Vad ska jag säga? Ni är mitt liv.
Tankarna svävar och jag känner mig tvungen att ta fram tangentbordet. Redan dags för en ny personlig reflektion. Om ni inte gillade den föregående reflektionen, rekommenderar jag att ni slutar läsa här och nu. Det här blir mitt kärleksbrev till Södertälje Sportklubb.
Klockan har passerat midnatt och medan detta skrivs känner jag en ångest kring en intervju jag gjorde gällande Sportklubbens senaste projekt.
Är rädd att jag gjorde ett dåligt jobb men det är jag alltid.
Vi får se, ni kommer redan ha gett mig domen när ni läser det här.
Tankarna flyger åt olika håll, så det är bäst att skriva av sig lite men istället för att skriva något till mig själv, gör jag ett nytt försök att få iväg ett positivt budskap.
Nu när jag når ut till tusentals läsare med mitt skrivandet antar jag att det är naturligt att man får reaktioner.
Väldigt många positiva reaktioner gällande skrivandet.
Antar att det även är naturligt att koppla detta till min ålder. För jag har fått några frågor om hur jag klarar av att skriva behärskat och moget trots att jag alldeles nyss fyllde 18 år.
Ja, ifall jag kunde förklara det på ett bra sätt hade jag nog varit miljonär.
Har faktiskt ett mer filosofiskt svar på den frågan men med risk för att tråka ut er väljer jag att bara berätta en kort berättelse om varför jag skriver som jag gör. Kommer koppla ihop det med Sportklubben senare.
Att behärska det svenska språket är en konst i sig.
Lärde mig det genom min farmor, som hämtade mig från skolan i låg och mellanstadiet för att sedan hjälpa mig med skoluppgifter i väntan på pappa.
Hon lärde mig att hantera språket på ett väldigt gammaldags sätt.
Ni kanske har märkt exempelvis att jag aldrig börjar meningar med ord som: “jag”, “men” eller “och” (självklart kan jag inte använda mig av detta knep när jag citerar andra).
Okej, ni har förmodligen inte alls märkt det men ni verkar i alla fall ha noterat till viss del att jag kan min grej.
Givetvis är det inget fel med att inleda meningar med orden jag nyss nämnde men det finns inte en enda meningen som behöver inledas med något av dessa ord, man kommer snabbare till meningens budskap och det blir ett bättre flyt, i mitt tycke.
Detta är förstås bara ett exempel på vad jag fått lära mig men kort sagt;
Ta bort alla upprepningar och ord som ej behövs. Ganska simpelt.
Ett stort ordförråd gör det förstås lättare att variera språket för att minska antalet upprepningar.
Har förstås inte tiden att finslipa alla mina artiklar i minsta detalj men det är något jag försöker förhålla mig till.
Det finns andra knep i mitt skrivande och det finns även bra upprepningar men jag hade nog kunnat skriva en hel bok om det, därför går jag vidare.
Nu har jag förklarat hur mitt språkbruk började formas men det var inte där intresset tog fart.
Hela mitt liv, har jag märkt att jag varit annorlunda.
Det som fick mig att inse en del av det var att alla kuratorer och psykologer jag pratat med, har varit fascinerade över min “emotionella intelligens”. Fick alltid göra tester som de imponerades av och jag har fått höra uttryck som;
”Du är objektivt smart.”
”Du hade kunnat göra mitt jobb minst lika bra.”
Det kanske låter som att jag skryter men min kropp fylldes med avsky varje gång jag fick höra något sådant.
Delvis för att jag inte håller med men framförallt;
Allt det gjorde var att påminna mig om varför jag är udda.
Visst, det kan ses som en fin egenskap att ha men oavsett dras människor till folk man kan relatera till.
Det blir lätt väldigt ensamt med andra ord och det är här kärleken till Sportklubben samt skrivandet kommer in.
När det är betydligt svårare för andra att svara på dina känslor än vad det är för dig att svara på deras känslor, behöver du hitta ett sätt att behärska dina känslor själv.
Det blev genom skrivandet och det har räddat mitt liv.
Nämnde även Sportklubben.
Det är på grund av en ganska enkel anledning.
Oavsett vad som sker i mitt liv, finns Sportklubben.
Hur hopplöst allt än må kännas, kommer jag alltid ha något att se framemot, på grund av Sportklubben.
Hur stark ensamhet jag än må känna, kommer jag aldrig att vara det, på grund av passionen jag delar med många andra för Sportklubben.
Hockeyallsvenskan eller SHL - det är en skillnad men oavsett division kommer gemenskapen alltid att finnas där. Det är den som är det absolut viktigaste för mig.
Varje artikel jag skriver är därför ett sätt för mig att säga tack.
Till alla runt omkring klubben.
Det är inte svårare än så.
Den här föreningen förändrade mitt liv och det finns nog inget jag kan göra för klubben som motsvarar det jag fått.
Detta är nog det viktigaste om du ska bli bra på att skriva;
Skriv med passion och direkt från hjärtat.
Det är det bästa tipset jag har.
Har en enkel fråga till dig som läser det här.
Har jag någon gång genom mitt skrivande lyckats få fram ett litet leende eller fått dig att känna någon uns av glädje?
Om ja, då har jag lyckats lyckats med mitt mål.
Om nej, får jag försöka ytterligare helt enkelt.
Vad ska jag säga? Ni är mitt liv.
