälje har visserligen inte rosat marknaden de senaste åren - men det här är bara "skämmigt", så även jag har rätt att göra ett sådant uttalande som jag nu gör. Det är inte bara svagt, det är även orättvist. Redan 90 minuter innan matchstart köade SSK-supportrarna för att kunna få tag i de sista biljetterna och här utnyttjas inte ens bortastå till hälften. Linköping borde skämmas, riktigt rejält.
Medgångssupportrar är för ett äkta fan bland det tråkigaste som finns och i Linköping finns det väldigt många av det virket. Därför är det heller ingen tillfällighet att det var Södertäljeklacken som nästan överröstade Linköpingspubliken i alla tre mötena i Cloetta Center. Folk verkade chockade och det förstår jag, men jag lovar att om tio år kommer ni också att förstå att det här är sånt som händer.
Linköping är till råga på allt på väg att skapa en riktigt otrevlig slutspelstradition, nämligen att åka ut tidigt och inte göra tillräckligt med mål. SSK har visserligen inte heller öst in mål, men en tät defensiv och ett effektivt anfall har räckt till mot ett LHC som blivit lika chockade varje gång när SSK vunnit en match och reagerat nästan lite som publiken.
SSK är väl värda att vinna den här serien, de har visat att hjärta kan slå utebliven klass, när Linköping väl har satt fart har SSK inte hängt med, men de har alltför ofta istället hamnat på efterkälken i ett krampaktigt spel som inte lett någonstans. I kväll ska Tim Eriksson ha en eloge för sin kreativitet, Andreas Pihl för sin offervilja, Magnus Johansson för sina härliga uppåkningar och Fredrik Norrena för sitt fantastiska målvaktsspel.
Det räcker dock inte, för Linköping har inte spelat som ett lag, i alla fall inte alls på samma sätt som Södertälje.
