Gunnarsson: En epok är över men Sahlin kommer för evigt att vara en SSK-hjälte
Under torsdagen meddelade SSK att man går skilda vägar med Alexander Sahlin. En trotjänare lämnar och jag måste medge att det inte känns något annat än helt fel men samtidigt är det rätt beslut. Dock har Sahlin all rätt att lämna med huvudet högt i tak.
Den 27 januari stod Alexander Sahlin i mål när SSK besegrade Modo på bortaplan med 5-3. Då tänkte inte jag att det skulle bli hans allra sista match med ett “S” på bröstet.
Missförstå mig ej, med Jussi Rynnäs framfart samt formen Fredrik Bergvik haft sedan coronauppehållet var det inget annat än ett korrekt beslut att låta honom gå.
Kan dock inte rå för att det känns så absurt.
Det känns verkligen ända in i själen att behöva konstatera efter alla år, att han faktiskt är överflödig för SSK.
Det var inte det här avslutet man tänkte sig när man såg honom stå på huvudet i kvalserien till hockeyallsvenskan våren 2016.
Sahlin växte snabbt fram som en favorit hos mig och jag har alltid varit en av de som försvarat honom. Har alltid tyckt att det varit absurt att vid minsta framgång för laget blir han kallad för SHL-mässig och vid minsta motgång för laget håller han tydligtvis inte längre i HA.
Dock måste jag här och nu medge att det var ett rätt beslut att ta, han har blivit utkonkurrerad och det känns… tomt.
En känsla som är svår att sätta ord på, jag kan inte minnas senaste gången jag kände mig så här känslosam, kring en spelare som lämnat.
Man börjar minnas tillbaka på alla tillfällen man fick äran att se honom på plats, alla gånger han gjorde en avgörande räddning och hela klacken skanderade: “Sahlin, Sahlin, Sahlin.”
Alla gånger man fick se hans klassiska “segerdans” när han utan att tveka störtade in i sargen för att visa sin tacksamhet till supportrarna.
Ytterligare en av hjältarna från säsongen 2015/2016 har lämnat och nu är det bara Lucas Carlsson samt Måns Lindbäck kvar.
Minns en bortamatch 2015/2016, jag tror det var mot Haninge ifall jag inte missminner mig, var tolv år och kom ihåg att jag och pappa behövde gå bakom spelarbåsen för att komma upp på läktaren. Vid samma stund lämnade spelarna isen efter uppvärmningen och vi var tvungna att vänta på att SSK-spelarna skulle passera. När Sahlin bara var en halvmeter ifrån mig tappade jag hakan. Det var samma målvakt som jag sa till pappa var “världens bästa hockeymålvakt” under resan till isladan. Ville säga något men fick inte fram några ord, till slut sträckte jag fram handen och innan jag visste ordet av det gjorde Sahlin en “brofist” med klubbhandsken. När vi var uppe på läktaren sa jag till pappa: “Kommer aldrig tvätta den här handen igen.” Han bara garvade och rufsade om mitt hår.
Vi vann matchen men det var det inte det jag tog med mig från den kvällen. Hade precis haft kontakt med en spelare som för evigt skulle bli en personlig favorit hos mig och en förebild för den idrottssatsning jag då nyligen startat och som jag håller på med än idag.
För mig var Sahlin en förebild och han har givit mig minnen jag aldrig kommer att glömma och jag är tvärsäker på att jag inte är den enda som känner så.
Det är även något med hans personlighet som fick mig att fastna för honom.
Varenda intervju med honom... det lös ödmjukhet, en person som ställer väldigt höga krav på sig själv, ibland kanske för höga krav men framförallt kändes det klart och tydligt att han hade ett SSK-hjärta av guld.
Om min uppfattning av honom stämmer vet jag inte men det känns som en person jag själv och förmodligen en del andra kan känna igen sig i.
Undrar om det kanske var en av orsakerna till att han blev en sådan stor publikfavorit.
Nu är Alexander Sahlin sex års lång resa i Sportklubben över, för den här gången.
Nu väntar ett nytt kapitel för honom i Almtuna och det är dags för oss att ta farväl av trotjänaren.
Det blev kanske inte avslutet som varken vi eller Sahlin föreställde men om jag skulle försöka få fram ett sista budskap: Tack Sahlin.
Tack för alla oförglömliga minnen du har skapat.
Tack för att du genomgående visade ett stort SSK-hjärta och för att du alltid gav allt för föreningen vi alla älskar.
Tack för alla matchavgörande räddningar som du stod för.
Tack för att du var en av hjältarna som tog oss tillbaka från mörkret i hockeyettan.
Det blev inte avslutet som vi hade tänkt på förhand men du har ändå all rätt att lämna huvudet högt i tak.
Stort lycka till i Almtuna, är säker på att varenda SSK:are kommer att hålla tummarna för dig framöver.
En epok må vara över men du kommer för evigt att vara en SSK-hjälte.
