Mitt liv med SSK – från springpojke till Sm-guld
Här får ni veta hur jag fick det eftertraktade jobbet som materialare i SSK. Ett jobb som de flesta ungdomarna drömde om att få.
Det roligaste jag visste när jag var ung var landhockey. Jag rent av älskade landhockey.
Allt som oftast blev jag vald bland de först när man valde lagkompisar. Ibland så delade vi ut lagen slumpvis där vi blundade och slängde klubborna åt två olika håll för att göra lag.
De mesta och bästa fighterna gick till på en tennisbana mellan Barrtorpsvägen och Silverstigen i Saltskog.
Den var alfalterad och användes sällan till tennis. Inga tider behövdes bokas. Vi ordnade turneringar där gatorna mötte varandra.
Ibland så ordnade vi även större möten där områden mötte varandra. Saltskog mot Hovsjö till exempel.
Då var det enbart dom bästa som fick vara med. Typ ett dream team. Jag fick vara med i dessa matcher.
Jag hade en patentare som jag tränat på i flera år. Det är hårnåls dragningen. Jag kunde den i sömnen och tror faktisk att jag kan den än idag.
Nivån på spelet måste ha varit ganska bra då två av spelarna man mötte kom senare att spela på elitnivå i innebandy.
Men även spel på gatan var populärt. Mindre populärt var det när det kom en bil och man va tvungen att flytta målet och blev avbruten.
Tragiska ögonblick för en ung pojk.
Det fanns ett problem med att klubborna i landhockey slets av asfaltsspel.
Man spelade ibland så länge att endast en liten pinne var kvar av bladet. Vår familj hade dåligt med pengar så att få en ny klubba var uteslutet.
Matti och min bror Jari och jag hade hört att man kan åka till Scaniarinken för att tigga klubbor av SSK spelarna som tränade. Självklart så testade vi detta.
Vi tog våra cyklar och hojade till Scaniarinken. Det var ca 5-6 kilometers väg dit.
Vi märkte att de var flera där som hade kommit på samma ide. De fanns 2 till 3 bra platser där vi såg att spelarna gick ut och in i till omklädningsrummet före och efter träningarna.
De platserna var oftast upptagna. Då fick man ta platserna ovanför.
Minns att jag inte fick en klubba första gången men hittade två puckar på läktaren istället.
Efter träningen dök jag ner i en container utanför Scaniarinken och hitta en klubba som var av i mitten, men annars hel. Den tog jag självklart med mig. Tejpade ihop den och spelade med den.
Den var ju bättre än pinnen innan.
Redan dagen efter så visste jag hur dags träningen började. Schemat för SSK träningar hängde inne i ishallen.
Jag åkte dit redan en timme innan träning och ställde mig på bästa platsen. Och tro det eller ej så får jag en klubba av Jouko Urvikko. En finländare i SSK.
Jag frågade honom på finska ifall jag fick hans klubba. Det fick jag. Jag var så nöjd och jag tror att jag sov med klubban första natten.
Ju flera träningar jag var på desto flera klubbor samlade jag på mig. Jag tränade typ varje dag för att bli bättre på att skjuta.
Det jag inte visste då var att SSK kom att spela en stor del av mitt liv ett bra tag framåt i livet.
Hade ett förrådsdörr som jag sköt på. Tog med mig en hink med puckar som jag samlat på mig från träningarna och en plywood skiva som var glatt på andra sidan.
Sedan sköt jag på dörren med slagskott. Jag fick byta plats då ägaren till förrådet sa att hans plankor var helt trasiga.
Då bytte jag till en annan plats och ny förrådsdörr..hehe
Jag samlade på mig ett gäng klubbor som jag Ibland sålde till mina kompisar för en liten peng.
Ofta fick man en femkrona och ibland bytte man till sig filmisar, som var som små plastade bilder på idoler. Såsom Elvis eller Gretzky eller rent av Mats Waltin.
Man lärde sig tiderna till träningarna utantill och jag såg jämt till att vara först på plats. Man lärde sig hur spelarna tejpade sina klubbor och hur deras vinkel var.
Man ville ju inte få en felvinklad klubba. Det var en spelare vars klubba passade min stil utmärkt och det var Mikael Johanssons klubba. Hans vinkel var perfekt för mina hårnålsdragningar.
Fick hans klubba ett para gånger som tur var. Det var inte enbart träningarna man gick på. Gick även på en del matcher i början av 80 talet.
Minns att det alltid var fullsatt på ståplats läktaren där jag stod. Minns speciellt en match mot Hammarby där det var över 8000 personer.
Stämningen var helt otrolig och det riktigt kokade i hela hallen. Allt som ofta hade vi inte råd att gå på match så vi plankade in ibland .
Ofta stod man utanför hallen när det var hemma match och lyssnade på ljudet. Man hörde när det blev mål.
Några minuter innan slutsignalen öppnades dörrar och man kunde smyga sig in och se slutet av matchen och tigga lite klubbor.
Jag och Brorsan Jari med väggarna fulla med SSK prylar
Året 1983 hände det något som jag knappt vågat drömma om. Kalle Nygren som var materialare i SSK tillsammans med Dick Hellström frågade mig en träning.
”Du som är här varje dag – va sägs om att göra lite nytta när du ändå är här ?”
Självklart svarade jag ,utan att tveka. Kalle bad mig vara springpojke och fylla på vatten åt spelarna under träningarna.
Minns när spelarna frågade vad jag hette och när jag fick gå in i det heliga omklädningsrummet.
Tänk att få vara så nära mina idoler. Det var stort. Jag hade under flera år samlat på alla tidningsklipp på SSK och gjort ett slags klippböcker.
Nu var jag en del av detta. En pojkdröm gick i uppfyllelse.
Det var alltså så det började.
Till en början så var jag med enbart på träningarna. Men efter en månad så var det dags för mig att vara i båset.
Minns hur benen skakade och hur fruktansvärt stolt jag var när jag gjorde min premiär match.
Hade ordnat biljetter till mamma, pappa och min bror. Tänk att jag fick 3 biljetter gratis, de va hur häftigt som helst.
Spelarna var hur snälla som helst.De tog väl hand om mig och jag kände att jag var omtyckt. Jag fick olika smeknamn av spelarna.
Kalle kallade mig för finn pajsaren men spelarna kallade mig för Wasser eller Kingen.
I början var det enbart hemma matcher som jag fick vara i båset. Men under säsongen 83/84 så kom även min första bortamatch.
Det var stort att kliva in i stora Telge Touring bussen när många fans samlades runt bussen för att ta autografer av spelarna. Minns fortfarande låten i bussen och nynnade med i låten av belåtenhet.
Self control med Laura Braningan är fortfarande en låt som tar mig tillbaka till det ögonblicket i bussen.
Nu blev inte den första bussresan så lång , utan det var en match på Hovet mot AIK. Minns inte om vi vann den , men det spelade ingen roll denna underbara dag.
Efter matchen så var det även middag på Hovet. Hade aldrig ätit på restaurang innan så det var en upplevelse i sig.
Guldsäsongen och minnena från kvällen
Timo hade tillsammans med grabbarna gjort en fantastisk säsong som nykomlingar 1983/1984 och det kunde ha slutat med guld redan det året , men AIK var för starka i sista matchen.
SSK nådde semifinal som nykomling vilket inget annat lag gjort i Sverige.
Jag fick uppleva ett mera taggat SSK under 1984/1985 redan på försäsongen. Var med som hjälpreda på alla sommarträningarna och minns hur spelarna tvingades ha sina blyvästar dag ut och dag in.
Det släpades traktordäck på parkering och sprangs ofantligt många mil på spåret. Tröjorna efter varje träning var dygnblöta.
När laget gick på is var det kamp om varje puck på varje träning. Ibland blev det slagsmål. Minns att Ekroth och Wallin tog en rejäl omgång på isen men i omklädningsrummet var de vänner igen.
Det kändes att det var nåt stort på gång.
När nåt viktigt var på gång eller SSK låg under tömdes omklädningsrummet av ledare och enbart spelarna var ensamma kvar.
Det måste ha gillat mig då alla ledare fick gå ut ur omklädningsrummet, men jag fick stanna. Det var stort , att vara mitt i uppladdningen. Har för mig att de sa att jag bringade tur och var som en maskot för killarna.
Det kan jag bjuda på. I det stängda rummet var det först knäpptyst. Sen var det några ledande spelare som tog orden. Började skrika lite peppande ord.
De fick med sig andra och till slut så skrek alla och jag kände rysningar och adrenalin även jag. Ofta vann SSK sina matcher den säsongen.
När man förlorade så förlorade man inte två matcher i rad på den tiden. Skulle de hända var det lite kris inom laget.
Ingen va nöjd men två förluster och de var dags för ett litet möte i omklädningsrummet utan tränare. Det gick heta diskussioner om vilka som gör fel och vad man måste förbättra. Jag fick uppleva några möten och det var intressant hur man vädrade problemen innan de blev för stora. Efter ett ”litet krismöte” så gick man in och vann nästa match.
Det är viktigt att ha högt till tak och våga vädra även i dagens hockey. Oftast sker det för sent och man kan hamna i en ond cirkel.
Guldsäsongen för min del var att serva killarna på varje träning och match. De var fortfarande mest hemma matcher som jag stod i båset.
Här hjälper jag Ulf Borg med att tejpa hans tumme under en hemmamatch säsongen 1984/85
Enstaka bortamatcher fick jag också åka med på. Jag var ju endast 15 år så jag hade ju skolan att tänka på.
Gick ju högstadiet i Mariekäll samt 3 –årig ekonomisk linje på Täljegymnasiet.
Ibland tog jag med läxor till bortamatcherna. Kunde ju sitta och plugga i bussen. Några gånger ställde spelarna upp och förhörde mig.
Speciellt minne från denna underbara guldsäsong är såklart slutspelmatcherna mot Djurgården.
SSK låg ju lite risigt till innan Bosse Ericksson kvitterar till 5-5 borta på Hovet i slutet av tredje när endast 40 sekunder återstod.
När sedan Thom gör 5-6 i sudden med en helt magisk passning av Glenna exploderar
Hovets tillresta SSK:are. Djurgården dominerade matchen på Hovet men SSK fick ändå vinna , vilket öppnade upp för en avgörande match.
Thom Eklund jublar på Hovet efter att ha avgjort matchen i sudden
Den sista avgörande matchen skulle spelas på en neutral arena. Man valde Norrköping och klassiska Himmelstalunds hallen till spelplats. Bra val med tanke på att båda har ungefär lika långt till arenan.
Jag fick dessvärre inte åka till matchen i spelarbussen utan jag fick skjuts av ordförande Nils Andersson.
Matchen såg jag från läktaren och vilken match det blev. Första perioden var jämn men slutade 2-1 till SSK.
Den andra perioden är helt lysande med SSK ögon sett. Man går ifrån till hela 6-1. Peter Wallin bjuder på hockeygodis när han i samma dragning gör två tunnlar på stackars Arto Blomsten.
Lite nervöst blir det ändå när DIF gör två mål, men Hardy spikar igen efter det. Pratade med vakterna att jag tillhörde laget.
Jag fick hoppa ner till båset och vara där när slutsignalen gick. Skriker högt och lyfter armarna i skyn. Gråter samtidigt. Kramar alla i båset.
Springer ut på isen tillsammans med hundra tals supportrar. Vild glädje ute på isen. Synd att det blev så. Det är kaotiskt där ute så jag tar mig tillbaka till båset. Till slut så får vakterna ordning på kaoset och Elde kan lyfta bucklan ifrån Rickard Fagerlunds hand. Ärevarvet med bucklan och laget var häftigt att skåda på nära håll. Jag tappade rösten efter ett tag.
Senare så kommer spelarna in i omklädningsrummet. Det är där själva firandet börjar. Det kramas och skriks och jag är i ett euforiskt tillstånd så man tror man drömmer.
Bucklan kommer till slut fram till mig också. Känner på den och dricker lite ur den. Äckligt tänkte jag men sa inget. De var första gången jag drack champagne.
Spelarna skrek på Timo och de bar in honom in i duschen för seger dusch. Det hände en hel del roliga och konstiga saker men allt går och får man inte skriva.
Jag fick åka med spelarbussen tillbaka till Södertälje. I bussen var det dags för allsång när hela laget sjunger Kentas sång. Just idag är jag stark just idag mår jag bra.
Rysningar i hela kroppen och tårarna sprutar. Kan de va sant att man upplever en sådan glädje.
En efter en går fram och håller tack tal i bussen. Alla tal bemöts med lagets jubel. Var livrädd att jag också va tvungen att hålla tal. Så plötsligt så händer det. Hela bussen börjar skrika Janne, Janne Janne !
De var med tunga steg jag klev fram och greppade mikrofen. Med en darrig röst så tackade jag spelarna och gratulerade dem till ett välförtjänt guld. Peter Wennman som var reporter på Aftonbladet och fick följa med i guldbussen beskrev jublet som kvällens högsta. I bussen bjöds det på Moet Skumpa och Guldöl. Eftersom jag var endast 15 år så drack jag Pommac.
Bussen närmade sig Södertälje. Vi hade fått poliseskort som åkte framför bussen med blåljus. Vi åkte till Södertälje och möttes vid ishallen av fansen.
En minnesvärd stund även detta. Festligheterna fortsatte sedan vidare med ärevarv runt stan för att sedan fortsätta till Skogshöjd. På Skogshöjd var det guldbankett.
Minns inte vad vi fick för mat. På menytavlan stod det skämtsamt Hackad Djurgårdare med Boorkstuvning som en pik till Leffe Boork som inte tagit ut nån SSK spelare till landslaget fast de vunnit guld.
Senare tog Leffe Boork ut Säcken i landslaget, men den turneringen var en flopp för Tre kronor. De är en annan historia det.
Det hölls många tal under banketten och alla hyllades åter igen. Minns att jag fick en champagne hink med Pommac av Nils Andersson som jag har kvar än idag.
Natten blev lång och festen tycktes aldrig ta slut.
Det här är ett minne som jag kommer bära med mig så länge jag lever.
Jag gjorde totalt 10 säsonger som materialare och hjälpreda i SSK. Från såsongen 1985/86 fram till 1992/93 var jag på alla matcherna i båset.
Efter att ha avslutat min materialare sejour så skrev jag statistik från läktaren i ett par säsonger.
Fick även erbjudande av Mats Hallin att vara med och redigerara SSK matcher på video vilket jag tyvärr tackade nej till pga familjeskäl.
Tycker att det är synd att jag aldrig fick vara med i nåt lagfoto. Men en gång fick jag vara med och bryda omslaget till Länstidningen.
SSK hade slagit Djurgården med 0-5 på Globen och vi hade en grym afton på Torekällberget.
Dagen efter va jag sjukskriven men min chef ringde och sa att han inte trodde mig då jag var tillsammans med laget på löpsedeln.
Fick ta ut en semesterdag istället.
Har sedan 7 års ålder haft en diagnos. Den gör att mina muskler i fötter och armar inte skickar signaler till hjärnan och musklerna kring fötterna och händer förtvinar.
Den har dock inte hidrad mig ifrån att idrotta men har givetvis hämmat så att jag till exempel inte kunde åka skridskor fast jag drömde om att bli hockeyspelare.
Ibland i skolan blev jag mobbat då jag var annorlunda. Men SSK förändrade mitt liv i många avseenden. De såg inte mig som funktionshindrad.
Tror de såg min sisu och jag tror faktiskt att många var imponerade av mig hur mycket jag orkade.
Ibland var jag med och tränade tillsammans med SSK i gymmet och sprang även jag med blyvästar. Mest på skoj.
Träningen har jag tagit med mig även efter SSK perioden och den har gjort att jag fortfarande har hyfsad fysik men kroppen börjar bli lite sliten och har fått genomföra ett antal operationer och är idag på väg att bli förtidspensionär.
Men jag blev sällan mobbad efter det att jag var en del av SSK. Det lyfte mig som person och jag kände en enorm stolthet som jag bär med mig än idag.
Kan inte med ord beskriva betydelsen av spelarna och hela SSK:s organisation va de betytt för mig i livet. Därför känns det oerhört fint att kunna bjuda tillbaka lite med att öka engagemanget kring vårt kära lag.
Det gör jag tillsammans med mina otroligt ambitiösa kollegor på svenska fans ssk sidan. Stort tack till dem också. Ni är grymmast !
När jag skrev att jag var ibland var mobbad så var det faktiskt en i laget som inte var så snäll mot mig.
Tänker inte nämna nåt namn, men den personen gjorde mig ledsen och jag har än idag starka minnen av mobbingen. Spelaren var inte med i guldtruppen utan i ett senare skede av mina säsonger i klubben.
Mobbningen kunde vara allt ifrån förolämpande ord, krokben och spottloskor i ansiktet. Det gjordes alltid i smyg så ingen annan i laget såg det.
Har nämnt detta för några i laget i efterhand och de är ledsna att jag inte vågade berätta detta för någon.
Spelarna hade då satt stopp för detta och sett till att spelaren aldrig mera fick spela i SSK.
Alla andra i truppen var fantastiska människor. Otroliga karaktärer, vinnarskallar, spelare med glimten i ögat, busiga med pratical jokes och en sån härlig chargong i omklädningsrummet som jag bara älskar.
Den kan låta lite hård men är full av kärlek och humor. Har än idag bra kontakt med Masken ifrån guldlaget. Han var inte bara en fantastiskt spelare utan en helt underbar människa.
Övriga i laget har jag träffat ett par gånger.
Bland annat i några jippo matcher med guldlaget. Björn Borg hade nåt lag där han med olika kändisar spelade mot Guldlaget samt en tillställning där SSK – DIF möttes i den sjätte matchen.
Har även kontakt med några andra spelare och ledare på Messenger. Saknar dem alla och kommer minnas dem alla. Ingen nämnd ingen glömd.
Träffade även Elde, Conny , Hallin med flera under Glenna dagen för 2 år sedan. Det var som om tiden stod stilla ett tag när man pratade med dem.
Hoppas givetvis bli bjuden på flera av dessa tillställningar i framtiden.
Här står jag i båset i en Tre Kronor jacka som jag fått av Glenna.
GULDTRUPPEN 1985
Målvakter:
Hardy Åström - makalöst bra. En av anledningarna varför SSK tog guldet
Sam Lindståhl - stod för få matcher för att bedömas
Backar:
Anders Eldebrink- sveriges i särklass bästa back under flera säsonger. Världsbäst under ett par år.
Ulf Borg - Backpar med Elde. Defensiv klippa som offrade sig för laget
Niclas Gällstedt . Spelade för få matcher den säsongen
Jonas Heed - spelade för få matcher den säsongen
Tomas Jernberg - pålitlig back med otroligt bra skridsko åkning.
Peter Ekroth- lagspelare med fruktat skott
Bosse Ericson- placeringssäker back som stundtals briljerade
Stefan Jonsson- junioren som klev fram och visade att han har mycket talang
Forwards:
Thom Eklund - tuffa Thom visade sig vara guld värd i denna finalserie.
Glenn Johansson - trollgubben med ögon överallt. Utan Glenn hade det aldrig gått att ta guldet.
Leif R Carlsson - lysande tredje länk med masken och Mäkitalo
Johan Mellström - Spelar med hjärtat
Niklas Lindgren - några få inhopp men svårt att sätta betyg
Peter Wallin - magiska händer och bollsinne utan dess like.
Hans Särkijärvi - sargens konung. Det finns inga sett att stoppa Säcken vid sargen
Anders Carlsson - Tekningskungen, tekniskt briljans på mycket hög nivå
Reine Karlsson (senare Landgren) - farten och blixtrande första skären kännetecknar denna lirare från Åker
Conny Jansson - målsinne och spelgeni som behärskar allt
Peter Larsson - spelade för få matcher för att bedömas
Jarmo Mäkitalo.- här snackar vi målmaskin. Otroligt snabbt handledsskott och blixtsnabb i åkningen
Tränare: Timo Lahtinen - briljant lagbyggare som ser till att alla sköter sin träning till 100 %
Andretränare: Kjell Berglund - en taktiker med sinne för spelet
Lagledare: Sonny Danielsson - lagledaren med det lilla extra
Materialare: Dick Hellström, Kalle Nygren & Janne Willman - dessa herrar hade koll på grejerna
Kiropraktor: Thomas Endler - magiska händer enligt många ..speciellt Leif R Carlsson som tycktes ha klippkort för behandlingar :-)
