Krönika: ”’King Henrik’ är fantastisk”
Inför kvartsfinalen var målvaktskampen mellan Milan Hnilicka och Henrik Lundqvist i fokus, och det blev favoriten som besegrade utmanaren. Båda spelade fantastiskt bra, men ett misstag av Hnilicka avgjorde till slut matchen, och ”King Henrik” sitter kvar på tronen.
Innan turneringen i Quebec och Halifax var det ingen som trodde att Tre Kronor skulle ta sig till semifinal med tanke på hur svagt laget trots allt såg ut. Men det var innan frälsaren Henrik Lundqvist landade på kanadensisk mark för att mura igen Tre Kronors målbur.
Inför kvartsfinalen mot Tjeckien var det också målvaktsduellen mellan ”King Henrik” och veteranen – och före detta New York Rangers-målvakten – Milan Hnilicka som stod i fokus. Att Tre Kronor hade en fördel i den kampen var på förhand givet, och de två var också centralfigurer när Tre Kronor kunde vinna med 3-2 efter övertid.
På det avgörande målet slarvade Hnilicka med returen och det var också det som gav Ljungbysonen Mattias Weinhandl chansen att avgöra matchen.
Hnilicka spelade annars ganska bra under matchen med ett fåta
l undantag – som den svaga returen som föranledde Patric Hörnqvists 1-0 – men liksom Lundqvist hade han inte överdrivet mycket att göra under matchen. Försvaren styrde undan de flesta anfallen och majoriteten av skotten som avlossades kom från långt håll.
”King Henrik” var dock ett strå vassare.
Returen vid 1-1-målet kanske var det enda misstaget i matchen. Eller misstag, och misstag. Det var ett lurigt skott, och sedan hade tjeckiska spelare tur med studsen, och det var precis att pucken gled in under ”Lunkan”.
På den eminenta straffen av Radim Vrbata fanns inget att göra. Den var klockren och otagbar.
Henrik Lundqvist ÄR en frälsare vad än alla säger. Han är fantastiskt säker i målet och skänker en trygghet till hela försvaret. Jag skulle inte vilja byta ut honom mot någon målvakt i världen. Det vill nog inte Bengt-Åke Gustafsson heller.
Tjeckien var det bättre laget totalt sett, men Henrik Lundqvist var kung.
Jag trodde det inte först, men han ensam gör faktiskt Tre Kronor till en guldkandidat även om det kommer att bli en helt annan match på fredag. Då väntar av allt att döma Kanada – som inte lär förlora mot Norge – och då kommer han att sättas under betydligt större press än mot Tjeckien.
Men ”Henke” är bra. Det visar han gång på gång.
---
Jag måste säga att jag var lite överraskad över att Alexander Edler fick förtroendet på Niclas Wallins bekostnad, men också roligt att ungdomen segrade. Med sin skridskoåkning och vilja spelade han ändå hyfsat, även om han förivrade sig vid några tillfällen och missade i markeringsspelet. Det finns i alla fall en hel del potential i Vancouver Canucks-backen, det är helt klart.
---
Ladislav Kohn är faktiskt en gammal favoritspelare för min del, ända sedan hans tid i Anaheim Mighty Ducks i mitten av 90-talet och för hans bristande skridskoåkning, men fantastiska skott, i ishockeyspelet NHL 1996. Hans tilltag mot Johan Andersson i den första perioden var dock inte vara oförsvarbart, det var också oerhört klantigt. Lite av min respekt för veteranen försvann.
---
Tre Kronor tog stundtals alldeles för långa byten mot Tjeckien, det kommer inte hålla mot ett pumpande Kanada.
---
Det var onekligen ett ställningskrig på isen. Det fanns inte många millimeter öppen is i matchen – i synnerhet i den första perioden då alla spelare var pigga och fräscha – men så fort det blev en öppning så blixtrade det till ordentligt. Den andra perioden var helt okej, den tredje en riktigt bra nagelbitare. En välspelad kvartsfinal, men inte speciellt underhållande för en objektiv åskådare kanske.
Som svensk var det dock en nervpers.
---
Det hade varit lite typiskt om Radim Vrbata hade avgjort kvartsfinalen med tanke på att han varit totalt osynlig tills han fick friläget i den sista perioden – ett friläge som resulterade i en straff som han iskallt satte bakom en chanslös Henrik Lundqvist. Den svenska segern till trots, det är var matchens prestation.
---
VM-semifinal för Tre Kronor?
Det är förbanne mig jäkligt bra gjort.
Här är orsakerna:
1) Henrik Lundqvists intåg
2) Doug Murrays respektingivande spel
3) Tony Mårtensson och Mattias Weinhandl har visat att de kan leverera på allra högsta nivå
---
Guld?
Ja, varför inte?
Med ”King Henrik” mellan stolparna känns det som att allt är möjligt.
