Krönika: Låt Bäckström ta straffen
Den hemska och fascinerande tanken att matchen mot Kanada kan gå till ett avgörande på straffar får det rysa i hela kroppen. Kanada känns med sitt psyke starkare på den punkten trots sin orutin. Jag hoppas verkligen Bengt-Åke Gustafsson släpper fram Nicklas Bäckström om det här scenariot blir verklighet.
Straffläggning är ett lotteri och borde egentligen inte avgöra matcher. I ett VM finns dock inte utrymme för alldeles för långa matcher och det måste erkännas att straffläggning är fascinerande på sitt sätt. Det har jag alltid tyckt även faktumet att en match ska avgöras på tillfälligheter inte faller mig i smaken.
I NHL är publiken i extas när en match avgörs på straffar. Spänningsmomentet, de små marginalerna och pendlandet mellan hopp och förtvivlan är aspekter som höjer dramatiken kring ett straffavgörande.
Det är också i de här lägena som de stora spelarna kliver fram. Matchvinnarna som kan kontrollera sitt psyke, läsa motståndarna och ha modet att göra sin grej. Peter Forsberg vågade 1994 och det lade också grunden inte bara till guldet, utan också till ett av de största ögonblicken i svensk idrottshistoria. Kroppen höll på att skaka sönder av nervositet när Forsberg snurrade sina armar, tittade bort mot Corey Hirsch och sedan sköt fart mot något så gastkramande att andan sattes i halsen.
Samma spänning kommer, hur mycket man än vill det, inte att infinna sig i en VM-semifinal men visst kommer det kittla djupt ner i maggropen om straffläggning blir verklighet. Men när just Kanada står för motståndet blir jag orolig. De har inte bara en målvakt i Marc Denis som till skillnad från Johan Holmqvist har mött straffar en hel säsong, de har också en hel drös med tekniska anfallare som kan vända ut och in på pucken och få iväg ett rappt skott lika hårt på backhand som forehand.
Till Kanadas nackdel kan läggas den orutin som finns i laget men många lägger straffar i NHL, och vet hur de ska hantera pressen. De flesta är JVM-stjärnor, eller har spelat i VM förr, och vet vad press innebär.
I Sverige är naturligtvis den stora frågan vilka som ska lägga straffarna. En snabb titt i laguppställningen eliminerar många namn och jag är inte heller särskilt förtjust i att ge någon back förtroendet även om både Kenny Jönsson och Magnus Johansson har kapaciteten och kunnandet. Det är inte deras uppgift.
Henrik Zetterberg, Mikael Samuelsson, Michael Nylander och Jörgen Jönsson framstår som de naturliga valen då de har rutin och knappast kommer försumma noggrannheten. Andreas Karlsson, Mika Hannula och Jesper Mattsson är intressanta alternativ men har för få gånger spelat under stor internationell press, något som kan talar emot dem.
Min femte straffskytt är istället Nicklas Bäckström trots att hans namn mer än något annat går emot det förra resonemanget. Mindre rutinerad spelare får man leta efter i det svenska laget.
Men som jag sade innan, det är i de stora sammanhangen som de stora spelarna kliver fram, och Bäckström har onekligen potentialen att bli just en framtida stjärna. De som blir bäst är oftast bäst från början och redan nu kan Bäckström visa om han har den rätta vinnarskallen och kylan i de avgörande lägena. Hur Bengt-Åke tänker om det här har jag ingen aning om, men jag hoppas han tänker som jag även om det inte hänt innan. Någon gång ska dock vara den första.
Visst kan det tyckas orättvist och hårt att ge detta ansvar till en 18-åring men faktum är att han inte har något att förlora. Ung, utan förväntningar och medias och fans gunstling hur det än går kan Bäckström utan press ta ansvaret att lägga en straff. Ingen skulle bli bitter vid en miss men vid ett mål skulle Bäckström bli helgonförklarad innan han ens fyllt 20.
Tanken får det redan att rysa i kroppen. Förhoppningsvis har Tre Kronor redan avgjort matchen innan det här blir verklighet, men man vet aldrig. Jag tror en tät och tuff match står för dörren.
Kanske har vi en ny straffhjälte när vi gör bokslut ikväll.
I så fall hoppas jag innerligen att han heter Nicklas Bäckström.
