Krönika: Det Nya Landslaget
Tja, Channel Cup blev väl som väntat för svenskt vidkommande. Noll segrar men stundtals inspirerande spel. Precis som man kan vänta när man skickar ett utvecklingslag på utbildning.
Men missförstå inte. Jag tycker att Bengt-Åke Gustafsson gjorde rätt som skickade ett gäng spännande lirare till Moskva för att få känna på hetluften i den internationella ishockeyn. Purfärska debutanter som tog för sig mer än väntat, inte minst genom Djurgårdstalangen Dick Axelsson som nu förvandlats till en gunstling hos de flesta landslagskännarna.
Att laget inte skulle räcka speciellt långt i den tuffa konkurrensen var väntat, för övriga nationer ställde betydligt mer namnkunniga och beprövade lag på isen.
Framförallt var det försvaret som inte såg bra ut hos de blågula. Det vimlade av normalt puckskickliga backar som fick känna på när tempot skruvades upp ännu ett snäpp, och även om det blev bättre med noggrannheten ju längre turneringen fortskred, så finns det fortfarande en hel del att jobba på. Förstapasset måste komma mycket snabbare, och framförallt måste försvararna agera rejälare och tuffare framför mål.
Men ändock, spelare som Thomas Skogs och Robin Jonsson visar att det finns potential och vilja.
Persson - turneringens svensk
I ärlighetens namn var det ändå veteranerna som bar Sverige på sina axlar. Linköpings underskattade center Niklas Persson var utan tvekan turneringens bäste svensk i alla kategorier – både offensivt och defensivt – och torde ingå i Gustafssons framtida planer. Han var en av få som hade förmågan att lugna ner spelet och behandla puck, istället för på ungdomligt manér – devisen som många andra spelare spelade efter – bara dumpa, köra, checka, kötta, jobba.
Det behövs offensiva kreatörer som skapar sig den extra sekunden att prestera – i Ryssland var Persson en av dem.
Michael Holmqvist, Andreas Jämtin och Niklas Nordgren är andra spelare som föregick med gott exempel, även om de måste lyfta sig åtminstone en klass för att bli aktuella för hemmaturneringen LG Hockey Games.
En besvikelse var utan tvekan Martin Thörnberg. Den aggressive, hårt jobbande och normalt producerande ytterforwarden trampade mest vatten i turneringen, och kom inte alls till som han brukar. Att han är en Gustafsson-favorit råder det ingen tvekan om, och hans insats i VM i våras var magnifik, men det sprudlade inte alls om HV-forwarden den här gången. Vapendragaren och Jönköpingskompisen Björn Melin känns också som en skugga av sig själv sedan han kom hem från andra sidan pölen – godkänd, men inte ett dugg mer.
En ros till Engqvist
Istället delar jag ut en ros till Djurgårdscentern Andreas Engqvist. Talangen är för den stora hockeypubliken i Sverige totalt okänd, men kanske var det fler som nu såg Mats Sundin-kopian imponera. Orutinerad, något valpig och fel i vissa situationer, men samtidigt glimrade han till med sin fysik och sin puckkontroll. 19-åringen, som fyller år på söndag, kan fira jul med gott samvete.
Det kan också Bengt-Åke Gustafsson göra.
Han plockade ut ett orutinerat utvecklingslag som växte med uppgiften. Bra så, och ungdomarna har fått mer skinn på näsan inför kommande uppgifter.
Till LG Hockey Games lär det dock vara ett helt annat Tre Kronor på isen. Hade jag fått bestämma, och om truppen tagits ut idag, hade Tre Kronor mönstrat följande lag;
Målvakter: Daniel Larsson, Djurgården; Jhonas Enroth, Södertälje.
Backar: Kenny Jönsson, Rögle; Johan Åkerman, HV 71; Fredrik Lindgren, Skellefteå; Daniel Tjärnqvist, Lokomotiv Yaroslavl; Per Hållberg, Modo; Mattias Timander, Modo; Thomas Skogs, Mora.
Forwards: Tony Mårtensson, Linköping; Mattias Weinhandl, Linköping; Nils Ekman, Khimik; Johan Davidsson, HV 71; Per Ledin, HV 71; Christian Berglund, Bern; Rickard Wallin, Färjestad; Dick Axelsson, Djurgården; Niklas Persson, Linköping; Linus Videll, Södertälje; Per Svartvadet, Modo; Andreas Salomonsson, Modo; Kristofer Ottosson, Djurgården.
Föresten, hade det inte varit roligt att se Fabian Brunnström i Tre Kronor också?
Nåväl, den som lever får se.