Mitt stora ansvar är att vara en god supporter
Den sista femtedelen av säsongen står alltså för dörren. Lagen runt strecken skall positionera sig. Leta luckor, armbågas och tacklas för att ha bra sikt i spurten. Upp till kamp om att hålla sig på rätt sida strecken alltså. En vördnadsfull bugning mot att det blir raffel ända in i kaklet.
Den här veckan innehåller tre omgångar innan Elitserien tar en sådan där långpaus för att Tre Kronor skall stöta sig med grannen från Österland och några till. Landslagsuppehållet=temposänkning.
Kvalstrecksromantiken trampar annars på och likaså den darrig tunna linjen runt plats åtta. De ä mycke nu som Dr Dengroth skulle uttryckt det. Men det är mer ovisst än på mången goda år eftersom serien är så hoptryckt. Från Brynäs sjätteplats ner till Timrås bottenkänning skiljer det åtta poäng. ÅTTA!
Det är inte över förens den feta damen sjunger.
Den sista femtedelen av säsongen står alltså för dörren. Lagen runt strecken skall positionera sig. Leta luckor, armbåga och småknuffas för att ha bra sikt i spurten. Imorse stod jag i köket och tuggade på en ostkant, lite förstrött, och funderade på det hela kommer te sig. Skulle statsvetaren Sören Holmberg i det ögonblicket ringt på dörren och frågat mig vilka som kvalar och vilka som slutspelar hade jag passat på frågan. Frågan är för dunkel.Som om Lars Norén planerar allt detta. Sköter logistiken. Ser till att kvalserieinbjudan kommer till rätt adress. Att slutspelsskägg ännu inte får anläggas. Osv, osv.
Långt bak i hjärnan spelas en inre film upp. Det är smaklösa bilder från olika anläggningar. Det är studsande puckar, gipsade handleder, överstegrisar, förvecklingar och någon elak länsman i svart/vit -randig tröja. För att inte tala om publiken. Publiken ja, den är ju som den är på sådana här tillställningar: allt från trumslagare, hockeyprofeter till vanligt folk och bloggare. Vi har en sak gemensamt: det strider mot vårt kollektivavtal att låta oss förvånas över den återkommande mjölksyran.
Jag vet också att vi alla sitter med en primitiv känsla. Det obehagliga av bristande självdistans och objektiva analyser. Ungefär som den byxvätande skräck om en svart katt just korsade mittzonen.
