Canada 1942-67: The Original Six
Det räcker att se vilka spelare från Original Six epoken som brukade spela med #9 på ryggen för att förstå att det här laget är sprängfyllt med legendariska spelare från NHL:s mest mytomspunna säsonger.
Den sjunde delen av i den här serien av 18 borde få varje sann älskare av hockey att dregla.
Alla som platsar i det här är laget tillhör enligt mig de mest legendariska spelarna i NHL genom tiderna. Jag trodde att det här laget skulle vara ett av de som var enklast att plocka ut men ack vad jag bedrog mig. Eftersom det formligen kryllar av spelare som egentligen förtjänar en plats så kommer jag i slutet även ge er ett All Star Team 2 eller B-laget om man nu kan kalla ett lag som bland annat består av tre målvakter som vunnit Vezina 10 gånger och flera forwards som gjort drygt 1200 poäng i NHL för ett B-lag.
Om ni undrar över att jag nämner #9 i ingressen så beror det på att samtliga 5 spelare som hade #9 på ryggen och är uttagna i det här laget också har fått sitt tröjnummer upphissat i respektive lags hemmaarena. Boston Bruins har också hedrat sin #9 Johnny Bucyk men han platsar tyvärr varken i det här laget eller i det kanadensiska laget från efter expansionen.
Givetvis så är det här de spelare som jag har valt och det finns säkert spelare jag petat som en del av er tycker borde platsa och jag misstänker att några av er kan tycka att jag varit partisk när det kommit med så många spelare från Montreal Canadiens men glöm inte att Canadiens vann Stanley Cup 10 gånger under O6-epoken (Toronto vann 9 gånger, Detroit vann 5 gånger och Chicago vann 1 gång).
Nu vet jag att det finns ”experter” som menar att vissa spelare i Toronto och framförallt Montreal från den här eran har fått för mycket uppmärksamhet och därmed rankas de alldeles för högt just pga att de vunnit många Stanley Cup. Jag köper det argumentet till viss del, Henri Richard hade säkert aldrig rankats som den tolfte bäste centern genom tiderna (Hockey News 2010) eller den 29:e bäste spelare genom tiderna (Hockey News 1998) om han ”bara” vunnit en Stanley Cup men han hade garanterat tillhört topp 60 1998 och topp 30 2010. Det är inte de här superstjärnorna som fått en alldeles för hög status det är ”stjärnorna” som spelade tillsammans med dem och därför samlade på sig flera Stanley Cup vinster som påverkas mest i en ranking.
Ta backen Jean-Guy Talbot som exempel, han har vunnit 8 Stanley Cup och var en viktig spelare under många år i Montreal men utan sina Stanley Cup vinster hade han aldrig varit med bland de tio backar som jag nämner efter de sju som platsade i det här All Star laget. Däremot skulle flera av spelarna som aldrig vann Stanley Cup som Leo Boivin, Bill Gadsby och framförallt Norm Ullman fått en högre ranking med en Stanley Cup vinst. Norm Ullman hade möjligen kunnat peta någon av centrarna i det här laget med en eller flera Stanley Cup vinster på sitt CV.
Det går knappast att säga att någon av Jacques Plante, Doug Harvey, Tom Johnson, Bernie Geoffrion, Jean Béliveau, Dickie Moore, Claude Provost, Maurice Richard och Henri Richard åkte snålskjuts när Montreal Canadiens vann Stanley Cup fem gånger i rad 1956-60. Totalt var det 12 spelare som vann Stanley Cup fem år i rad med Montreal 1956-60 och av de tre som jag inte räknade upp så var både J-G Talbot och Don Marshall viktiga spelare under de sista säsongerna på 1950-talet speciellt i boxplay medan Bob Turner aldrig var något mer än Canadiens femte back.
När Hockey News 1998 valde ut de 100 största spelarna i NHL genom tiderna så kom det med 7 målvakter, 7 backar och 21 forwards som spelade minst häften av sin karriär under Original Six epoken. Eftersom jag inte håller med om alla rankingar Hockey News gjort så är två backar som Hockey News inte valde att ha med i sin ranking uttagna i mitt All Star Team från O6-epoken vilket också innebär att två av Hockey News backar inte kommit med. De två rankades på plats 96 och 97 så det är verkligen inte någon jättesensation att jag valt att inte plocka med dem i mitt lag. Båda två drabbades dessutom ganska hårt eftersom de startade sina karriär under slutet av 1930-talet och hade några riktigt bra säsonger som därmed tyvärr faller bort.
Så här ser mitt Original Six All Star Team ut:
(spelarna presenteras i nummerordning)
Målvakterna
#1 Terry Sawchuk
Sawchuk satte under slutspelet 1952 ett otroligt rekord, han vann samtliga 8 matcher och släppte bara in 5 mål vilket gav honom ett GAA på 0,63, han höll dessutom nollan i fyra av matcherna. När Sawchuk tragiskt avled 1971 så hade han flest vinster och shutouts i NHL genom tiderna, det dröjde 30 år innan någon (Patrick Roy) passerade honom när det gäller vinster. När det gäller nollorna så tog det 38 år innan Martin Brodeur passerade honom och han är fortfarande den som hållit nollan näst flest gånger i NHL. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1971.
21 säsonger i NHL för Detroit Red Wings, Boston Bruins, Toronto Maple Leafs, Los Angeles Kings och New York Rangers
Stanley Cup: 4 gånger, 1952, 1954, 1955, 1967
Vezina Trophy: 4 gånger, 1952, 1953, 1955, 1965
Calder Trophy: 1951
All Star Team 1: 3 gånger, 1951, 1952, 1953
All Star Team 2: 4 gånger, 1954, 1955, 1959, 1963
971 matcher i NHL, 447 vinster, 2,51 GAA och 103 shutouts (näst bäst i NHL genom tiderna)
106 matcher i Stanley Cup, 54 vinster, 2,54 GAA och 12 shutouts
#1 Jacques Plante
Plante måste anses vara en av historiens mest betydelsefulla målvakter, om han inte envisats med sin mask hade kanske någon målvakt dött på isen när Bobby Hull och Stan Mikita började experimentera med hookade klubbor. Han var också den förste i NHL som verkligen gav sig ut på äventyr utanför målgården där han spelade pucken med klubban som en tredje back. Han var efter karriären en eftersökt målvaktscoach som bland annat hjälpte Vladislav Tretiak. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1978.
18 säsonger i NHL för Montreal Canadiens, New York Rangers, St. Louis Blues, Toronto Maple Leafs och Boston Bruins.
1 säsong i WHA för Edmonton Oilers
Stanley Cup: 6 gånger, 1953, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960
Hart Trophy: 1 gång, 1962
Vezina Trophy: 7 gånger, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960, 1962, 1969
All Star Team 1: 3 gånger, 1956, 1959, 1962
All Star Team 2: 4 gånger, 1957, 1958, 1960, 1971
837 matcher i NHL, 437 vinster, 2,38 GAA och 82 shutouts
31 matcher i WHA, 15 vinster, 3,32 GAA och 1 shutout
112 matcher i Stanley Cup, 71 vinster, 2,14 GAA och 14 shutouts
#1 Glenn Hall
Hall som var så nervös före varje match att han spydde spelade otroliga 502 raka matcher som målvakt i NHL mellan 1952 och 1962. Han hatade att träna och missade starten på träningslägret varje år pga att han måste ”måla om ladan”. Vann Conn Smythe Trophy 1968 trots att hans lag St. Louis Blues förlorade Stanley Cup finalen i 4 raka matcher men Hall var den absolut största anledningen till att St. Louis bara förlorade med uddamålet i alla finalerna. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1975.
18 säsonger i NHL för Detroit Red Wings, Chicago Black Hawks och St. Louis Blues.
Stanley Cup: 1 gång, 1961
Vezina Trophy: 3 gånger, 1963, 1967, 1969
Conn Smythe Trophy: 1 gång, 1968
Calder Trophy: 1956
All Star Team 1: 7 gånger, 1957, 1958, 1960, 1963, 1964, 1966, 1969
All Star Team 2: 4 gånger, 1956, 1961, 1962, 1967
906 matcher i NHL, 407 vinster, 2,49 GAA och 84 shutouts (fjärde bäst i NHL)
115 matcher i Stanley Cup, 49 vinster, 2,78 GAA och 6 shutouts
Övriga som var med i diskussionen men som inte platsade eller föll bort av andra skäl: Bill Durnan, Gump Worsley, Johnny Bower, Harry Lumley, Al Rollins, Chuck Rayner och Turk Broda.
Backar
#2 Doug Harvey
Harvey vann Norris Trophy sju gånger under de nio första åren priset existerade och blev uttagen i antingen All Star Team 1 eller 2 under elva raka säsonger. Han var känd för sin förmåga att anpassa tempot, om hans lag var illa ute så lugnade han ned det men om det var motståndarna som hade problem såg han till att höja tempot ändå mer. Vann sin sista Norris Trophy samtidigt som han var spelande coach för NY Rangers 1962. När han blev invald i Hockey Hall of Fame 1973 året efter han först kunde blivit invald var han fortfarande så förbannad på HHoF för nobben det föregående året att han vägrade närvara vid ceremonin och han hämtade aldrig ut sin HHoF-ring.
19 säsonger i NHL för Montreal Canadiens, New York Rangers, Detroit Red Wings och St. Louis Blues.
Stanley Cup: 6 gånger, 1953, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960
Norris Trophy: 7 gånger, 1955, 1956, 1957, 1958, 1960, 1961, 1962
All Star Team 1: 10 gånger, 1952, 1953, 1954, 1955, 1956, 1957, 1958, 1960, 1961, 1962
All Star Team 2: 1 gång, 1959
1113 matcher i NHL, 88 mål, 452 assist, 540 poäng, 1216 PIM
137 matcher i Stanley Cup, 8 mål, 64 assist, 72 poäng, 152 PIM
#3 Pierre Pilote
Pierre Pilote var NHL:s bäste back perioden mellan Doug Harvey och Bobby Orr, han vann Norris Trophy 3 säsonger i rad 1963-65 och tre gånger blev han tvåa i omröstningen 1962, 1966 och 1967. Pilote lyste mest i Powerplay där han styrde Chicagos fruktade forwards med Stan Mikita och Bobby Hull i spetsen från sin plats på blålinjen. Han var också en av de första backarna i NHL som avsiktligt försökte blockera skott med fötterna och kroppen. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1975.
14 säsonger i NHL för Chicago Black Hawks och Toronto Maple Leafs.
Stanley Cup: 1 gång, 1961
Norris Trophy: 3 gånger, 1963, 1964, 1965
All Star Team 1: 5 gånger, 1963, 1964, 1965, 1966, 1967
All Star Team 2: 3 gånger, 1960, 1961, 1962
890 matcher i NHL, 80 mål, 418 assist, 498 poäng, 1251 PIM
86 matcher i Stanley Cup, 8 mål, 53 assist, 61 poäng, 102 PIM
#3 Marcel Pronovost
Backen Pronovost debuterade i NHL för Detroit Red Wings 1949 och stannade i Detroit ända tills han tradades till Toronto Maple Leafs 1965. Efter att Pronovost slutat 1971 (han avslutade karriären med 2 säsonger som spelande coach i farmarligan CHL) blev han coach och scout. Han jobbade bland annat 5 säsonger för NHL Central Scouting Bureau innan han anställdes av New Jersey Devils som scout. Hans namn finns på Stanley Cup pokalen 8 gånger, 5 som spelare och 3 som ledare, det skiljer 53 år mellan första gången han vann Stanley Cup som spelare och sista gången då han var scout och det är ett Stanley Cup rekord. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1978.
20 säsonger i NHL för Detroit Red Wings och Toronto Maple Leafs.
Stanley Cup. 5 gånger, 1950, 1952, 1954, 1955, 1967
All Star Team 1: 2 gånger, 1960, 1962
All Star Team 2: 2 gånger, 1958, 1959
1206 matcher i NHL, 88 mål, 257 assist, 345 poäng, 851 PIM
134 matcher i Stanley Cup, 8 mål, 23 assist, 31 poäng, 104 PIM
#4 Red Kelly
Gentlemannen till back vann Lady Byng tre gånger och var den förste som belönades med Norris Trophy 1954. Han tradades från Detroit efter att han blivit osams med lagets GM/coach Jack Adams och i Toronto Maple Leafs blev han omskolad till defensiv center. Kelly är med sina 8 Stanley Cup vinster den spelare som vunnit Stanley Cup flest gånger utan att representerat Montreal Canadiens (4 med Detroit och 4 med Toronto). Han blev efter karriären coach i NHL och han valdes in i Hockey Hall of Fame 1969.
20 säsonger i NHL för Detroit Red Wings och Toronto Maple Leafs.
Stanley Cup: 8 gånger, 1950, 1952, 1954, 1955, 1962, 1963, 1964, 1967
Norris Trophy: 1 gång, 1954
Lady Byng Trophy: 4 gånger, 1951, 1953, 1954, 1961
All Star Team 1: 6 gånger, 1951, 1952, 1953, 1954, 1955, 1957
All Star Team 2: 2 gånger, 1950, 1956
1316 matcher i NHL, 281 mål, 542 assist, 823 poäng, 327 PIM
164 matcher i Stanley Cup: 33 mål, 59 assist, 92 poäng, 51 PIM
#4 Bill Gadsby
Gadsby startade sin långa karriär 1946 i Chicago Black Hawks och avslutade den 20 år senare med Detroit Red Wings, däremellan spelade han för New York Rangers. Den offensive backen Gadsby nådde Stanley Cup finalen bara en gång under sin karriär men då förlorade han och Detroit Red Wings till Toronto Maple Leafs med 3-4 i matcher. När Gadsby slutade 1966 var han den back i NHL som hade plockat flest poäng genom tiderna, ett rekord han fick behålla tills början av 1970-talet. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1970.
20 säsonger i NHL för Chicago Black Hawks, New York Rangers och Detroit Red Wings.
All Star Team 1: 3 gånger, 1956, 1958, 1959
All Star Team 2: 4 gånger, 1953, 1954, 1957, 1965
1248 matcher i NHL, 130 mål, 438 assist, 568 poäng, 1539 PIM
67 matcher i Stanley Cup, 4 mål, 23 assist, 27 poäng, 92 PIM
#7 Tim Horton
Det tog ett tag för den närsynte Horton (han fick smeknamnet Mr. Magoo under slutet av sin karriär) att slå sig in i Toronto Maple Leafs stjärnfyllda lag, under sina tre första säsonger som proffs blev det bara 5 seriematcher och en slutspelsmatch. Från och med 1952-53 var han ordinarie och under de kommande 18 säsongerna utvecklades han till en av NHL:s mest fruktade backar, det var inte många som ville bråka med Horton som hade ett specialknep kallat ”Horton Bear Hug” där han kramade lusten ur motståndarna.
Om ni undrar varför han anses som en av O6 erans absolut bästa backar ska ni några citat från några hockeykändisar. Anatoli Tarasov eller Arkady Chernyshev ( de två delade på jobbet som tränare för CCCP mellan 1948 och 1972) : ”The most fantastic hockey player I've ever seen”, Gordie Howe: ”Hockey's strongest man”, Bobby Hull: ”He was my idea of a super pro”, Jacques Plante: ”Horton probably had the toughest slapshot in the league” och avslutningsvis Montreal Canadiens tuffing John Ferguson: ”Horton's the hardest body-checker I've ever come up against. He's as strong as an ox and hits with terrific force”. Horton avled i en bilolycka 1974 och tre år senare 1977 blev han invald i Hockey Hall of Fame.
24 säsonger i NHL för Toronto Maple Leafs, New York Rangers, Pittsburgh Penguins och Buffalo Sabres.
Stanley Cup: 4 gånger, 1962, 1963, 1964, 1967
All Star Team 1: 3 gånger, 1964, 1968, 1969
All Star Team 2: 3 gånger, 1954, 1963, 1967
1446 matcher i NHL, 115 mål, 403 assist, 518 poäng, 1611 PIM
126 matcher i Stanley Cup, 11 mål, 39 assist, 50 poäng, 183 PIM
#11 Bill Quackenbush
Quackenbush var den förste backen som belönades med Lady Byng 1949 och eftersom han tradades till bottenlaget Boston samma sommar så tvingades han se på när Detroit vann Stanley Cup 4 gånger på 1950-talet. Det sägs att just Lady Byng vinsten var den utlösande faktorn till att Detroits GM/coach Jack Adams tradade Quackenbush eftersom han ville ha ”tuffa” backar. Quackenbush som tillhörde topp 10 i poängligan för backar under 11 av sina 14 säsonger i NHL är enligt mig en mycket underskattad spelare som lite orättvist ofta rankas efter spelare som Allan Stanley och Harry Howell pga av att de andra hade betydligt längre karriärer. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1976.
14 säsonger i NHL för Detroit Red Wings och Boston Bruins.
Lady Byng: 1 gång, 1949
All Star Team 1: 1948, 1949, 1951
All Star Team 2: 2 gånger, 1947, 1953
744 matcher i NHL, 62 mål, 222 assist, 284 poäng, 95 PIM
80 matcher i Stanley Cup: 2 mål, 19 assist, 21 poäng, 8 PIM
Övriga som var med i diskussionen men som inte platsade eller föll bort av andra skäl: Allan Stanley, Jack Stewart, Harry Howell, Tom Johnson, Butch Bouchard, Jean-Guy Talbot, Leo Boivin, Fern Flaman, Jacques Laperriere och Babe Pratt.
Forward
#4 Jean Béliveau
Myten säger att Montreal Canadiens köpte ligan som Béliveau spelade i för att tvinga honom att skriva på för Montreal (som så många andra myter är den inte riktigt sann). Béliveau gjorde flest mål i NHL under två säsonger och han blev 1965 den förste som fick det då nyinstiftade priset Conn Smythe Trophy. När han slutat som spelare blev han ledare i Montreal och som sådan vann han Stanley Cup sju gånger, hans namn finns med andra ord på Stanley Cup pokalen på sammanlagt 17 ställen. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1972 och 2009 blev han den andre som belönades med NHL Lifetime Award.
20 säsonger i NHL för Montreal Canadiens
Stanley Cup: 10 gånger, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960, 1965, 1966, 1968, 1969, 1971
Hart Trophy: 2 gånger, 1956, 1964
Art Ross Trophy: 1 gång, 1956
Conn Smythe Trophy: 1 gång, 1965
All Star Team 1: 6 gånger, 1955, 1956, 1957, 1959, 1960, 1961
All Star Team 2: 4 gånger, 1958, 1964, 1966, 1969
1125 matcher i NHL, 507 mål, 712 assist, 1219 poäng, 1029 PIM
162 matcher i Stanley Cup, 79 mål, 97 assist, 176 poäng, 211 PIM
#5 Bernie Geoffrion
Geoffrion som var den förste som regelbundet använde slagskottet (med någorlunda precision) vann målligan i NHL 2 gånger och blev 1961 den andre genom tiderna som gjorde 50 mål under en säsong. Mellan 1951 och 1960 spelades det 53 matcher i de 10 säsongernas Stanley Cup finaler och Montreal Canadiens var det ena laget under alla säsongerna. Bernie Geoffrion var den ende spelaren som deltog i samtliga finalmatcher, vilket givetvis är ett oslagbart NHL- och Stanley Cup rekord. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1972 och dagen efter att han avlidit 2006 hedrades han av Montreal när de pensionerade hans tröjnummer.
16 säsonger i NHL för Montreal Canadiens och New York Rangers.
Stanley Cup: 6 gånger, 1953, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960
Hart Trophy: 1 gång, 1961
Art Ross Trophy: 2 gånger, 1955, 1961
Calder Trophy: 1952
All Star Team 1: 1 gång, 1961
All Star Team 2: 2 gånger, 1955, 1960
883 matcher i NHL, 393 mål, 429 assist, 822 poäng, 689 PIM
132 matcher i Stanley Cup, 58 mål, 60 assist, 118 poäng, 88 PIM
#7 Max Bentley
Bentley bildade säsongen 1942-43 tillsammans med sina bröder Doug och Reggie den första renodlade brödrakedjan i NHL. Dribblingskonstnären Bentley vann poängligan i NHL två säsonger i rad i Chicago innan han tradades till Toronto där han fick en betydligt mer defensiv roll när Toronto vann Stanley Cup 3 gånger på fyra säsonger. Han hade mot slutet av karriären problem med psyket och försvann spårlöst i flera veckor från Toronto under säsongen 1952-53. När han 1966 valdes in i Hockey Hall of Fame hade hans äldre bror Doug redan blivit invald (1964).
12 säsonger i NHL för Chicago Black Hawks, Toronto Maple Leafs och New York Rangers.
Stanley Cup: 3 gånger, 1948, 1949, 1951
Hart Trophy: 1 gång, 1946
Art Ross Trophy: 2 gånger, 1946, 1947
Lady Byng Trophy: 1 gång, 1943
All Star Team 1: 1 gång, 1946
All Star Team 2: 1 gång, 1947
646 matcher i NHL, 245 mål, 299 assist, 544 poäng, 179 PIM
51 matcher i Stanley Cup, 18 mål, 27 assist, 45 poäng, 14 PIM
#7 Ted Lindsay
Lindsay debuterade i NHL 1944 och mellan 1946 och 1957 bildade han och Gordie Howe ”Production-Line” tillsammans med Sid Abel som 1952 ersattes av Alex Delvecchio. Han var utan tvekan NHL:s bäste vänsterforward under 1950-talet men tradades 1957 till Chicago som straff för att han tillsammans med Doug Harvey startat en spelarorganisation (eller fackförening). Det går att säga att Lindsay fick det sista skratten dels för att Detroit inte vann Stanley Cup igen förrän 1997 och dels så bytte NHLPA 2010 namnet på Lester B. Pearson Award till Ted Lindsay Award som en hyllning. Han valdes i Hockey Hall of Fame 1966.
17 säsonger i NHL för Detroit Red Wings och Chicago Black Hawks.
Stanley Cup: 4 gånger, 1950, 1952, 1954, 1955
Art Ross Trophy: 1 gång, 1950
All Star Team 1: 8 gånger, 1948, 1950, 1951, 1952, 1953, 1954, 1956, 1957
All Star Team 2: 1 gång, 1949
1068 matcher i NHL, 379 mål, 472 assist, 851 poäng, 1808
133 matcher i Stanley Cup, 47 mål, 49 assist, 96 poäng, 194 PIM
#9 Gordie Howe
Mr. Hockey behöver egentligen ingen presentation men här kommer lite korta fakta: Under 21 säsonger i rad i NHL var han topp 10 i poängligan. Säsongen 1968-69 då fyllt 40 år blev han den tredje spelaren som nådde mer än 100 poäng under en säsong i NHL. Han var andre spelaren i NHL som nådde 500 mål i NHL men var först till både 1000 poäng och 1000 assist. Slutade 1971 men gjorde comeback två år senare för att spela med sina två söner i WHA där han ledde Houston Aeros till två vinster i AVCO Cup. När NHL och WHA gick samman 1979 spelade Howe en avslutande säsong i NHL som 51-åring och gjorde då 15 mål och 41 poäng på 80 matcher. Han valdes in i Hockey Hall of Fame 1972 och 2008 blev han den förste som fick NHL Lifetime Award.
26 säsonger i NHL för Detroit Red Wings och Hartford Whalers
6 säsonger i WHA för Houston Aeros och New England Whalers
Stanley Cup: 4 gånger, 1950, 1952, 1954, 1955
AVCO Cup: 2 gånger,
Hart Trophy: 6 gånger, 1952, 1953, 1957, 1958, 1960, 1967
Gordie Howe Trophy (hette innan den bytte namn Gary L. Davidson Trophy och den var WHA:s motsvarighet till Hart): 1 gång 1974
Art Ross Trophy: 6 gånger, 1951, 1952, 1953, 1954, 1957, 1963
All Star Team 1: 12 ånger, 1951, 1952, 1953, 1954, 1957, 1958, 1960, 1963, 1966, 1968, 1969, 1970
All Star Team 2: 9 gånger, 1949, 1950, 1956, 1959, 1961, 1962, 1964, 1965, 1967
1767 matcher i NHL, 801 mål, 1049 assist, 1850 poäng, 1685 PIM
419 matcher i WHA, 174 mål, 334 assist, 508 poäng, 399 PIM
157 matcher i Stanley Cup, 68 mål, 92 assist, 160 poäng, 220 PIM
78 matcher i AVCO Cup, 28 mål, 43 assist, 71 poäng, 115 PIM
#9 Maurice Richard
Har det funnits någon mer utpräglad målskytt i NHL än Maurice ”Rocket” Richard? Richard var den förste som gjorde 50 mål under en säsong, den förste som gjorde 50 mål på 50 matcher (samma säsong) och den förste som nådde 500 mål i NHL. Richard gjorde flest mål i NHL under 5 säsonger och 1999 donerade Montreal Canadiens Maurice ”Rocket” Richard Trophy till NHL och trofén delas varje säsong ut till NHL:s bäste målgörare.
Helgonförklarad i Montreal med omnejd efter att han gett den franskspråkiga minoriteten något att vara stolt över och när han ansågs orättvist behandlad av NHL 1955 så utbröt Richard-Riot som anses vara starten på den tysta revolutionen som gjorde Canada till ett modernt demokratiskt land. Richard valdes in i Hockey Hall of Fame 1961 och när han dog 2000 fick han en statsbegravning av provinsen Quebec och mer än 100,000 människor ska ha passerat hans kista när han låg på lit de parad i Centre Molson (arenan heter numera Centre Bell).
18 säsonger i NHL för Montreal Canadiens
Stanley Cup: 8 gånger, 1944, 1946, 1953, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960
Hart Trophy: 1 gång, 1947
All Star Team 1: 8 gånger, 1945, 1946, 1947, 1948, 1949, 1950, 1955, 1956
All Star Team 2: 6 gånger, 1944, 1951, 1952, 1953, 1954, 1957
978 matcher i NHL, 544 mål, 421 assist, 965 poäng, 1285 PIM
133 matcher i Stanley Cup: 82 mål, 44 assist, 126 poäng, 188 PIM
#9 Bobby Hull
Hull var NHL:s omslagspojke under 1960-talet och han gjorde flest mål i NHL under sju säsonger mellan 1960 och 1969. 1962 blev han den tredje som gjorde 50 mål under en säsong, 1966 blev han den förste som gjorde fler än 50 under en säsong och hans 58 mål från 1969 stod sig som NHL-rekord tills Phil Esposito krossade det 1971. Hull fick inte vara med i Summit Series 1972 pga att han lämnat NHL för WHA men han var som 37-åring en av Canadas bästa forwards i Canada Cup 1976. Han vann AVCO Cup tre gånger i WHA utan att vinna poängligan men han gjorde flest mål i WHA under en säsong. Hull valdes in i Hockey Hall of Fame 1983.
16 säsonger i NHL för Chicago Black Hawks, Winnipeg Jets och Hartford Whalers.
7 säsonger i WHA för Winnipeg Jets
Stanley Cup: 1 gång, 1961
AVCO Cup: 3 gånger, 1976, 1978, 1979
Hart Trophy: 2 gånger, 1965, 1966
Art Ross Trophy: 3 gånger, 1960, 1962, 1966
Lady Byng: 1 gång, 1965
Gordie Howe Trophy (WHA:s motsvarighet till Hart): 2 gånger, 1973, 1975
All Star Team 1: 10 gånger, 1960, 1962, 1964, 1965, 1966, 1967, 1968, 1969, 1970, 1972
All Star Team 2: 2 gånger, 1963, 1971
#9 Andy Bathgate
Bathgate som hade den enorma oturen att spela samtidigt som Richard, Howe och Geoffrion och att han trots den konkurrensen blev uttagen All Star Team som högerforward 4 gånger säger en hel del om hans talang. Han fick Hart Trophy 1959 då han gjorde sin poängmässigt bästa säsong med 88 poäng trots att NY Rangers missade slutspelet. Säsongen 1961-62 hade han lika många poäng som Bobby Hull men eftersom Hull gjort fler mål så vann Hull Art Ross Trophy. Bathgate blev invald i Hockey Hall of Fame 1978.
17 säsonger i NHL för New York Rangers, Toronto Maple Leafs, Detroit Red Wings och Pittsburgh Penguins
1 säsong i WHA för Vancouver Blazers
Stanley Cup: 1 gång, 1964
Hart Trophy: 1 gång, 1959
All Star Team 1: 2 gånger, 1959, 1962
All Star Team 2: 2 gånger, 1958, 1963
1069 matcher i NHL, 349 mål, 624 assist, 973 poäng, 624 PIM
11 matcher i WHA, 1 mål, 6 assist, 7 poäng, 2 PIM
54 matcher i Stanley Cup, 21 mål, 14 assist, 35 poäng, 76 PIM
#9 Ted Kennedy
Om Gordie Howe är Mr. Hockey är Ted Kennedy Mr. Maple Leafs och det trots att han från början tillhörde Montreal Canadiens organisation. Efter traden till Toronto tog han som 18-åring laget på sina axlar och ledde Toronto till 5 Stanley Cup vinster på 7 säsonger. Kennedy har kanske inte lika lysande offensiva siffror som många av de som inte tog en plats i det här laget men han är den som jag skulle utse till lagkapten trots att både Howe och Béliveau är med. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1966.
14 säsonger i NHL för Toronto Maple Leafs
Stanley Cup: 5 gånger, 1945, 1947, 1948, 1949, 1951
Hart Trophy: 1 gång, 1955
All Star Team 2: 3 gånger, 1950, 1951, 1954
696 matcher i NHL, 231 mål, 329 assist, 560 poäng, 432 PIM
78 matcher i Stanley Cup, 29 mål, 31 assist, 60 poäng, 32 PIM
#12 Dickie Moore
Moore vann Art Ross Trophy två gånger och andra gången han gjorde det spelade han med en gipsad handled under säsongsavslutningen. Samma säsong (1958-59) satte han med sina 96 poäng nytt NHL-rekord och det stod sig tills Bobby Hull vann poängligan 1966 med 97 poäng. Moore som gjorde flest mål i NHL under en säsong slutade pga en knäskada 1965 men gjorde comeback i St. Louis Blues säsongen 1967-68. Moore blev invald i Hockey Hall of Fame 1974.
14 säsonger i NHL för Montreal Canadiens och St. Louis Blues.
Stanley Cup. 6 gånger, 1953, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960
Art Ross Trophy: 2 gånger, 1958, 1959
All Star Team 1: 1958, 1959
All Star Team 2: 1961
719 matcher i NHL, 261 mål, 347 assist, 608 poäng, 652 PIM
135 matcher i Stanley Cup, 46 mål, 64 assist, 110 poäng, 122 PIM
#14 Dave Keon
Keon anses av många vara Toronto Maple Leafs bästa spelare genom tiderna trots att han aldrig tillhörde den absoluta toppen i poängligan. Han hade däremot säkert vunnit Selke Trophy ett antal gånger om den trofén funnits under Keon:s storhetstid. När Toronto 1967 vann sin senaste Stanley Cup var det just Keon som belönades med Conn Smythe Trophy. Keon lämnade Toronto och dess ägare Harold Ballard 1975 och fejden mellan Maple Leafs och Keon varade ända tills förra hösten då Keon gick med på att bli en av statyerna i Torontos ”Legends Row”.
Keon tvingades gå till WHA eftersom Toronto krävde en enorm ersättning för att släppa hans rättigheter och Keon stannade i WHA ända tills att ligan gick ihop med NHL 1979. Under Hartford Whalers första säsong i NHL ställde laget ibland upp med Keon som center mellan Gordie Howe och Bobby Hull, vilket alltid ledde till en stående ovation. Keon var den ende i trion som fortsatte efter det första året och under sina tre avslutande säsonger i NHL (han slutade när han var 42) gjorde veteranen 128 poäng på 234 matcher. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1986.
18 säsonger i NHL för Toronto Maple Leafs och Hartford Whalers
4 säsonger i WHA för Indianapolis Racers, Minnesota Fighting Saints och New England Whalers.
Stanley Cup. 4 gånger, 1962, 1963, 1964, 1967
Conn Smythe Trophy: 1 gång, 1967
Calder Trophy: 1961
Lady Byng: 2 gånger, 1962, 1963
Paul Deneau Trophy (WHA:s motsvarighet till lady Byng): 2 gånger, 1977, 1978
All Star Team 2: 2 gånger, 1962, 1971
1296 matcher i NHL, 396 mål, 590 assist, 986 poäng, 117 PIM
301 matcher i WHA, 102 mål, 189 assist, 291 poäng, 20 PIM
92 matcher i Stanley Cup, 32 mål, 36 assist, 68 poäng, 6 PIM
36 matcher i AVCO Cup, 13 mål, 23 assist, 36 poäng, 8 PIM
#16 Henri Richard
Rocket Richards lillebror som givetvis fick smeknamnet "Pocket-Rocket" debuterade som 19-åring i Montreal Canadiens hösten efter Richard-Riot hade skakat Montreal och NHL. Han vann Stanley Cup under sin första säsong och fyra till i rad, man kan utan att överdriva säga att det blev något av en vana för Richard att vinna Stanley Cup. Han vann assistligan i NHL två gånger och blev som bäst tvåa i poängligan men han är framförallt legendarisk för sina elva Stanley Cup vinster på 20 säsonger som spelare. Richard blev invald i Hockey Hall of Fame 1979.
20 säsonger i NHL för Montreal Canadiens
Stanley Cup: 11 säsonger, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960, 1965, 1966, 1968, 1969, 1971, 1973
All Star Team 1: 1 gång, 1958
All Star Team 2: 3 gånger, 1959, 1961, 1963
1256 matcher i NHL, 358 mål, 688 assist, 1046 poäng, 928 PIM
180 matcher Stanley Cup, 49 mål, 80 assist, 129 poäng, 181 PIM
#27 Frank Mahovlich
Mahovlich hade den stora oturen att slå igenom samtidigt som 1960-talets store vänsterforward Bobby Hull och Mahovlich som hela tiden fick stå i skuggan vann bara ett individuellt pris och det skedde under rookiesäsongen då han vann Calder före just Hull. Mahovlich hade under hela sin karriär problem med sitt psyke och det var så illa att han under en del säsonger tvingades söka sjukhusvård. I februari 1973 blev Mahovlich den 8:e spelaren i NHL som nådde 1000 poäng och en månad senare blev han den 5:e genom tiderna som nådde 500 mål. Mahovlich är också en av väldig få spelare som vunnit Stanley Cup med både Toronto och Montreal, han blev invald i Hockey Hall of Fame 1981.
18 säsonger i NHL för Toronto Maple Leafs, Detroit Red Wings och Montreal Canadiens.
4 säsonger i WHA för Toronto Toros och Birmingham Bulls.
Stanley Cup: 6 gånger, 1962, 1963, 1964, 1967, 1971,1973
Calder Trophy: 1958
All Star Team 1: 1961, 1963, 1973
All Star Team 2: 1962, 1964, 1965, 1966, 1969, 1970
1181 matcher i NHL, 533 mål, 570 assist, 1103 poäng, 1056 PIM
237 matcher i WHA, 89 mål, 143 assist,232 poäng, 75 PIM
137 matcher i Stanley Cup, 51 mål, 67 assist, 118 poäng, 163 PIM
9 matcher i AVCO Cup, 4 mål, 1 assist, 5 poäng, 2 PIM
Övriga som var med i diskussionen men som inte platsade eller föll bort av andra skäl: Stan Mikita, Bert Olmstead, George Armstrong, Norm Ullman, Elmer Lach, Doug Bentley, Johnny Bucyk, Dean Prentice, Don McKenney, Buddy O'Connor, Dick Duff, Claude Provost, Bill Mosienko, Sid Abel, Toe Blake, Edgar Laprade, Roy Conacher, Doug Mohns, Toe Blake och Milt Schmidt
Hur jag resonerade
Meritmässigt är det väldigt svårt att peta någon av de tre uttagna målvakterna och eftersom alla tre dessutom var på sitt sätt bidragit till hur en modern målvakt agerar så var det omöjligt. Sawchuk förste målvakt som verkligen hukade sig och hade ansiktet under ribban, Plante med masken och utflykterna bakom mål där han använde klubban som en tredje back och Hall var den förste som började gå ned i det som idag kallas butterflystilen.
Därför får Bill Durnan (6 Vezina, 2 SC), Turk Broda (2 Vezina, 5 SC) och Johnny Bower (2 Vezina, 4 SC) finna sig i att stå i skuggan av de tre stora som inte utmanades på allvar förrän Hasek, Belfour, Roy och Brodeur började slå sig in i rekordböckerna. Den sjunde målvakten på Hockey News ranking får ni läsa om i det tidiga USA laget eftersom Frank Brimsek föddes i USA.
När det gäller backarna så var sex givna (i alla fall enligt mig) Norrisvinnaren Laperriere föll bort pga den korta tid han spelade under O6 epoken, Pratt för att hans karriär olyckligt delades i två vilket gjorde att han varken platsade i laget från tiden före O6 eller i det här laget. Bouchard och Stewart hade sina bästa säsonger under slutet av 1940-talet och får därför ge sig mot Quackenbush vars karriär var klart bättre under 1950-talet. Boivin, Howell, Stanley och Flaman hade alla långa karriärer men med undantag av Howell som vann Norris 1967 så spelade de i skuggan av epokens stora vilket gällde i ändå högre grad för Norrisvinnaren Johnson och Talbot som tvingades spela i Montreal Canadiens andra backpar eftersom Harvey var lagets och NHL:s superstjärna bland backarna.
När jag lite snabbt skrivit ned de spelare som jag tyckte var ”givna” i det här laget insåg jag att jag skrivit ned 19 forwards (Doug Bentley och Sid Abel var de av dem som Hockey News hade bland sina 100 största spelare 1998 som jag inte skrivit ned). Det första jag gjorde var att plocka bort den i Slovakien födde Stan Mikita som enligt mig är O6 epokens näst bäste center med 4 Art Ross, 3 Lady Byng och 2 Hart i pokalskåpet. Då var det 18 kvar, efter en hårdare granskning placerade jag Howe, Béliveau, Hull, M Richard, Lindsay och Mahovlich som ”untouchables” vilket gav 12 spelare som skulle bli 7. När jag gjorde det kanadensiska laget från tiden före O6 så försvann en till nämligen Milt Schmidt som kom med i det laget (han tar däremot en plats i B-laget).
Andy Bathgate, Max Bentley, Johnny Bucyk, Alex Delvecchio, Bernie Geoffrion, Ted Kennedy, Dave Keon, Elmer Lach, Dickie Moore, Henri Richard och Norm Ullman slogs med andra ord om 7 platser och hur väljer man bort fyra av dem? Det går att argumentera för och emot alla spelarna, Johnny Bucyk hade sina bästa säsonger med Big Bad Bruins efter expansionen 1967 så han var den förste som föll bort. Den andre som föll bort var Elmer Lach och det var helt enkelt för att han spelade för Montreal Canadiens och inledde karriären före O6-epoken startade.
Alex Delvecchio och Norm Ullman har båda två enormt framgångsrika karriärer men trots att bägge spelat mer än 1500 matcher (i NHL och WHA) så saknar de båda tunga individuella troféer och därför försvann de också. Det gjorde dessutom att laget blev ett ”riktigt lag” med 4 RW, 4 LW och 5 centrar men be mig inte välja ut den som måste bort om Stan Mikita ska ha sin rättmätiga plats som center mellan Howe och Hull.
Vad sägs om följande kedjor?
Howe-Kennedy-Hull
M. Richard-Beliveau-Lindsay
Geoffrion-H. Richard-Mahovlich
Bathgate-Keon-Moore
Bentley
Kanske in med Bentley i förstakedjan för en offensivare uppställning, eller ska man låta NHL:s kanske bästa andrakedja genom tiderna M. Richard-H. Richard-Moore spela ihop även i det här laget? Henri Richard och Bobby Hull kan i alla fall aldrig spela i samma kedja eftersom de hatade varandra intensivt när de var aktiva, Hull ska bland annat ha sagt så här om Pocket-Rocket: ”I wouldn´t urinate in his ear if his brain was on fire.”
Avslutningsvis så kommer det utlovade ”B-laget”.
MV
Turk Broda, Bill Durnan och Johnny Bower
BA
Allan Stanley, Jack Stewart, Harry Howell, Fern Flaman, Butch Bouchard, Tom Johnson, och Babe Pratt
FO
George Armstrong, Alex Delvecchio, Doug Bentley, Sid Abel, Norm Ullman, Johnny Bucyk, Bert Olmstead, Claude Provost, Bill Mosienko,, Elmer Lach, Buddy O'Connor, Dickie Duff och Milt Schmidt
