Krönika: Svenska framgången stavas fysik
Tre Kronor gick fram som en ångvält i kvartsfinalen mot USA och stjärnor som Johan Holmqvist, Kenny Jönsson, Mikael Samuelsson, Mika Hannula och Michael Nylander hamnade i rampljuset. Verkligheten är dock inte så enkel att dessa bara kan stiga in och dominera. Stora delar av den svenska framgången vill jag nämligen tilldela två andra spelare; Johan Franzén och Joel Lundqvist.
Johan Franzén och Joel Lundqvist kanske inte får de stora rubrikerna i Tre Kronor men deras arbete så här långt i turneringen måste uppmärksammas. Faktum är att de båda har lagt grunden för många mål i turneringen genom sitt uppoffrande slit framför mål. De har bildat ett anfallsvapen jag inte trodde fanns i svensk internationell ishockey i Thomas Holmströms frånvaro.
Holmström, eller ”Demolition Man” som han kallats, är en norrländsk stridvagn som har blivit en svensk publikfavorit. Den 33-årige vänsterforwarden är känd för sitt hänsynslösa spel där han alltid offrar allt för att nå pucken, tvekar inte en sekund att ge sig in i kamp med större motståndare och som gillar att snacka skit och reta upp motspelare. Det är inte konstigt att han blir älskad av lagkamraterna och fansen samt hatad av motståndarna.
Men Holmströms paradgren, och det som är hans främsta roll, är att skymma målvakten i alla lägen. Svenskens roll är fastslagen till punkt och pricka; in framför mål, dra till dig 
backarnas uppmärksamhet, skym och stör målvakten och håll klubban beredd för styrningar. Det har varit ett av Detroits stora anfallsvapen i många år. Det talas också om att Holmström är unik i sin roll, ett påstående jag tycker raserades i matchen mot USA.
Johan Franzén och Joel Lundqvist gjorde nämligen samma jobb och de har varit två friska fläktar i Tre Kronor. Franzén, numera i Detroit, satte tonen i det fysiska spelet tidigt i turneringen och har delat ut tacklingar till höger och vänster och skapat utrymme för Henrik Zetterberg, Nicklas Bäckström och Mikael Samuelsson. 26-åringen, som mäter 189 cm och väger 94 kg, har också gjort ett stort jobb framför motståndarnas mål där han är svårt att flytta på, skymmer målvakten och snappar upp lösa puckar. Det arbetet har genererat flera mål.
Joel Lundqvist har inte haft samma inverkan på det svenska spelet i turneringen och har både agerat trettonde forward och suttit på läktaren. De två senaste kamperna har dock 24-åringen visat upp det spel som gjort honom till en publikfavorit i Frölunda och en slutspelsspecialist i elitserien. Den 186 cm långe och 88 kg tunge anfallaren har delat ut tacklingar som ingen annan mot både Ryssland och USA. Motståndarna har suttit som frimärken i sargen efter att den orädde, 
och ibland dumdristige, Lundqvist satt till sina muskler i närkampsspelet. VM-debutanten har också gjort ett föredömligt arbete framför mål som i de två senaste matcherna skapat både mål och målchanser.
I ett lag med många puckskickliga spelare är Franzéns och Lundqvists jobb guld värt. Deras vilja att driva på mål, oräddhet för fysik och förmåga att skymma målvakten vid rätt tillfälle är ett anfallsvapen som Tre Kronor saknat i många VM-turneringar.
I mötet mot Kanada vet jag att dessa två krigare blir än mer värdefulla. Ett Kanada som kanske inte är lika tungt och fysiskt som vanligt lär få problem när Tre Kronors två stridspiloter anfaller mål och skapar oreda. Både Franzén och Lundqvist vet hur de ska stå upp för sig själva och de kommer inte låta sig köras över av adrenalinstinna kanadensare.
Incidenten i VM-finalen 2004 när Peter Forsberg bakifrån blev fult upptacklad i sargen av Rob Niedermayer är det säkert få som glömmer. Jag har i alla fall inte gjort det. Den passivitet som infann sig i det svenska laget efter den incidenten var skrämmande. Normalt tuffa spelare som Samuel Påhlsson och Jonathan Hedström ställde inte upp för sin stjärna, ett scenario som knappast kommer att upprepas i det här laget.
Råkar Henrik Zetterberg eller Michael Nylander ut för något liknande räknar jag med att Franzén eller Lundqvist kliver in på isen och statuerar exempel och står upp för sina lagkamrater. Naturligtvis inte på ett fult sätt, bara schysst och hårt. Ett par tunga tacklingar och grova munhugg för att få den skyldige ur balans. Det är en uppgift jag tror båda spelarna är kapabla att genomföra.
Jag ser nämligen helst att scenariot från 2004 inte upprepas. Och det tror jag inte det gör med Johan Franzén och Joel Lundqvist i laget.
De är två nyckelspelare i det fysiska spelet.
