Fyfan vad jag längtar!
Fyfan vad jag längar. Längtar till matchdag, längtar till spelarpresentation, längtar till snappsvisan. Att äntligen få se våra hjältar gå in och kriga för tre poäng.
Om 34 dagar börjar allvaret. Det är då SSK spelar sin första match i HockeyAllsvenskan 11/12.
Äntligen!
Spelarna och fansen ska tillsammans åka till Uppsala och bärja tre poäng.
Fyfan vad jag längtar.
Det är så otroligt mycket man saknat sedan SSK den åttonde April förlorade mot Modo i Fjällräven Center.
Även om Kvalserien de facto bara är ett enda långt, desperat skrik för Elitserielagen, kan man inte låta bli att sakna hockeyn i den. Spelare som varje match hänsynslöst kämpar och offrar tänder i var och varannat byte. Fans som gråter, jublar och skriker.
Men ännu starkare är dock längtan efter att få uppleva allt igen.
Att vakna upp en matchdag.
Att ta sig till Scaniarinken, stänga ut vintermörkret och sakta se hur arenan fylls med fans.
Att höra speakern säga ”Det är dags för line-up och Sportklubben ställer idag upp med följande lag!”
Att sjunga nationalsång.
Att tillsammans med alla andra skrikande fans stämma upp i snapsvisan.
Att avtacka spelarna efter en seger.
Att se ett skott avlossas, höra tystnaden som följer, innan ett euforiskt jubel lyfter Scaniarinken tak.
Det är sådana blixtrande ögonblick - mitt i ett sjudande nu - som etsar sig fast. Som på något sätt utvidgar nuet till total evighet.
Det är just då som hockey är som bäst, och fyfan vad jag längtar efter det.
