Krönika: Vinnarskallarna Hedman och Markström kan betyda guld
Sverige har inte gjort någon besviken så här långt i JVM. Sex poäng av sex möjliga och nu väntar med 99 procents säkerhet en avgörande match mot Ryssland på nyårsafton. Att spelet varit under förväntan är av mindre betydelse.
***
Förbannat bra. Säga vad man vill om Niklas Wikegård, men det är en behållning att ha citatmästaren som bisittare. Det var egentligen inte mycket som var så där förbannat bra över Sveriges insats mot Slovakien, därför använde Wikegård den frasen endast två gånger.
Men samtidigt har Sverige tagit två 3-1-segrar mot två av hockeyvärldens större nationer. Därmed finns ingen anledning att vara missnöjd trots det stundtals taffliga spelet.
Mot slovakerna gick Sverige tidigt ifrån och spelade bländade hockey i tio minuter – det räckte. Ett juniorlag slår sällan av på takten, istället vaggades man in i någon slags falsk säkerhet och började plottra för mycket i alla lägen. Trots det var segern aldrig riktigt hotad och det är ett styrkebesked om något.
***
Det viktiga är istället att det svenska lagets härförare besitter oerhörda vinnarskallar. I Dalarna klev den stora stjärnan, Nicklas Bäckström, inte fram när det behövdes. I fjol gjorde Patrik Berglund det till viss del, men inte fullt ut. I år byggs laget bakifrån. Säga vad man vill om Mikael Backlund och Oscar Möller, men det är Victor Hedman och Jacob Markström som man lutar sig mot när det blåser som snålast.
Hedman har stått för ett par frispel i elitserien när saker inte gått vägen och Markström var duktigt irriterad då hans släppte in målet mot finländarna. Hedman föll igenom i förra årets final, men nu har han ett år på nacken. Och om – jag säger om – det blir en final i Scotiabank Centre efter nyår kommer han garanterat vara den spelare som drar det tyngsta lasset.
Markström är ett kapitel för sig. Han känns Henrik Lundqvist-trygg i kassen, får de svåra räddningarna att se enkla ut och utnyttjar sin enorma räckvidd på absolut bästa sätt. I nattens drabbning fick han en hård match mot den sidledsnabbe Jaroslav Janus, men jag vet i alla fall vem jag skulle vilja ha i målet när det vankas – just det – final.
***
Slovakmatchen var en dag på jobbet och även det är ett styrkebesked. För inte så många år sedan hade två raka segrar mot Finland och Slovakien varit en stor framgång. Nu är det inte nog för vissa bisittare.
Samtidigt är jag den förste att erkänna att det finns saker att jobba med. Oscar Möller har drabbats av måste-göra-allt-snyggt-syndromet när motståndarna plötsligt heter Tatar och Uhnak istället för Alfredsson och Malkin. Mattias Tedenby blandar bra med katastrofalt och andraformationens spel i power play är så långsamt att det skulle sträcka sig över två kalla krig.
Men då har vi det som avgör i slutändan. Vinnarskallarna. Jacob Markström gick i princip in från lågstadiet och räddade kvar Brynäs i kvalserien och Victor Hedman har kommit igen efter indianare mot Nichlas Falk, tacklingar från Lance Ward och uppsnurrningar av Niklas Andersson. De har varit med om värre saker än en halvtaskig start på en J-20-turnering.
***
Hellre 3-1 mot Slovakien än 15-0 mot Kazakstan.
***
Tycker att Slovakien borde vara mer samspelta i och med att majoriteten av spelarna tillvardags tillhör Slovakien U-20 i den slovakiska högstaligan.
***
Blir bara mer och mer imponerad av Pär Mårts. Där har vi Bengt-Åke Gustafssons efterträdare.
