Krönika: ”Ett medryckande VM”
Med några dagar kvar till VM i Tjeckien börjar spänningen infinna sig. Mästerskapet kryddas av flera stora stjärnor – men var står egentligen Sverige?
Hur stort är egentligen VM? Är det värt att hypa upp ett världsmästerskap där majoriteten av världens bästa spelare inte deltar? Ja, det där varierar ju från år till år. Intresset byggs i grund och botten upp från två faktorer – vilka stjärnor som kommer loss från NHL och hur farliga Tre Kronor känns.
Årets VM börjar nu så smått närma sig och nog börjar man ryckas med i hypen?
Tre Kronor är på inga sätt förhandsfavoriter – men kan mycket väl vara med och utmana om ett guld i slutändan. Vi har dessutom en turnering som svämmar över av stora stjärnor.
Hemmanationen Tjeckien har fått loss spelare som Jaromir Jagr och Jakub Voracek – en duo som lär haussa upp spektaklet i Prag och Ostrava rejält… även om tjeckernas lag som helhet inte känns extremt hett. Grannlandet Slovakien kommer med Marian Gaborik som sitt stora affischnamn, och 33-åringen lär sälja några biljetter på egen hand.
Ilya Kovalchuk och Sergei Bobrovsky leder de ryska trupperna och backas upp av bland annat veteranduon Sergei Mozyakin och Danis Zaripov, samt en spännande spelare som Artemi Panarin. USA brukar släppa fram unga spelare, och kommer nu med Seth Jones, Justin Faulk, Dylan Larkin och självaste Jack Eichel i spetsen. Sloveniens stora stjärna, Anze Kopitar, har givetvis kommit hem till pappa.
I Vitryssland hittar vi de ökända bröderna Kostitsyn – en duo som kan åstadkomma underverk, men också försvinna helt och hållet. Finland stoltserar med Pekka Rinne, Aleksander Barkov samt veteranduon Jussi Jokinen och Tuomo Ruutu. Norge kommer som vanligt till start med ett bekant lag, där Ole-Kristian Tollefsen, Jonas Holös och Patrick Thoresen medverkar. Och så givetvis Mats Trygg. Alltid Mats Trygg.
Och så har vi Kanada – som i princip kommer till VM-turneringen med en – för vilken annan nation som helst – OS-värdig forwardsbesättning. Världens bästa spelare, Sidney Crosby, spelar VM för första gången sedan 2006 och han får sällskap av poängmaskiner som Tyler Seguin och Claude Giroux. Addera in Matt Duchene, Jordan Eberle, Taylor Hall, Nathan MacKinnon och Ryan O’Reilly – samt en drös andra stora namn – så blir forwardsbesättningen alldeles makalöst bra. På pappret.
Försvaret är inte heller fy skam, där Brent Burns, Dan Hamhuis och rookiesensationen Aaron Ekblad står ut. Det finns däremot frågetecken för målvaktspositionen, där Mike Smith inte direkt har övertygat på sistone.
Sverige, då?
Laget känns spännande. Jhonas Enroth är en bra målvakt på den här nivån. Försvaret med Oliver Ekman-Larsson, John Klingberg och Mattias Ekholm är finfint. Forwardsbesättningen har högintressanta unga spelare som Filip Forsberg och Elias Lindholm, och kanske kan Loui Eriksson göra ett nytt starkt VM.
Men man kommer likväl inte bort från det faktum att Pär Mårts återigen har slarvat bort duktiga spelare. Tobias Enström-konflikten är sedan gammalt, och nu har man även nonchalerat Patric Hörnqvist – en spelare som omgående skulle bli Tre Kronors vassaste forward. Dessutom verkar man nobba Eddie Läck, som har gjort en väldigt bra säsong i Vancouver.
Precis som i OS väljer alltså Tre Kronor att gå in i en turnering utan starkast möjliga lag. Att inte ge sig själv bästa möjliga förutsättningar till guld är ett synnerligen udda förhållningssätt.
För även om man hoppas på positiva besked från Henrik Zetterberg och/eller Gustav Nyquist ifall Detroit åker ut så ska givetvis inte en Hörnqvist stå och falla på deras eventuella medverkan. Inte när truppen i övrigt består av namn som Joel Lundqvist, Nicklas Danielsson, Mattias Sjögren och Andreas Thuresson.
Men trots Mårts märkliga agerande har alltså Tre Kronor en intressant trupp. Den unga stommen känns fräsch och medryckande. Prickar de rätt kan VM mycket väl bli en höjdare – framför allt som vi ju även har så många duktiga spelare i de andra lagen.
Och nog ska vi ändå kunna drömma om guld?