Matchkrönika: ”Den underliga hatkärleken”
Det går inte att förneka att matchen mellan Sverige och Kanada i JVM-finalen väckte känslor. Kaxiga Kanada skulle besegras – trodde vi. Istället har hatkärleken gentemot hockeyns hemland vuxit.
I svensk media har Sverige målats upp som favoriter i JVM-finalen.
Jag tror de glömde att Kanada stod för motståndet i sin egen hemmaborg, och påhejade av 20 000 åskådare skulle det mycket till för att lönnlöven skulle falla. Det gjorde de inte heller.
Hur det gick till kan man tycka vad man vill om, för Kanada handlar det om att vinna med vilka medel som helst. Nu vann Kanada också, och det är allt som räknas.
Nationens femte raka JVM-guld.
Snacka om imponerande.
---
Domarnivån i finalen var inte bra, även om ögonen givetvis är färgade av svensk subjektivitet.
Målvakter är fredat område, och när domarna väl började släppa på den devisen var det kört.
Kanadensarna hade en given strategi med att få Jacob Markström ur balans, vilket man också lyckades ganska bra med. Brynäsmålvakten tvingades fokusera en del på domaren, vilket knappast lär ha hjälpt hans koncentration under matchen.
Domarna borde ha stävjat jakten på Markström från början.
---
Det man kan säga något om är att Sverige borde ha pressat Dustin Tokarski hårdare. Den kanadensiske burväktaren hade en ganska bekväm uppgift då han ofta fick ta hand om sin egen retur i lugn och ro – Sverige orkade inte komma in på mål och störa honom tillräckligt för att utnyttja hans svaga puckhantering.
Det var härligt att se Mattias Tedenby ge Tokarski en fin liten medveten knuff, och med tanke på domarnivån så var det helt okej, och Tedenby bestraffades inte heller.
Men en knuff på Tokarski räcker inte då Markström blev överkörd fem eller sex gånger.
Huruvida det är rätt att ta till motståndarnas medel som man egentligen tar avstånd ifrån kan man debattera i evighet, men visst borde Sverige i viss mån följt Kanadas exempel, och gjort Tokarskis match till ett helvete, precis som det blev för Markström.
---
Den största skillnaden i matchen var spelet i numerärt överläge, och det var också där som matchen avgjordes i och med att Kanada både gjorde 1-0 och 3-0 i den spelformen. Deras raka, enkla och avslutstäta spel gav utdelning.
Sverige fick inte alls igång samma spel, det var segt, obeslutsamt och när skotten väl kom så satt de ofta utanför målramen. Att träffa mål – oavsett om det är ett hårt eller löst skott – måste vara prioritet ett.
Det enkla misslyckades Sverige med.
---
Jag måste också känga några spelare som föll bort när det gällde som mest; David Rundblad såg ännu segare ut än innan, Nichlas Torps indianare var värre än vanligt, Oscar Möller lika puckkär och osynlig som tidigare, Mikael Backlund för odisciplinerad.
Det som hanterade pressen inkluderar Victor Hedman, Sebastian Erixon och Viktor Ekbom som alla spelade ett härligt försvarsspel, speedige Mattias Tedenby som var småelak hela matchen samt Magnus Päärjärvi-Svensson som har en förmåga att skapa målchanser helt på egen hand.
---
Niklas Wikegård mumlade om att den kanadensiska publiken var enögd – men jag vet inte om det kommer från rätt person?
---
Den här hatkärleken till Kanada man har är speciell.
Kanadensare är ett trevligt folk, men inte när det handlar om ishockey. De är kaxiga, arroganta och vet att de kommer att vinna, vilket de ofta också gör. Det strider mot den svenska jantelagen, och därför finns det inget bättre än att tvåla dit dem och få dem att sätta hockeypucken i halsen.
Den här gången fick de, precis som ifjol, sista ordet.
Därmed växer hatet mot lönnlöven än mer, men den rivalitet som nu skapas mellan Sverige och Kanada i juniorsammanhang är på sitt sätt fantastisk. Ishockey handlar om känslor, och det blir det alltid mellan Sverige och Kanada numera.
Nu gäller det bara för Sverige att lära sig vinna också.