JVM-krönika: Imponerande försvar
Innan JVM kritiserades Tre Kronor för att ha ett svagt försvar. I Tjeckien har backarna gett svar på tal. Flera gånger om dessutom.
I öppningsmatchen av JVM undrade man turneringen skulle barka hän när Slovakien alldeles för enkelt fick göra mål mot Tre Kronor. Även om svenskarna gjorde en solid insats så imponerade inte försvarsspelet.
Men den lagdel som kritiserades mest inför turneringen, har allt eftersom vuxit fram som lagets styrka.
I semifinalen mot Ryssland spelade man perfekt. Jag vet inte om jag har skådat ett ryskt juniorlandslag skapa så få chanser. Det svenska försvaret raderade ut den ryska briljansen.
Sällan har jag sett ett svenskt försvar spela så elakt som nu.
Bjässen Victor Hedman smällde på till höger och vänster och visade att hans rykte inte är överskattat, snarare tvärtom. 17-åringen är något stort som håller på att växa fram. En offensiv och defensiv klippa som har potentialen att nämnas som världsklass inom några år.
Men mest kanske Björklövenbacken Kristoffer Berglund imponerat. Den lille backen är redan helgonförklarad i Umeå, och det är förståeligt efter hans insatser i JVM.
Han har inte de fysiska förutsättningarna för att mosa spelare, men han spelar aggressivt, tvekar inte att tackla och var den som rensade mest framför det egna målet i finalen mot Kanada. Hans attityd är beundransvärd.
Liksom hans spelskicklighet.
Berglund har alltid huvudet uppe och har en fin puckkontroll. Hans skridskoåkning är av yppersta klass, och han blandar briljanta uppspel med egna pucktransporter. Hans rörlighet på offensiv blålinje imponerar också, och han har ett bra skott. Han spelar ofta på styrning, vilket så när har resulterat i mål under turneringen.
När dessutom försvarare som Jonathan Carlsson, Eric Moe och Niclas Andersén växte enormt under turneringen imponeras man.
Speciellt Timrå-Moe som i finalen mot Kanada stundtals var dominant. Han levererade vassa uppspel, låste sina motståndare effektivt i försvarsspelet och följde med i anfallen. Visserligen slarvade han med pucken ett par gånger, men det är juniormisstag som kommer att växa bort med tiden.
Andersén kämpade som ett djur i finalen, och är en defensiv bjässe som spelar som bäst mot fysiska lag som Kanada.
Jag var rädd att kanadensarna i finalen skulle mosa det svenska försvaret, men svenskarna stod upp förvånansvärt bra. Inte minst genom Andersén.
Visserligen tillverkades alla Kanadas mål nära målburen efter att de satt press på försvaret och Jhonas Enroth, men Tre Kronor var där och tog kampen och vek inte ned sig. Stundtals var också kanadensarna frustrerade, och guldet vann de med minsta möjliga marginal.
Men det var inte svenska misstag som avgjorde matchen – det var Kanadas mördande effektivitet när det luktade mål.
Och jag lastar inte försvaret.
De visade att de kan spela mot tungt och fysiskt motstånd, och visade att begreppet ”Chicken Swedes” för alltid är utraderat för alltid.
Kristoffer Berglund handske i ansiktet på Brad Marchand var talande.
