OS-historik: Sverige
Sveriges äldsta landslag debuterade i internationella hockeysammanhang i tidernas första OS- turnering 1920. Genom åren har Sverige endast saknats i två olympiska turneringar, 1932 och 1976. Medaljskörden står just nu och stampar på ett guld, två silver och fyra brons.
Största ögonblicket i Sveriges OS-historia är naturligtvis guldet i Lillehammer 1994 när Kanada besegrades i finalen. Redan 74 år tidigare spelades faktiskt final mellan samma lag, då vid sommar-OS i Antwerpen. Ishockey ingick för första och enda gången i en sommarolympiad och turneringen spelades med ett lite märkligt upplägg. Sverige förlorade nämligen finalen mot Kanada (1-12) för att så småningom sluta på fjärde plats. Enligt det så kallade Bergwall-systemet fick finalförlorarna sedan spela match om silvret mot det lag som segrarna besegrat i semifinalen. Sverige förlorade även silvermatchen som spelades mot USA och enligt samma princip fick slutligen laget spela bronsmatch, som även den förlorades. En finalplats slutade alltså med en fjärde plats.
Första medaljen kom i stället i St. Moritz 1928. På den här tiden var Kanada helt överlägset och krossade allt och alla. Efter ett inledande gruppspel spelades ett slutspel med fyra lag i form av en serie. Sverige förlorade mot Kanada med 11-0, men besegrade Schweiz och Storbritannien. Ett silver blev därmed valören på Sveriges första OS-medalj. Fyra år senare i Lake Placid deltog inte Sverige. Turneringen bestod bara av fyra lag och endast två europeiska när världen drabbats av en ekonomisk depression.
1952, året innan det sitt första VM-guld, tog Sverige OS-brons i Oslo. Tre Kronor - som landslaget kallat sig sedan 1938 - kom på delad tredje plats i ett seriespel bestående av nio lag. Sverige besegrade i turneringen silvermedaljörerna USA, men förlorade till guldmedaljörerna Kanada och Tjeckoslovakien. Om bronset spelades sedan en omspelsmatch mot Tjeckoslovakien som hamnat på samma poäng som Tre Kronor. Nu blev det revansch och seger med 5-3. Laget bestod till många delar av det lag som året efter skulle vinna VM-guld i Schweiz. Bland andra målvakten Thord Flodqvist, Lasse Björn, tvillingarna Stig och Hans Andersson samt Sven Tumba.
Vid turneringarna 1956 och 1960 var Tre Kronor ganska långt ifrån medalj. Men så var det dags igen i Innsbruck 1964. Först spelades en kvalmatch för att bestämma om det skulle bli spel om platserna 1-8, eller 9-16. Sverige besegrade Italien för att kvalificera sig till spelet om medaljerna. I ett seriespel vann Sovjet alla matcher, medan Sverige, Tjeckoslovakien och Kanada slutade på fem segrar. De tre lagen besegrade varandra men Tre Kronor lade beslag på andra platsen med den bästa målskillnaden. Sven Tumba vann i den här turneringen poängligan. Andra silvermedaljörer som kan nämnas är målvakterna Kjell Svensson och Lennart ”Klimpen” Häggroth samt Nisse Nilsson, Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson, Ulf Sterner och Roland Stoltz.
Trots poäng mot guldmedaljörerna Sovjet blev det endast en fjärdeplats i Grenoble 1968. En fjärdeplats som upprepades fyra år senare i Sapporo. Tre Kronor spelade här åter oavgjort mot Sovjet och siktade på guld, men med ett sent 2-1-mål satte Tjeckoslovakien stopp för gulddrömmarna. Tre Kronor slarvade också bort bronset genom att för första gången förlora till Finland i en olympisk turnering. Silvermedaljörerna USA hade Tre Kronor tidigare krossat med 5-1. När OS 1976 för andra gången på tolv år arrangerades i Innsbruck fanns Sverige inte med. Bråk om amatörreglerna gjorde att man avstod turneringen, vilket även Kanada gjorde.
I Lake Placid 1980 inledde Tre Kronor en svit om tre raka brons i olympiska turneringar. I inledningsmatchen hade Sverige de blivande guldmedaljörerna USA på gaffeln. Men när amerikanarna plockat ut målvakten fick Pelle Lindbergh i det svenska målet släppa in kvitteringspucken. En komfortabel seger mot Tjeckoslovakien gjorde att Sverige kvalificerade sig för slutspelsgruppen där de ställdes mot Sovjet. CCCP hade nu kommit att bli en riktig skräckmotståndare för Tre Kronor och förlustsiffrorna skrevs i den här turneringen till 9-2. Resultat av sådana slag blev mer och mer vanliga i möten lagen emellan. Bronset ordnades i alla fall genom att spela oavgjort mot Finland, 3-3. I det svenska laget i Lake Placid återfanns Tomas Jonsson och Mats Näslund. Genom att vinna guld fjorton år senare i Lillehammer blev dessa två av Sveriges tre framgångsrikaste hockeyolympier genom tiderna med ett guld och ett brons.
Två spelare, Mats Waltin och Håkan Eriksson, fanns med i det svenska lag som vann sitt andra raka brons i Sarajevo 1984. Tre Kronor tappade poäng mot Västtyskland (1-1) och förlorade klart till Sovjet (1-10) i det inledande gruppspelet. Efter att ha krossat tre mindre lag (Italien, Polen och Jugoslavien) tog sig laget till slutspelsgruppen på bättre målskillnad än tyskarna. Här blev det förlust mot Tjeckoslovakien, men seger mot Kanada i vad som blev en ren bronsmatch. Rolf Ridderwall höll nollan och Peter Gradin samt Håkan Södergren gjorde målen när Sverige vann med 2-0. I bronslaget från Calgary 1988 hittar vi ett flertal dubbla bronsmedaljörer. Tommy Samuelsson, Thomas Eriksson, Lars Molin och Bosse Berglund var med redan 1980, medan Michael Hjälm, Thom Eklund, Håkan Södergren och Jens Öhling upprepade bronset från 1984. I Calgary blev det endast en förlust för det svenska manskapet. Naturligtvis mot Sovjet, men förlustsiffrorna var med svenska ögon ganska hyfsade 1-7.
En bortslarvad 3-1-ledning mot Finland visade sig bli dyrbar för Tre Kronor i kampen om silvret. För när Finland mycket överraskande besegrade Sovjet i turneringens sista match fick Sverige nöja sig med ett tredje raka brons.
I Albertville 1992 blev det återigen bara en förlust. Tre Kronor hade ett namnkunnigt lag med bland andra Börje Salming, Håkan Loob, Bengt-Åke Gustafsson och Mats Näslund. Laget tillhörde en av huvudfavoriterna i turneringen, men stupade i kvartsfinalen snöpligt mot Tjeckoslovakien med 3-1. Av dessa fyra före detta storspelare skulle Näslund och Loob återfinnas i den betydlig roligare turneringen i Lillehammer två år senare och bli historiska på mer än ett sätt.
Gruppspelet i Lillehammer 1994 var sådär från Tre Kronors sida. Oavgjort mot färska nationen Slovakien i öppningsmatchen hade inte många räknat med. Tre segrar mot Italien, Frankrike och USA följdes avslutningsvis upp med en förlust i den sista gruppspelsmatchen mot Kanada. Sverige slutade enbart trea i gruppen, men den placeringen blev faktiskt ett lyckokast. I kvartsfinalen väntade nämligen ett på papperet enkelt motstånd i form av Tyskland. Det blev en ganska säker 3-0-seger för Sverige, även om matchen avgjordes först i slutperioden. I semifinalen väntade sedan Ryssland, vilket också var en överkomlig motståndare. Ryssarna hade ett ganska svagt lag och Tre Kronor fick finna sig i att vara favoriter, trots att man aldrig besegrat ryssarna i ett OS förut. Ett favorittryck laget levde upp till. När Patrik Juhlin i början på den tredje perioden gjorde sitt andra mål såg finalplatsen ut att vara så gott som klar. Det blev dock nerv i matchen när Ryssland kunde göra två snabba mål i slutminuten, men Tre Kronor höll undan och var klar för OS-final.
Finalen mot Kanada kom att bli en av de mest klassiska matcherna i svensk hockeyhistoria. Efter ett dramatiskt straffavgörande vann Tre Kronor sitt första och hittills enda OS-guld. Stora hjältar blev vi som alla vet Peter Forsberg och Tommy Salo. Foppa för sitt klassiska straffmål och Salo för att ha räddat den avgörande straffen från Paul Kariya. Vad som ofta glöms bort är att det finns en tredje hjälte. Backen Magnus Svensson, som kvitterade till 2-2.
En historisk svensk seger var ett faktum. Historisk blev också Tomas Jonsson, Mats Näslund och Jonas Bergqvist som är de enda svenska hockeyolympier med ett guld och ett brons. Jonsson och Näslund blev tillsammans med Håkan Loob även historisk på ett annat sätt. Dessa tre hade nu vunnit SM, Stanley Cup, VM och OS.
I de två turneringar som följt på OS-guldet 1994 har det blivit i det fiasko för Tre Kronor. I Nagano 1998 och Salt Lake City 2002 har NHL-spelarna funnits att tillgå vilket gjort förhoppningarna inför turneringarna väldigt stora. Två kvartsfinalförluster bytte dessa förhoppningar till besvikelse. I bägge turneringarna spelades gruppspelet som en form av placeringsmatcher inför kvartsfinalen. I Nagano kom Tre Kronor tvåa i sin grupp efter segrar mot USA och Vitryssland men förlust mot Kanada. I kvartsfinalen blev det sedan förlust mot ärkerivalen Finland med 2-1 i en tillknäppt historia, där det totalt bara sköts 36 skott i matchen. Teemu Selänne blev Sverigedödare med två mål på Finlands 19 skott. Ett tråkigt slut för Tre Kronor, i en turnering som även minns för backen Ulf Samuelssons påtvingade sorti, när det uppdagades att han var amerikansk medborgare. I Salt Lake City vann Sverige alla sin tre gruppspelsmatcher. Laget imponerade stort när man i tur och ordning besegrade Kanada, Tjeckien och Tyskland. Kvartsfinalen mot Vitryssland skulle sedan bli en munsbit. Så blev inte fallet och än i dag är det oförklarligt att Tre Kronor lyckades förlora matchen med 4-3. Tommy Salo har fått klä skott för debaclet för en blunder vid det vitryska segermålet. Men att Sverige överhuvudtaget lät det stå 3-3 med tre minuter kvar att spela är en gåta. En sådan förlust ska ju bara hända Finland.
Jörgen Jönsson gör med detta OS sin fjärde raka turnering. Sju spelare gör sin tredje turnering. Dessa är Nicklas Lidström, Mattias Norström, Mattias Öhlund, Kenny Jönsson, Daniel Alfredsson, Peter Forsberg och Mats Sundin.
Sverige i OS
Antal OS: 18
Placeringar
Guld: 1 (1994)
Silver: 2 st (1928, 1964)
Brons: 4 st (1952, 1980, 1984, 1988)
Fyra: 5 st (1920, 1924, 1956, 1968, 1972)
Femma: 5 st (1948, 1960, 1992, 1998, 2002)
Sexa: 1 st (1936)
Tabellrad mot gruppmotståndarna
Sovjet/Ryssland: 9-1-2-6, 18-46
USA: 14-6-2-6, 42-67
Slovakien: 1-0-1-0, 4-4
Lettland: -
Kazakstan: -
Sverige i turneringar med NHL-spelare (CC/WC/OS)
Sverige har deltagit i samtliga nio turneringar NHL-spelare varit tillgängliga. Största framgången är en finalplats i Canada Cup 1984.
Redan i den första turneringen var Sverige nära en finalplats i Canada Cup. Hade Sverige besegrat Finland så hade en finalplats mot Kanada varit ett faktum. Men Finland - som var chanslösa i sina övriga fyra matcher - satte inte för första gången käppar i hjulet för Tre Kronor genom att vinna med 8-6. Efter en misslyckad turnering 1981, förde förbundskapten Leif Boork Sverige till final 1984. Efter två inledande förluster lyckades Tre Kronor krångla sig till semifinal. Detta efter bland annat den första och hittills enda segern över Kanada i dessa sammanhang. I semifinalen hade Sverige en riktig urladdning mot USA som besegrades med 9-2. Väl i finalen blev Kanada för svåra i två raka matcher.
Tre Kronor fick även se sig utslagna av Kanada i Canada Cup 1991 och World Cup 1996. Bägge gångerna handlade det om semifinaler. Matchen för knappt tio år sedan blev riktigt dramatisk, där Kanada först i den sjätte perioden kunde avgöra i sudden death. I den senaste turneringen, 2004, förlorade Sverige återigen en utslagningsmatch. Ett starkt Tjeckien blev för svåra i kvartsfinalen som spelades i Globen. I och med förlusterna i OS-kvartsfinalerna 1998 och 2002, har Tre Kronor bara vunnit två av tio utslagningsmatcher (inklusive finalerna i Canada Cup 1984). Mot USA i Canada Cup 1984 och mot Finland i World Cup 1996.
Antal Superturneringar: 9
Placeringar
Tvåa: 1 st (CC 1984)
Trea: 2 st (CC 1987, WC 1996)
Fyra: 2 st (CC 1976, CC 1991)
Femma: 4 st (CC 1981, OS 1998, OS 2002, WC 2004)
Tabellrad mot de stora
Kanada: 11-2-0-9, 27-42
USA: 7-3-0-4, 25-27
Sovjet/Ryssland: 6-2-1-3, 18-21
Tjeckoslovakien/Tjeckien: 9-7-0-2, 26-22
Finland: 7-3-1-3, 25-20
Slovakien: -