Canada 1967-90: The Dynasties
”The Swinging Sixties” förvandlades i NHL under 1970-talet först till en blodtörstig wrestlingshow med ”Broad Street Bullies” i huvudrollen innan ”The Flying Fenchmen” charmade större delen av hockeyvärlden med sin ”Firewagon Hockey”.
Den här perioden kan man beskriva som dynastiernas tid: Montreal Canadiens tog fyra vinster på sex säsonger, och följde upp det med fyra raka Stanley Cup vinster, New York Islanders som också vann fyra raka Stanley Cup och avslutningsvis Edmonton Oilers med fem segrar på sju säsonger.
1979 när Montreal Canadiens storhetstid var över med 8 Stanley Cup vinster på 12 säsonger stod en ny skimrande dynasti klar och väntade, Islanders gjorde om Habs bedrift med fyra raka segrar innan Edmonton avslutade den här epoken med fem segrar mellan 1984 och 1990. Förutom de här tre lagen så vann Boston Bruins och Philadelphia Flyers Stanley Cup 2 gånger var (1970 & 1972 resp. 1975 & 1975) och Calgary Flames en gång 1989, dessutom fyllde Montreal på sin pokalsamling med ytterligare en titel 1986.
Expansionen och bildandet av WHA innebar framförallt två saker, européer fick för första gången en rejäl chans att etablera sig som proffs i Nordamerika och kvalitén på spelarna sjönk markant vilket inte är så konstigt. 1967 hade de sex NHL-lagen tillsammans kanske 150 spelare av riktigt hög NHL-klass, säsongen 1974-75 fanns det 18 lag i NHL och 14 lag i WHA, det fanns alltså fler lag än vad NHL består av i dag. 32 lag med 22 spelare var gör drygt 700 spelare, på 8 säsonger hade det med andra ord det nästan blivit fem gånger mer professionella hockeyspelare i NHL och WHA. Inte undra på att de bästa spelarna hade det mycket lättare att göra poäng, istället för att möta en av världens sex bästa målvakter i varenda match så kunde de få möta en målvakt som före expansionen 1967 antagligen inte ens hade platsat som reservmålvakt i ett farmarlag.
Det är med andra ord inte speciellt konstigt att målrekordet för en säsong går från 54 mål 1966 via 58 mål 1969, till 76 mål 1971 för att 1982 slutligen hamna på 92 mål. Nu var inte dåliga målvakter och målvaktsutrustning den enda orsaken till målexplosionen, utvecklingen tog fart när det gällde skridskor och klubbor och att utveckla målvaktens skydd var det minst angelägna. Man kan säga vad man vill om hockeyn som spelades i NHL under 1970- och 1980-talet men den var förbannat rolig att titta på.
Här är mitt lag som blev betydligt besvärligare att ta ut än jag trodde från början, målvakter och backar gick relativt enkelt men forwards fanns det i överflöd. Efter Gretzky och några andra ganska enkla val så fanns det ca 40 forwards som alla hade karriärer som motiverade en plats i ett All Star Team när det bara fanns fem tomma platser i laget. Efter laguppställningen kan ni läsa hur jag resonerade mig fram till de här 23 spelarna.
Målvakter
#1 Bernie Parent
Parent som vann både Vezina och Conn Smythe när Flyers vann Stanley cup två år i rad 1974-75 var den förste som vann Conn Smythe två år i rad och det är bara Mario Lemieux som upprepat bedriften. Eftersom Parent var skadad 1976 var Philadelphia underlägsna Montreal i det årets Stanley Cup final men med en helt frisk Parent vet man inte vad som hade hänt. Efter att en klubbspets träffat honom i ögat (Parent spelade med en heltäckande glasfibermask) under en match mot Rangers i februari 1979 tvingades Parent sluta bara 34 år gammal. Han valdes in i Hockey Hall of Fame 1984.
13 säsonger i NHL för Boston Bruins, Philadelphia Flyers och Toronto Maple Leafs.
1 säsong i WHA för Philadelphia Blazers
Stanley Cup: 2 gånger, 1974, 1975
Conn Smythe Trophy: 2 gånger, 1974, 1975
Vezina Trophy: 2 gånger, 1974, 1975
All Star Team 1: 2 gånger, 1974, 1975
608 matcher i NHL, 271 vinster, 2,55 i GAA och 55 shutouts
63 matcher i WHA, 33 vinster, 3,61 i GAA och shutouts
71 matcher i Stanley Cup, 38 vinster, 2,43 i GAA, 6 shutouts
1 match i AVCO Cup: 0 vinster, 2,57 i GAA, 0 shutouts
#29 Ken Dryden
En av endast två spelare som belönats med Conn Smythe Trophy som rookies, Dryden var dessutom rookie även den kommande säsongen då han vann Calder Trophy. Hans korta men enormt framgångsrika karriär gör honom given i alla diskussioner om bäste målvakt, sen gör den korta karriären oftast att han rankas någonstans mellan 6 och 15 genom tiderna. Hans vinstprocent på 79% vunna matcher är det ingen som är i närheten av, under hela sin karriär på 397 matcher i NHL förlorade Dryden bara 57, en siffra som många av dagens toppmålvakter bara behöver två säsonger för att passera. Dryden blev efter karriären (han slutade spela som 31-åring) advokat, författare och politiker, han satt till och med i den kanadensiska regeringen under två år. Dryden valdes in i Hockey Hall of Fame 1983.
8 säsonger i NHL för Montreal Canadiens.
Stanley Cup: 6 gånger, 1971, 1973, 1976, 1977, 1978, 1979
Conn Smythe Trophy: 1 gång, 1971
Vezina Trophy: 5 gånger, 1973, 1976, 1977, 1978, 1979
Calder Trophy: 1972
All Star Team 1: 5 gånger, 1973, 1976, 1977, 1978, 1979
All Star Team 2: 1 gång, 1972
397 matcher i NHL, 258 vinster, 2,24 i GAA, och 46 shutouts
112 matcher i Stanley Cup, 80 vinster, 2,40 i GAA, och 10 shutouts
#35 Tony Esposito
I sin första match från start i NHL ställdes han mot sin storebror Phil och Boston Bruins, matchen slutade oavgjort men Phil gjorde båda Bostons mål i matchen. Året efter vann han både Calder Trophy som årets rookie och Vezina Trophy efter bland annat 15 shutouts på 63 matcher. Han vann Vezina ytterligare två gånger men hamnade trots det i skuggan av Dryden och Parent. Mot slutet av sin karriär valde han att bli amerikansk medborgare och spelade för USA i Canada Cup 1981. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1988.
16 säsonger i NHL för Montreal Canadiens och Chicago Black Hawks
Stanley Cup: 1 gång, 1969
Vezina Trophy: 3 gånger, 1970, 1972, 1974
Calder Trophy: 1970
All Star Team 1: 3 gånger, 1970, 1972, 1980
All Star Team 2: 2 gånger, 1973, 1974
886 matcher i NHL, 423 vinster, 2,92 i GAA och 76 shutouts
99 matcher i Stanley Cup, 45 vinster, 3,07 i GAA, 6 shutouts
Övriga som var med i diskussionen men som inte platsade: Gerry Cheevers, Grant Fuhr, Eddie Giacomin, Mike Liut, Billy Smith och Rogie Vachon
Backar
#2 Brad Park
Brad Park anses av många vara den bäste backen genom tiderna som aldrig vunnit Norris Trophy, han blev tvåa i omröstningen hela sex gånger (5 gånger bakom Orr och en gång bakom Potvin). Eftersom han är samtidigt en av de bästa spelarna genom tiderna som aldrig vunnit Stanley Cup så blir han ofta bortglömd i såna här sammanhang men han är antagligen NY Rangers bäste eller näst bäste back genom tiderna och tillhör enligt mig topp 20 bland backarna i NHL genom tiderna. Han valdes in i Hockey Hall of Fame 1988.
17 säsonger i NHL för New York Rangers, Boston Bruins och Detroit Red Wings
All Star Team 1: 1970, 1972, 1974, 1976, 1978
All Star Team 2: 1971, 1973
1113 matcher i NHL, 213 mål, 683 assist, 896 poäng, 1429 PIM
161 matcher i Stanley Cup, 35 mål, 90 assist, 125 poäng, 217 PIM
#4 Bobby Orr
När man ska ranka de bästa backarna genom tiderna så måste Orr vara etta, han vann Norris Trophy 8 gånger i rad och vann Art Ross Trophy två gånger. Han gjorde över 100 poäng i NHL sex säsonger i rad och har NHL-rekorden för flest assist (102) och poäng (139) av en back under en säsong. Behöver man mer bevis på hans storhet leta på Youtube efter Kanadas matcher i Canada Cup 1976, där ser man en invalidiserad Orr som tvingades sluta två år senare dominera fullständigt på isen samtidigt som han knappt kunde gå utan kryckor utanför isen. Han valdes in i Hockey Hall of Fame 1979 dvs året efter att han slutade.
12 säsonger i NHL för Boston Bruins och Chicago Black Hawks
Stanley Cup: 2 gånger, 1970, 1972
Norris Trophy: 8 gånger, 1968, 1969, 1970, 1971, 1972, 1973, 1974, 1975
Hart Trophy: 3 gånger, 1970, 1971, 1972
Art Ross Trophy: 2 gånger, 1970, 1975
Conn Smythe: 2 gånger, 1970, 1972
Ted Lindsay Award (tidigare Lester B. Pearson): 1 gång, 1975
Calder Trophy: 1967
All Star Team 1: 8 gånger, 1968, 1969, 1970, 1971, 1972, 1973, 1974, 1975
All Star Team 2: 1 gång, 1967
657 matcher i NHL, 270 mål, 645 assist, 915 poäng, 953 PIM
74 matcher i Stanley Cup, 26 mål, 66 assist, 92 poäng, 107 PIM
#5 Denis Potvin
Potvin tog över som NHL:s bäste back efter Orr (i hård konkurrens av Larry Robinson) och blev i april 1987 den förste backen som nådde upp i 1000 poäng i NHL. Potvin är nästan 30 år senare fortfarande sjunde bäste back genom tiderna i NHL med sina 1052 poäng på 1080 matcher. Potvin blev 1979 andre back genom tiderna som gjorde 100 poäng under en säsong. Under Canada Cup 1976 spelade han i samma backpar som Bobby Orr och tog då det stora defensiva ansvaret. Han valdes in i Hockey Hall of Fame 1991.
15 säsonger i NHL för New York Islanders
Stanley Cup: 4 gånger, 1980, 1981, 1982, 1983
Norris Trophy: 3 gånger, 1976, 1978, 1979
Calder Trophy: 1974
All Star Team 1: 5 gånger, 1975, 1976, 1978, 1979, 1981
All Star Team 2: 2 gånger, 1977, 1984
1080 matcher i NHL, 310 mål, 742 assist, 1052 poäng, 1356 PIM
185 matcher i Stanley Cup, 56 mål,108 assist, 164 poäng, 253 PIM
#5 Guy Lapointe
Guy Lapointe var aldrig bäst, inte ens i sitt eget lag med undantag för säsongen 1972-73 då han blev uttagen i All Star Team 1 tillsammans med Bobby Orr efter att han blivit tvåa i omröstningen till Norris Trophy, Däremot var Lapointe mellan 1972 och 1979 bland de absolut bästa backarna i NHL tillsammans med Brad Park, Bobby Orr, Börje Salming och Larry Robinson, det är imponerande att han under sju säsonger i denna mördande konkurrens blev nummer 2, 3, 4, 4, 5 och 5 i omröstningen till Norris Trophy. Med Lapointe i laget så var det dessutom aldrig tråkigt ingen (inte ens Kanadas premiärminister) gick säker för hans skämtlynne. Han valdes in i Hockey Hall of Fame 1993
16 säsonger i NHL för Montreal Canadiens, St. Louis Blues och Boston Bruins
Stanley Cup: 6 gånger, 1971, 1973, 1976, 1977, 1978, 1979
All Star Team 1: 1 gång, 1973
All Star Team 2: 3 gånger, 1975, 1976, 1977
884 matcher i NHL, 171 mål, 451 assist, 622 poäng, 893 PIM
123 matcher i Stanley Cup, 26 mål, 44 assist, 70 poäng, 138 PIM
#7 Paul Coffey
Redan under sin andra säsong i NHL nådde Coffey 29 mål och 89 poäng och två år senare blev han den andre backen genom tiderna som kom upp i 40 mål. Säsongen 1985-86 då Edmonton såg ut att gå mot sin tredje raka Stanley Cup vinst slog han Bobby Orrs målrekord för backar genom att göra 48 mål under säsongen men han lyckades inte slå Orrs poängrekord utan fick nöja sig med 138 poäng. Efter kontraktsbråk lämnade Coffey Edmonton för Pittsburgh 1987 och de kommande 14 säsongerna spelade han för 8 olika lag (7 organisationer eftersom Hartford flyttats till Carolina) och 2004 valdes han in i Hockey Hall of Fame.
21 säsonger i NHL för Edmonton Oilers, Pittsburgh Penguins, Los Angeles Kings, Detroit Red Wings, Hartford Whalers, Philadelphia Flyers, Chicago Blackhawks, Carolina Hurricanes och Boston Bruins.
Stanley Cup: 4 gånger, 1984, 1985, 1987, 1991
Norris Trophy: 3 gånger, 1985, 1986, 1995
All Star Team 1: 4 gånger, 1985, 1986, 1989, 1995
All Star Team 2: 4 gånger, 1982, 1983, 1984, 1990
1409 matcher i NHL, 396 mål, 1135 assist, 1531 poäng, 1802 PIM
194 matcher i Stanley Cup, 59 mål, 137 assist, 196 poäng, 264 PIM
#18 Serge Savard
Savard som vann Conn Smythe Trophy under sin andra säsong i Montreal 1968 bröt benet två säsonger i rad och tvingades ändra sin spelstil helt och hållet. Han förvandlades från den offensive och skridskostarke backen han var under sina första NHL-säsonger till en defensiv gigant som sällan eller aldrig var på fel plats.
Under Montreals storhetstid 1976-79 men även i Canada Cup 76 använde Scotty Bowman ”The Big Three” (dvs Savard, Lapointe och Robinson) hänsynslöst, i Montreal hände det att alla tre hade en istid på över 30 minuter per match och i Canada Cup var alla tre inne på isen när Canada fick spela 3 mot 5 (Bobby Clarke vann bara tekningen innan han åkte och bytte) och det var sällan de tillbringade den tiden i den egna zonen. Savard som vann Stanley Cup 8 gånger som spelare och 2 gånger som GM för Montreal valdes in i Hockey Hall of Fame 1986
17 säsonger i NHL för Montreal Canadiens och Winnipeg Jets
Stanley Cup. 7 gånger, 1968, 1969, 1973, 1976, 1977, 1978, 1979
Conn Smythe: 1 gång, 1969
All Star Team 2: 1 gång, 1979
1040 matcher i NHL, 106 mål, 333 assist, 439 poäng, 592 PIM
130 matcher i Stanley Cup, 19 mål, 49 assist, 68 poäng, 88 PIM
#19 Larry Robinson
När Robinson draftades av Montreal 1971 med det 20:e valet sammanlagt hade Montreal redan plockat tre spelare i den första rundan (Guy Lafleur, Chuck Arnason & Murray Wilson). Det tog den storvuxne Robinson 112 matcher i AHL innan han fick chansen i NHL säsongen 1972-73 men de kommande 16 säsongerna var han en av Montreals absolut viktigaste spelare. Han vann Stanley Cup 6 gånger innan han lämnade Montreal för LA sommaren 1989 (han valde LA Kings eftersom Montreal ville ge honom ett kortare kontrakt), efter tre säsonger i LA slutade han 1992 och då hade han aldrig missat Stanley Cup slutspelet. Han valdes in i Hockey Hall of Fame 1995
20 säsonger i NHL för Montreal Canadiens och Los Angeles Kings
Stanley Cup: 6 gånger, 1973, 1976, 1977, 1978, 1979, 1986
Norris Trophy: 2 gånger, 1977, 1980
Conn Smythe: 1 gång, 1978
All Star Team 1: 3 gånger, 1977, 1979, 1980
All Star Team 2: 3 gånger, 1978, 1981, 1986
1384 matcher i NHL, 208 mål, 750 assist, 958 poäng, 793 PIM
227 matcher i Stanley Cup, 28 mål, 116 assist, 144 poäng, 211 PIM
Övriga som var med i diskussionen men som inte platsade eller föll bort av andra skäl: Gary Bergman, Al MacInnis, Ray Bourque, Randy Carlyle, Jacques Laperriere, Kevin Lowe, Jim Schoenfeld, Jimmy Watson, Doug Wilson och från WHA Pat Stapleton och Jean-Claude Tremblay.
Forwards
#7 Phil Esposito
Den i Sverige sorgligt underskattade och av vissa djupt avskydde Phil Esposito var NHL:s absolut bäste målgörare under 1970-talets början och gjorde över 100 poäng under 6 av 7 säsonger mellan 1969 och 1975. Esposito var den förste spelaren i NHL som gjorde mer än 100 poäng under en säsong (1969) och har var den förste som gjorde fler än 60 mål under en säsong (1971). Hans 152 poäng från 1970-71 stod sig som NHL rekord tills 1981 och hans målrekord på 76 mål från samma säsong stod sig till 1982 och det var givetvis Wayne Gretzky som slog bägge rekorden. Han var lagkapten för Canada/NHL under Summit Series72 och höll då ett mycket emotionellt tal till publiken i Vancouver efter den fjärde och sista matchen i Canada innan lagen åkte till Europa.
Esposito har fortfarande ett mycket svårslaget NHL-rekord, säsongen 1970-71 sköt han 550 skott mot mål (drygt 7 skott per match). Han vann målligan i NHL (Rocket Richard Trophy) 6 säsonger i rad 190-75 och Esposito delar därmed andraplatsen bakom Bobby Hull (7 säsonger) med Alex Ovechkin som vann för sjätte gången 2016. Bröderna Phil och Tony Esposito var två av de absolut viktigaste personerna som såg till att Tampa Bay 1992 fick ett expansionslag i NHL. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1984.
18 säsonger i NHL för Boston Bruins och New York Rangers.
Stanley Cup: 2 gånger, 1970, 1972
Hart Trophy: 2 gånger, 1969, 1974
Art Ross Trophy: 5 gånger, 1969, 1971, 1972, 1973, 1974
Ted Lindsay Award: 2 gånger, 1971, 1974
All Star Team 1: 6 gånger, 1969, 1970, 1971, 1972, 1973, 1974
All Star Team 2: 2 gånger, 1968, 1975
1282 matcher i NHL, 717 mål, 873 assist, 1590 poäng, 910 PIM
130 matcher i Stanley Cup, 61 mål, 76 assist, 137 poäng, 138 PIM
# 10 Guy Lafleur
Det var med enorma förväntningar på sig som Guy Lafleur debuterade i Montreal Canadiens årets efter att hans store idol Jean Béliveau slutat och hans 29 mål och 64 poäng gjorde många fans besvikna. Det tog ytterligare några säsonger plus en flytt från center till högerforward och att han slängde hjälmen innan han blev den frälsare Montreal längtat efter. 1974-75 slog han igenom på allvar med 53 mål och 119 poäng och när Montreal vann Stanley Cup 1976 vann han Art Ross Trophy och Lester B Pearson (nu omdöpt efter Ted Lindsay).
Året efter vann Lafleur allt en forward kan vinna: Stanley Cup, Art Ross, Conn Smythe, Hart och Lester B Pearson. Han slutade 1985 men gjorde comeback 1988 då han redan blivit invald i Hockey Hall of Fame. Lafleur är en av bara tre spelare som spelat i NHL efter att de blivit invalda i HHoF, de övriga två är Gordie Howe och Mario Lemieux.
17 säsonger i NHL för Montreal Canadiens, New York Rangers och Quebec Nordiques
Stanley Cup: 5 gånger, 1973, 1976, 1977, 1978, 1979
Hart Trophy: 2 gånger, 1977, 1978
Art Ross Trophy: 3 gånger, 1976, 1977, 1978
Ted Lindsay Award: 3 gånger, 1976, 1977, 1978
Conn Smythe: 1 gång, 1977
All Star Team 1: 6 gånger, 1975, 1976, 1977, 1978, 1979, 1980
1126 matcher i NHL, 560 mål, 793 assist, 1353 poäng, 399 PIM
128 matcher i Stanley Cup, 58 mål, 76 assist, 134 poäng, 67 PIM
#10 Dale Hawerchuk
Hawerchuk är en av NHL:s mest underskattade spelare genom tiderna, han satte poängrekord för en rookie under sin första säsong i NHL med 45 mål och 103 poäng. Han var den yngste som nått 100 poäng i NHL och det är bara Sidney Crosby som varit yngre när han gjorde 100 poäng 2006 24 år senare. Hawerchuk blev bara trettonde man i poängligan under sin rookiesäsong, när han tre år senare gjorde 130 poäng räckte det till en tredje plats i poängligan bakom Gretzky och Kurri men han blev också tvåa i omröstningen till Hart Trophy.
Hawerchuk spelade även för Buffalo Sabres, St. Louis Blues och Philadelphia Flyers innan han tvingades sluta pga en utsliten höft 1997. Hawerchuk var en självklar medlem i Canada Cup lagen 1987 och 1991 och det var Hawerchuk som blev utsedd till Canadas bäste spelare i den tredje legendariska finalen mellan Canada och Sovjet 1987. När NHL:s GM i en undersökning skulle rösta fram de helst ville bygga ett lag kring kom Hawerchuk trea bakom Gretzky och Paul Coffey. Han ligger i dag på plats 19 i NHL:s poängliga genom tiderna, av de som är före honom är det bara Mario Lemieux som spelat färre matcher. Han valdes in i Hockey Hall of Fame 2001.
16 säsonger i NHL för Winnipeg Jets, Buffalo Sabres, St. Louis Blues och Philadelphia Flyers.
Calder Trophy: 1982
All Star Team 2, 1 gång 1985
1188 matcher i NHL, 518 mål, 891 assist, 1409 poäng, 730 PIM
97 matcher i Stanley Cup, 30 mål, 69 assist, 99 poäng, 67 PIM
#11 Mark Messier
Att Messier skulle vara med i antingen det här laget eller Canadas lag 1990 och framåt var en självklarhet och att han hamnade i det här laget beror helt enkelt på att jag anser att han var en bättre hockeyspelare under tiden i Edmonton Oilers. Han utvecklade sedan sina redan stora ledaregenskaper och dyrkades i New York som en frälsare men efter att han lämnat Oilers gjorde han bara över 100 poäng en enda säsong och det var den första i Rangers.
När Gretzky lämnade Oilers 1988 var det Messier som axlade ledarrollen och ledde Edmonton till ytterligare en Stanley Cup 1990 när han gjorde sin bästa säsong i NHL. Han vann både Hart och Ted Lindsay och blev med sina 129 poäng tvåa i poängligan bakom Gretzky, han borde nog dessutom ha vunnit Conn Smythe istället för målvakten Bill Ranford. Messier kommer nästa säsong med all sannolikhet bli passerad av Jaromir Jagr som tvåa i NHL:s poängliga genom tiderna. Han valdes in i Hockey Hall of Fame 2007.
25 säsonger i NHL för Edmonton Oilers, New York Rangers och Vancouver Canucks.
1 säsong i WHA för Indianapolis Racers och Cincinatti Stingers.
Stanley Cup: 6 gånger, 1984, 1985, 1987, 1988, 1990, 1994
Hart Trophy: 2 gånger, 1990, 1992
Conn Smythe: 1 gång, 1984
Ted Lindsay Award: 2 gånger, 1990, 1992
All Star Team 1: 4 gånger (2 som LW & 2 som center) 1982, 1983, 1990, 1992
All Star Team 2: 1 gång, 1984
1756 matcher i NHL, 694 mål, 1193 assist, 1887 poäng, 1910 PIM
52 matcher i WHA, 1 mål, 10 assist, 11 poäng, 58 PIM
#11 Gilbert Perreault
När NHL 1970 expanderade med ytterligare två lag Buffalo Sabres och Vancouver Canucks hade ligan lärt sig läxan och de båda expansionslagen förbjöds att trada bort sina draftval inför den första säsongen. Drama uppstod när NHL:s president Clarence S. Campbell läste fel på chokladhjulet som avgjorde om Vancouver eller Buffalo skulle få välja först. Buffalo vann och valde givetvis Gilbert Perreault som lett Montreal Canadiens Juniors till två raka segrar i Memorial Cup (Vancouver fick nöja sig med Dale Tallon som tills nyligen var Florida Panthers GM).
Perreault blev just den fixstjärna som Buffalo behövde, han vann Calder Trophy som årets rookie och när han fick René Robert och Rick Martin som lekkamrater i Buffalos fruktade förstakedja ”The French Connection Line” så blev Buffalo en allvarlig utmanare till Stanley Cup. Redan under Buffalos femte säsong 1975 nådde laget Stanley Cup finalen där Philadelphia Flyers blev för svåra. Perreault blev Buffalo trogen under hela sin karriär och han valdes in i Hockey Hall of Fame 1990.
17 säsonger i NHL för Buffalo Sabres
Calder Trophy: 1971
Lady Byng: 1 gång, 1973
All Star Team 2: 2 gånger, 1975, 1976
1191 matcher i NHL, 512 mål, 814 assist, 1326 poäng, 500 PIM
90 matcher i Stanley Cup, 33 mål, 70 assist, 103 poäng, 44 PIM
#16 Bobby Clarke
På grund av att han hade diabetes var många NHL-lag skeptiska till Clarke trots att han dominerade som junior, Philadelphia Flyers valde till slut att chansa på honom och valde 1969 honom i den andra rundan (#17). Draften 1969 är en ofta bortglömd grundbult i det som blev ”Broad Street Bullies”, förutom Clarke så valde Flyers både Dave Schultz (#52) och Don Saleski (#64). Clarke visade omgående att Flyers gjorde rätt när de chansade på honom och redan inför sin fjärde säsong blev han utsedd till lagkapten. Som lagkapten ledde han Flyers till två Stanley Cup titlar 1974 och 1975 och själv så vann han Hart Trophy tre gånger under sin karriär.
Som spelare var han älskad av få men hatad av desto fler och hans mest ökända stund kom i den sjätte matchen i Summit Series 72 då han slashade Sovjetunionens superstjärna Valeri Kharlamov över ankeln så illa att Kharlamov bröt flera ben i foten. Efter karriären har han med undantag för 2 säsonger som GM i Minnesota Wild varit Philadelphia Flyers trogen som GM eller vice-president. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1987.
15 säsonger i NHL för Philadelphia Flyers
Stanley Cup: 2 gånger, 1974, 1975
Hart Trophy: 3 gånger, 1973, 1975, 1976
Ted Lindsay Award: 1 gång, 1974
Frank J. Selke Trophy: 1 gång, 1983
All Star Team 1: 2 gånger, 1975, 1976
All Star Team 2: 2 gånger, 1973, 1974
1144 matcher i NHL, 358 mål, 852 assist, 1210 poäng, 1453 PIM
136 matcher i Stanley Cup, 42 mål, 77 assist, 119 poäng, 152 PIM
#16 Marcel Dionne
Dionne jämfördes under hela sin karriär med Guy Lafleur, Lafleur hade definitivt en bättre peak men Dionne höll en riktigt hög standard betydligt längre. Dionne var en offensiv dynamo i framförallt LA Kings där han tillsammans med Dave Taylor och Charlie Simmer bildade Triple Crown Line som under några säsonger var NHL:s bästa kedja.
Det är ganska klart att hockeyjournalisterna inte gillade Dionne lika mycket som hans med- och motspelare gjorde. Hans konkurrenter röstade fram honom som vinnare av Ted Lindsay två gånger samtidigt han som bäst blev tvåa i Hart (han blev dessutom trea två gånger). Han valdes in i Hockey Hall of Fame 1992.
18 säsonger i NHL för Detroit Red Wings, Los Angeles Kings och New York Rangers.
Art Ross Trophy: 1 gång, 1980
Ted Lindsay Award: 2 gånger, 1979, 1980
Lady Byng: 2 gånger, 1975, 1977
All Star Team 1: 2 gånger, 1977, 1980
All Star Team2: 2 gånger, 1979, 1981
1348 matcher i NHL, 731 mål, 1040 assist, 1771 poäng, 600 PIM
49 matcher i Stanley Cup, 21 mål, 24 assist, 45 poäng, 17 PIM
#16 Michel Goulet
Goulet var en av Birmingham Bulls ”Baby Bulls”under den sista WHA-säsongen 1978-79 och gjorde då som 18-åring 58 poäng. Goulet var under 11 säsonger Quebec Nordiques stora franskspråkiga stjärna och var under hela 1980-talet en av NHL:s bästa vänsterforwards och självskriven i Kanadas landslag. Goulet tvingades tyvärr sluta redan som 34-åring efter att han åkt in i sargen i Forum med huvudet före och drabbats av en allvarlig hjärnskakning. Han valdes in i Hockey Hall of Fame 1998.
15 säsonger i NHL för Quebec Nordiques och Chicago Blackhawks.
1 säsong i WHA för Birmingham Bulls.
All Star Team 1: 3 gånger, 1984, 1986, 1987
All Star Team 2: 2 gånger, 1983, 1988
1089 matcher i NHL, 548 mål, 604 assist, 1152 poäng, 825 PIM
78 matcher i WHA, 28 mål, 58 poäng, 65 PIM
92 matcher i Stanley Cup, 39 mål, 39 assist, 78 poäng, 110 PIM
#19 Bryan Trottier
Trottier är idag en av NHL:s mest underskattade spelare trots att han nästan vunnit allt som går att vinna som forward. Han var NY Islanders bäste forward ända tills att han lämnade laget och gick till Pittsburgh Penguins 1990. När Trottier 1984 valde att bli amerikansk medborgare för att kunna spela för USA i Canada Cup blev det en hel del skriverier och det faktum att vissa nationalistiska chauvinister fortfarande ser honom som förrädare gör att han tyvärr får alldeles för lite uppmärksamhet och cred. Sex vunna Stanley Cup, en vunnen Hart, en vunnen Art Ross och en vunnen Conn Smythe gör att jag anser honom given i vilket kanadensiskt All Star Team som helst. Han valdes in i Hockey Hall of Fame 1997.
18 säsonger för i NHL New York Islanders och Pittsburgh Penguins.
Stanley Cup: 6 gånger, 1980, 1981, 1982, 1983, 1991, 1992
Hart Trophy: 1 gång, 1979
Art Ross Trophy: 1 gång, 1979
Conn Smythe: 1 gång, 1980
All Star Team 1: 2 gånger, 1978, 1979
All Star Team 2: 2 gånger, 1982, 1984
1279 matcher i NHL, 524 mål, 901 assist, 1425 poäng, 912 PIM
221 matcher i Stanley Cup, 71 mål, 113 assist, 184 poäng, 277 PIM
#19 Jean Ratelle
Det har inte funnits någon spelare i NHL som varit mer lik Jean Béliveau än Jean Ratelle, det är tyvärr något som hindrat honom från att få det erkännande han förtjänar framförallt från media. Fans och både med- och motspelarna älskade däremot den elegante Ratelle som tyvärr blev skadad våren 1972 då han ledde poängligan i NHL, han slutade till slut trea med 109 poäng ett klubbrekord för NY Rangers som stod sig i 34 år dvs till 2006 då Jaromir Jagr slog det.
Media valde den säsongen att ge Bobby Orr Hart Trophy och röstade fram Phil Esposito som vann Art Ross till center i All Star Team 1 samtidigt som spelarna i NHL röstade fram Ratelle som ligans bäste spelare och belönade honom med Lester B Pearson Award som 2010 bytte namn till Ted Lindsay Award. Ratelle fick aldrig vinna Stanley Cup men han spelade i tre Stanley Cup finaler och fem semifinaler innan han valdes in i Hockey Hall of Fame 1985.
21 säsonger i NHL för New York Rangers och Boston Bruins
Ted Lindsay Awards: 1 gång, 1972
Lady Byng: 2 gånger, 1972, 1976
All Star Team 2: 1 gång, 1972
1281 matcher i NHL, 491 mål, 76 assist, 1267 poäng, 276 PIM
123 matcher i Stanley Cup, 32 mål, 66 assist, 98 poäng, 24 PIM
#22 Mike Bossy
Bossy hade en enastående karriär som avslutades alldeles för tidigt på grund av hans ryggproblem. Han spelade bara 752 matcher i NHL men gjorde otroliga 573 mål, under sina 10 säsonger gjorde han minst 50 mål per säsong de nio första, det var bara under den sista säsongen han inte nådde 50 mål och då spelade han bara 63 matcher och var bara en skugga av sig själv.
Bossys nio raka säsonger med minst 50 mål är givetvis ett NHL-rekord, han var den förste rookien som gjorde 50 mål under en säsong och den 24 januari 1981 blev han den andre spelaren i NHL-historien som gjorde 50 mål på 50 matcher.. Bossy valdes in i Hockey Hall of Fame 1991
10 säsonger i NHL för New York Islanders.
Stanley Cup: 4 gånger, 1980, 1981, 1982, 1983
Conn Smythe Trophy: 1 gång, 1982
Calder Trophy: 1978
Lady Byng: 3 gånger, 1983, 1984, 1986
All Star Team 1: 5 gånger, 1981, 1982, 1983, 1984, 1986
All Star Team 2: 3 gånger, 1978, 1979, 1985
752 matcher i NHL, 573 mål, 553 assist, 1126 poäng, 210 PIM
129 matcher i Stanley Cup, 85 mål, 75 assist, 160 poäng, 38 PIM
#27 Darryl Sittler
Sittler har kanske precis som Ratelle kanske inte samma meriter som många av de andra i det här laget men han har ett NHL-rekord som varken Wayne Gretzky eller Mario Lemieux var nära att ta ifrån honom. I matchen den 7 februari 1976 då Toronto Maple Leafs besegrade Boston Bruins med 11-4 gjorde Sittler sex mål och 4 assist och ingen har gjort fler poäng i NHL match. Sittler som även avgjorde den andra finalmatchen i Canada Cup 1976 lämnade Toronto 1982 efter ett stort bråk med lagets GM Imlach och ägare Ballard och han avslutade sin karriär med 3 säsonger i Philadelphia och 1 säsong i Detroit. Han valdes in i Hockey Hall of Fame 1989.
15 säsonger i NHL för Toronto Maple Leafs, Philadelphia Flyers och Detroit Red Wings
All Star Team 2: 1 gång, 1978
1096 matcher i NHL, 484 mål, 637 assist, 1121 poäng, 948 PIM
76 matcher i Stanley Cup, 29 mål, 45 assist, 74 poäng, 137 PIM
#99 Wayne Gretzky
Det känns nästan löjligt att skriva något kort om Gretzky eftersom det behövs minst några A4-sidor för att beskriva hans karriär. Jag nöjer mig med att skriva upp några av hans NHL-rekord:
Flest mål i NHL (894)
Flest mål under en säsong (92)
Flest assist i NHL (1963)
Flest assist under en säsong (163)
Flest poäng i NHL (2857)
Flest poäng under en säsong (215)
Flest säsonger med minst 100 poäng (15)
Flest säsonger i rad med minst 100 poäng (13)
Flest säsonger med minst 40 mål (12)
Flest säsonger i rad med minst 40 mål (12)
Längst poängsvit i NHL genom tiderna (51 matcher)
Flest mål i Stanley Cup (122)
Flest assist i Stanley Cup (260)
Flest poäng i Stanley Cup (382)
Flest assist under ett slutspel (31)
Flest poäng under ett slutspel (47)
Ende spelaren som haft över 200 poäng under en säsong.
Yngste spelaren genom tiderna som gjort 50 mål under en säsong.
Snabbast till 50 mål från säsongens början (39 matcher)
Han valdes in i Hockey Hall of Fame 1999 dvs redan året efter han slutade.
20 säsonger i NHL för Edmonton Oilers, Los Angeles Kings, St. Louis Blues och New York Rangers.
1 säsonger i WHA för Indianapolis Racers och Edmonton Oilers.
Stanley Cup: 4 gånger, 1984, 1985, 1987, 1988
Hart Trophy: 9 gånger, 1980, 1981, 1982, 1983, 1984, 1985, 1986, 1987, 1989
Art Ross Trophy: 10 gånger, 1981, 1982, 1983, 1984, 1985, 1986, 1990, 1991, 1994
Conn Smythe Trophy: 2 gånger, 1985, 1988
Ted Lindsay Award:5 gånger, 1982, 1983, 1984, 1985, 1987
Lady Byng: 5 gånger, 1980, 1981, 1982, 1984, 1999
All Star Team 1: 8 gånger, 1981, 1982, 1983, 1984, 1985, 1986, 1987, 1991
All Star Team 2: 7 gånger, 1980, 1988, 1989, 1990, 1994, 1997, 1998
1487 matcher i NHL, 894 mål, 1963 assist, 2857 poäng, 577 PIM
80 matcher i WHA, 46 mål, 64 assist, 110 poäng, 19 PIM
208 matcher i Stanley Cup, 122 mål, 260 assist, 382 poäng, 66 PIM
13 matcher i AVCO Cup, 10 mål, 10 assist, 20 poäng, 2 PIM
Övriga som var med i diskussionen men som inte platsade eller föll bort av andra skäl: Glenn Anderson, Bill Barber, Johnny Bucyk, Wayne Cashman, Dino Ciccarelli, Yvan Cournoyer, Ron Ellis, Bernie Federko, Bob Gainey, Mike Gartner, Rod Gilbert, Clark Gillies, Gordie Howe, Bobby Hull, Rick Kehoe, Dave Keon, Pierre Larouche, Reggie Leach, Jacques Lemaire, Mario Lemieux, Rick Macleish, Frank Mahovlich, Pete Mahovlich, Rick Martin, Lanny McDonald, Rick Middleton, Cam Neely, Bernie Nicholls, Brian Propp, Denis Savard, Steve Shutt, Charlie Simmer, Bobby Smith, Dave Taylor, John Tonelli, Garry Unger och från WHA Real Cloutier, Andre Lacroix och Marc Tardif.
Om ni undrar varför jag inte har med räddningsprocent i målvakternas statistik så beror det på att NHL under 1960-talet och 1970-talets början ännu inte förde officiell statistik över räddningsprocent. För Esposito och Dryden så har tex Wikipedia med räddningsprocent men på NHL.com så saknas den och även om NHL.com inte alltid har rätt så litar jag betydligt mer på den sidan än på Wikipedia.
När det gäller målvakterna så var Dryden och Parent givna enligt mig trots att Dryden visade sig ha enorma svårigheter när han ställdes mot internationellt motstånd. Gerry Cheevers, Mike Liut och Eddie Giacomin vägde alldeles för lätt och då återstod fyra målvakter som kämpade om den sista platsen. ”Battling Billy” Smith vore självskriven om jag tog ut ett lag för en Stanley Cup final, Rogie Vachon hade antagligen 1970-talets absolut bästa plockhandske vilket han visade i Canada Cup 76 då han som Canadas tänkta fjärdemålvakt dominerade turneringen. Grant Fuhr är antagligen det populäraste valet bland experter och hockeyfans men att han hade ett GAA under 3,00 bara 3 säsonger av 18 ligger honom i fatet enligt mig. Till slut föll valet på Tony Esposito som var bättre än Ken Dryden i Summit Series 1972 och att han är en av bara åtta målvakter med plockhandsken på höger hand som vunnit Vezina är ännu en anledning att hylla honom.
En sak med målvakterna som jag valt ut är ganska lustig, alla tre slog igenom och blev superstjärnor i ett annat än deras första lag. Esposito debuterade i Montreal Canadiens men släpptes eftersom Montreal redan hade Rogie Vachon och dessutom hade Ken Dryden på väg upp. När det gäller Dryden så tillhörde både han och Parent Boston Bruins. Parent spelade 57 matcher för Boston innan han tradades till Philadelphia och Dryden tradades av Boston till Montreal samma dag som han draftats av Boston. Man kan inte låta bli att undra över hur många Stanley Cup ”The Big Bad Bruins” vunnit under 1970-talet om de behållit de två blivande målvaktsstjärnorna.
Fem backar var helt givna från början (Orr, Potvin, Robinson, Coffey och Park) och Serge Savard tog den sjätte platsen utan större konkurrens men om den sjunde och sista platsen var det desto tuffare. Det enkla valet hade givetvis varit att ge platsen till Ray Bourque men då skulle laget med spelare från 1990 och framåt blivit väldigt mycket svagare på backsidan så Bourque får vänta och då rankas som det lagets bäste back istället för att bli en i gänget bakom Orr. Den hårdskjutande Al MacInnis fick också sin karriär delad av min gräns och han hamnade precis som Bourque i laget med spelare från 1990 och framåt. Pat Stapleton och Jean-Claude Tremblay fick ge sig pga att de hade sina kanske allra bästa säsonger i WHA.
Vilka återstod då i kampen om den sista platsen: Habs skadeförföljde Norrisvinnare Jacques Laperriere som tvingades sluta alldeles för tidigt, Edmontons defensive back Kevin Lowe, Flyers stenhårde kämpe Jimmy Watson, Buffalos hårdföre Tim Hortonkopia Jim Schoenfeld, den sorgligt underskattade Gary Bergman från Detroit, de båda Norrisvinnarna Randy Carlyle och Doug Wilson plus Montreals store lustigkurre Guy Lapointe. Så här deltog kandidaterna i internationella sammanhang: Bergman och Lapointe deltog i Summit Series 1972, Lapointe och Watson spelade i Canada Cup 1976, Lapointe spelade dessutom i Challenge Cup 1979, Lowe i VM 1982 och Canada Cup 1984, avslutningsvis så var Wilson med i Rendez-Vouz 1987. Eftersom Lapointe spelade i två turneringar som Canada/NHL vann så valde jag honom istället för den inte så publikfriande stay at home backen Lowe. Att Lapointe dessutom var den tredje medlemmen i Montreal Canadiens Big Three tillsammans med Robinson och Savard underlättade beslutet.
När det gällde forwards började jag med att skriva ned de som vunnit Art Ross under tidsperioden den här artikeln handlar om: Stan Mikita, Phil Esposito, Bobby Orr, Guy Lafleur, Bryan Trottier, Marcel Dionne, Wayne Gretzky och Mario Lemieux. Av dem så försvann Mikita (som ni kan läsa mer om i presentationen av Tjeckoslovakiens All Star Team), Orr och Lemieux, Mikita och Orr försvann av förklarliga skäl och Lemieux får vara med i laget från 1990 och framåt. Det gav fem helt givna spelare sedan måste Mike Bossy och Bobby Clarke givetvis också få var sin plats i laget.
Mark Messier fick jag fundera en hel del över, inte om han platsade eller ej men om han skulle vara med i det här laget eller i samma lag som Lemieux. Jag bestämde mig för att ta med honom i det här laget trots att han spelade fler säsonger efter 1990 än före men hans bästa säsonger poängmässigt kom i Edmonton Oilers under 1980-talet. Med 8 spelare klara och 5 platser kvar att fördela började det riktiga arbetet och jag är övertygad om att flera läsare kommer ifrågasätta varför jag har valt vissa spelare som kanske nästan helt saknar meriter istället för en del ikoner.
Två av de 5 forwards jag valde att ta ut är personliga favoriter och eftersom deras meriter också är väldigt bra så blev Gilbert Perreault och Jean Ratelle forwards #9 och #10. Eftersom det är under början av 1970-talet som jag började intressera mig för NHL och blev ett stort fan så är det här namn som jag använt vid otaliga bordshockeymatcher. Både för de här två spelarna och de tre återstående platserna spelar statistiken en mycket liten roll utan jag har gått väldigt mycket på vad jag själv sett och framförallt hur jag och mina kompisar diskuterade under den här tiden.
De bästa spelarna i WHA Real Cloutier, Andre Lacroix och Marc Tardif tog jag bort eftersom jag bestämde mig för att inte krångla till det med att blanda in WHA. Howe, Hull, F Mahovlich och någon till försvann eftersom de fick en plats i laget från Original Six epoken. Johnny Bucyk, Yvan Cournoyer, Rod Gilbert, Jacques Lemaire, Ron Ellis, Pete Mahovlich och Wayne Cashman som alla tillhör mina favoritspelare genom tiderna fick ge sig av den enkla anledningen att ingen av dem spelade under 1980-talet (däremot hade det blivit svårt att peta flera av dem från ett lag med spelare från 1960 till 1980).
Garry Unger, Rick Kehoe, Pierre Larouche, John Tonelli, Rick MacLeish, Bobby Smith, Rick Middleton, Dino Ciccarelli och Bernie Federko var nästa gäng som försvann även om de samtliga har enastående karriärer. Nu var jag nere på 18 namn, det skulle med andra ord bort 15 till och nu började det bli riktigt svårt. Vad sägs om följande vänsterforwards: Bill Barber, Clark Gillies, Rick Martin, Brian Propp, Steve Shutt, Charlie Simmer, det går att argumentera för dem allihop men eftersom det fanns två andra vänsterforwards som jag ansåg vara bättre så fick de helt enkelt inte plats.
Vilka högerforwards som slogs om en plats? Glenn Anderson, Reggie Leach, Cam Neely, Mike Gartner, Dave Taylor och Lanny McDonald är alla tunga namn som alla utom Leach och Taylor är invalda i HHoF. Leach och Taylor var också de som försvann först men till slut så var det ingen av dem som fick en plats i laget.
Då var det bra sex namn kvar, 4 centrar och 2 vänsterforwards, Bernie Nicholls och Denis Savard var i det här läget de absolut svagaste namnen och nu var det bara en till som skulle bort men vem av Bob Gainey, Michel Goulet, Dale Hawerchuk och Darryl Sittler skulle det bli? Alla fyra har en lång meritlistan men till slut så valde jag att peta den defensive superstjärnan Gainey trots att Sovjetunionens coach Viktor Tikhonov en gång kallade honom världens mest komplette ishockeyspelare.
