Krönika: Sverige måste sätta defensiven
En resultatmässigt klart godkänd inledning. Men prestationsmässigt behöver Tre Kronor lyfta.
Två matcher, fem poäng och elva gjorda mål är en svensk inledning som man rent resultatmässigt inte kan klaga över. En straffseger mot Tjeckien och en planenlig storseger mot Österrike är kort och gott klart godkänt.
Men är vi nöjda där?
För även om resultaten ser bra ut har prestationerna inte varit övertygande.
Att försvarsspelet till exempel inte alltid övertygar i VM:s första match, mot spelare som Jaromir Jagr, Jakub Voracek, Tomas Hertl, Roman Cervenka och Jan Kovar, är inte så konstigt. Tjeckerna kommer med en klart kompetent offensiv.
Men att försvaret under långa stunder mot Österrike ser virrigt ut är inte betryggande. Utöver Michael Raffl finns det ingen spelare i det österrikiska laget som skulle göra så värst mycket väsen av sig i ett svenskt lag. Men trots det lyckas Österrike få det svenska försvaret i problem.
---
Visst, de gamla klassiska blåbärsnationerna finns inte längre på samma sätt som tidigare och Österrike förtjänar all respekt – men oroligheterna i den svenska zonen beror snarare på Sverige än på Österrike.
Samarbetet mellan olika individer och olika lagdelar klaffar inte alltid. Motståndare får smyga in i öppna ytor och ibland ser vi både ett slarvigt och nonchalant passningsspel. Det var på väg att bli kostsamt mot Tjeckien, medan Österrike helt enkelt var för dåliga för att utnyttja det.
Målvaktsspelet har inte varit dåligt – men inte heller hundra procent förtroendeingivande. Anders Nilsson testades inte nämnvärt av Österrike, mer än några enstaka gånger när lagkamraterna bjöd på chanserna. Att dra några större slutsatser av den prestationen är vare sig rimligt eller rättvist, åt något håll.
Jhonas Enroth, förmodad förstamålvakt, var inte helt trygg i premiären. Han lämnades ofta åt sitt öde, men hade också vissa problem med puckkontrollen i allmänhet och returerna i synnerhet. Det spel som Enroth visade upp mot Tjeckien lär inte räcka till för att kunna utmana om guldet.
---
Bland utespelarna är det ungtupparna som har stått ut mest. Filip Forsbergs och Elias Lindholms individuella prestationer under båda matcherna visar på högsta klass. Att Forsberg fick komma igång efter en rätt trött premiär var nog viktigt – han är lagets enda riktiga matchvinnare.
Den gamla Skellefteå-kedjan – med Jimmie Ericsson, Oscar Möller och Joakim Lindström – visar att det är rätt att ge trion förtroende, även om de inte har varit strålande. Arbetsinsatserna har varit lika pålitliga som alltid, men det finns en eller två nivåer till att nå, både för individerna och för kedjan. Trion måste ta än mer ledande roller i det här lagbygget om guldförhoppningarna ska kunna förvandlas till något mer än förhoppningar.
För att rida på Mattias Sjögren och Joel Lundqvist är nog inget hållbart alternativ i längden…
---
Tre Kronors offensiv är inte i närheten av Kanadas eller Rysslands, som vimlar av stjärnor och potentiella matchvinnare. Men målen kommer säkerligen att trilla in. Problemet som finns i det svenska laget är däremot att offensiven inte är så pass stark att den kan kompensera för en svag defensiv. Där har både Kanada och Ryssland en helt annan dimension i sitt spel.
Om VM ska bli lyckat för Sverige måste defensiven klaffa. Man har nu ytterligare en match, mot Lettland, på sig att finslipa defensiven innan den testas fullt ut mot Kanada.
Har Tre Kronor verkligen råd med ännu en halvdan defensiv insats mot ett lag som man ska hantera förhållandevis enkelt? Inte kan man väl nonchalera bort även den här möjligheten att sätta försvarsspelet?
Det finns mer att hämta av det svenska laget – och vi behöver se en förbättring redan mot Lettland.
